Jag har inte fått någon diagnos ännu, men känner absolut igen mig i det du skriver. Jag behöver mina rutiner och planerar allt jag ska göra god tid i förväg och går det inte som tänkt blir jag ofta väldigt upprörd, speciellt om det är en annan person som rör till det för mig.
Men å andra sidan blir jag lätt uttråkad och vill att det ska hända nya saker omkring mig hela tiden. Jag hänger gärna på spontana saker och drar gärna igång det själv också. Men det är nog i mitt liv och vad det gäller större saker jag vill ha kontroll och planering, men jag hittar gärna på spontana mindre grejer.

Jag är också som du vad det gäller att ta kontakt, jag kan vara ute och cykla och stanna för att prata med någon jag tycker verkar intressant eller som har en fin hund eller liknande.
Fast jag har vänner, men få nära för jag tycker också att det är jobbigt att hålla liv i alla reallationer. Så jag är väldigt glad för facebook, det är ett enkelt sätt att hålla kontakt med folk och mitt sociala liv har faktiskt blivt större.

Jag känner precis likadant när jag fyller i sådana enkäter.

Konsekvens, vad är det för djur? Får man klappa?

Jag reagerar väldigt olika i olika situationer, så enkäter ringar bara in en del av mig. Så är det säkert för de flesta?

Vet ine om jag kommer få en diagnos men jag känenr igen mig i det du säger.. låter presis som jag.. Det ena beror på det andra.

Jag klarar mig inte utan stabilitet men vill gärna ha överaskingnar och göra spåntana grejer.

För mig beror det mycket på om jag mår bra eller inte. Mår jag dålgit blir jag helt beronende av andra, men när jag mår bra kan ajg bli mer självsäker och göra saker mer självsätnidgt.

Jag är precis likadan, men jag ser nog inget motstridigt i det egentligen. Låt mig förklara…

Å ena sidan är jag i stort behov av rutiner, men jag klarar sällan av att upprätthålla dem. Motsägelsefullt? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Jag tycker att min pojkvän uttryckte det rätt bra i en diskussion angående ideal härom dagen: "Bara för att man inte själv uppfyller allt man eftersträvar, innebär det inte att man inte får ha det som ideal." Jag tycker att detta går att översätta direkt på denna diskussion om en spretig personlighet. Världen är inte dikotomisk, även om vissa människor vill utmåla den som det. Det ena behöver således inte utesluta det andra. Du är spontan och får lätt kontakt med nya människor, men kan inte upprätthålla dessa bekantskaper eftersom ditt (förmodade) funktionshinder sätter in här. Underligt? Nej, knappast. Snarare väldigt logiskt.

Du är en komplex personlighet, helt enkelt. Och, i mitt tycke, är det mkt intressantare än det motsatta. Så det, så.

Kram på dig, tjejen!

Det där var bra skrivet Fiction Det låter logiskt för mig

#6 Tack! Jag har faktiskt funderat mkt över saken själv, då folk sällan blir kloka på min "motsägelsefulla" personlighet. Det som har slagit mig, är att mga ofta (felaktigt) tror att en egenskap nödvändigtvis måste utesluta en annan. Ett sådant svart-vitt tänkande ger jag inte mkt för; människor är sällan antingen goda eller onda, eller för den delen sociala eller asociala. Vi med ett rörligt sinne, kan vara både och och allting - samtidigt. Allt beroende på hur man tolkar oss eller den situation vi befinner oss i.

Ofta betraktar vi egenskaper som varandras motsatser bara för att orden är uppbyggda som de är (jämför; social - asocial). På så vis styr språket vårt tänkande, snarare än det motsatta. Det tål att tänkas på. Här kan man läsa mer om falsk dikotomi.

Ser det inte som ett dugg motsägelsefullt att vara i behov av rutiner och ändå gilla spontana saker. Att ha ett behov av en stabil grund på rutiner och därutöver uppskatta spontanitet känns faktiskt ganska normalt.

Men jag känner igen mig i själva frågeställningen.

#0 Jag håller med dig fullständigt om de där motsägelserna. Tror det bottnar i att man som aspergare (som jag är) visst kan hålla med en utomstående i en karaktäristik av mig - samtidigt som man kan uppleva, att det inte stämmer, ja till och mmed kan vara tvärt om - fast samtidigt just så!

Vad kan detta bero på? Jag tror det har att göra med min neurologiska särart vilken gör, att jag inte upplever allting identiskt lika som "normala". När jag håller med dem om en beskrivning av mig, gör jag det med deras perspektiv - men måste då, för balansens skull, tillfoga min egen, något annorlunda nyanserade syn på saken. "Å ena sidan … å andra sidan".

Bra inlägg det här och jag känner likadant.

Fiction du skriver mycket bra och lägger verkligen orden så man förstår/Brunett

Jag kan skriva under på varenda ord! ..och jag har inte ens en bokstavsdiagnos :P

I mitt  fall så beror det till stor del på att jag delat upp min personlighet för att hantera saker och ting i min vardag så till den milda grad att jag ibland inte vet vilken fot jag står på. Jag kan vara väldigt spontan och enkel, inga problem med att skapa en kontakt med människor och kan tycka att det är riktigt kul, samtidigt som det kan vara bland det jobbigaste jag vet. Jag längtar och strävar efter struktur men älskar mitt kaos, alla delar fyller en funktion för min del. Problemet kommer mest när man försöker pressa sig in i en mall man tycker att man bör passa i. Sen håller jag med Fiction i hennes resonemang och tror att var och varannan upplever samma sak i någon utsträckning.

Känner också igen mig :)