Nu har jag glömt igen.....
Nu har jag gjort det igen, glömt bort något. Den här gången har jag helt glömt bort att min son skulle på kalas idag!!!!!!!
Jag blir helt tom inombords när jag ser noteringen i almenackan och inser vad jag gjort. Vilken usel mamma jag är, gud vad jag hatar mig själv.
När jag säger till min pojk vad jag gjort, lägger han armarna om mig och säger: "det gör inget, mamma det är är Ok". Underbara unge tänker jag men jag vet, det är inte Ok.
Fick min egen ADD diagnos förra sommaren och håller ännu på och "utreds". Mina barns utredningar är klara och det blev en med ADD och en med ADHD, så vilken familj va!
För varje gång jag gör något fel, glömmer eller bara inte lyckas vara som andra mammor känner jag mig bara mer och mer usel och ganska övertygad om att jag är en misslyckad person. Inget av vad jag har varit eller gjort finns kvar, bara en trasig och ensam typ, rädd att något av det man läser på nätet skall hända en själv eller ännu hemskare, ens egna barn, det där om socanmälningar, knark och kriminalitet hos personen med ADHD.
Vad är det för fel på mig? Är det hur jag ser ut, något i mitt ansikte. Är det något jag säger, hur jag säger det? Saker jag gör eller sättet jag gör det på? Och vad är det som gör att folk ser sig ha rätt att behandla mig illa, frysa och mobba ut mig, ibland utan att ens ha träffat mig, kanske bara sett mig, och ofta med omgivningens tysta och iakttagande medgivande.
Det som sargat mig mest, personligen, är ändå sveket från min familj, att ha blivit behandlad som en "sjuk", att fortfarande vid dryga 40 år, bli behandlad som en "idiot". Jag kommer aldrig att kunna förlåta men vad värre är, det är att dom nu behandlar ett av mina barn, på samma sätt som när jag var liten. Tydligt visar dom att dom inte tycker om hans sätt, ("pojk-ADHD") och dom påpekar det gärna, medans systern, ("ADD" fast det vet dom inte om ännu), ständigt får höra hur duktig hon är och hur gärna hon får komma och hälsa på. Men dom frågar inte han!! Mitt hjärta blöder.
Tänk, när jag ser tillbaka på hur jag växte upp inser jag hur illa det faktiskt var. Jag kan liksom se mig själv fast en bit i från, precis som i en film, och jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv. -Sitt inte och tyck synd om dig själv; heter det, jag vet, MEN jag gör det, jag tycker så synd om mig själv, jag var ju bara ett barn.
Nu, nu är jag bara en vuxen, en trasig vuxen, en trasig vuxen ADD-mamma med två ADD/ADHD-barn.
!!!
Jag vet inte vad jag skall säga men jag tror du behöver en stor KRAM!
Vet inte riktigt vad jag ska säga heller mer än att jag känner så oerhört med dig och dina barn.
Vill oxå säga att släkten är värst brukar det ju heta. Blir bedrövad av att läsa hur dina släktingar behandlar grabben och hur du själv blev behandlad. Usch och fy! Det är så uselt gjort.
Tänker då vidare; Har dina släktingar kunskap om ADD/ADHD? Det verkar inte så och det tycler jag är tragiskt för de gör ju mer skada än nytta med sitt beteende
Det finns ju en del bra böcker i ämnet som de (din släkt) skulle kunna läsa om de har intresse för av förstås. Vill du ha några exempel så är det nog många här som gärna skulle vilja ge dig några tips.
Hoppas innerligt att det blir bättring hos din släkt för dig och dina barns skull
hej mamma. Jag känner till en förening, attention, som man kan vara medlem i. Om ni är tre familjen som har diagnos är det väl bra att vara med i en stödförening? en sån förening jobbar mycket med att informera om funktionshindren till anhöriga…det låter som att de i din övriga familj behöver öka på sin förståelse genom att lära sig mer om adhd-add.
Som du beskriver din son hur han kramar om dig så verkar ni ha en bra relation och det ska du vara glad för! Kanske det finns handfasta tips hur du kan göra din vardag lättare och hur ni kan hjälpas åt med att komma ihåg saker. Tänk på att vara snäll mot dig själv när du mår dåligt. Lyft fram det som du gör bra. När du har en bra dag så skriv ett brev till dig själv som du lägger undan och plockar fram det när du har en dålig dag.Och ös beröm över dina barn, på det de klarar av.Hoppas nåt av detta kan vara till hjälp!
Oj nu rinner tårarna på mig…
Jag brukar intala mig själv att jag duger som jag är fast jag inte kan göra runda köttbullar, sno ihop en massa tårtor till hela klassen på skolavslutningen, allid minnas dagis fotografi-dagen eller ens säga rätt saker till de andra mammorna.
Du vet alla dem som går omkring och ser ut som allt är så jävla lätt jämt.
Vi duger också och vi älskar våra barn!
Massor av kramar till dig…
Starta ny diskussion