Maskrosungar etc.
Jag har undrat ibland vad som är ägget och hönan, dvs vad som kommer först.
I statistikens förlovade land Sverige finns ju statistik på att maskrosbarn som har växt upp under ogynnsamma omständigheter, såväl som misshandlade flickvänner, eller med andra trauman i bagaget osv, oftare än andra dessutom har en NP-diagnos.
Är det så att man om man redan har en - diagnosticerad eller ej - NP-problematik, råkar ut för otrevligheter oftare än andra, och att det i sin tur gör att vi oftare än andra blir utsatta för skit? Eller kanske att vi är känsligare och riskerar att få större, och fler, problem än vi skulle fått om vi inte varit utsatta för våra trauman, och att det är när traumat får oss att kollapsa som det upptäcks att vi dessutom har en NP-diagnos, för att vi inte låter saken rinna av på samma sätt som vanliga svenssons skulle göra (om ni fattar hur jag menar)?
Lite tankar om vad som orsakar att vissa människor är överrepresenterade bland NP-personligheter… Nån som håller med, eller är helt emot? eller som har helt andra idéer?
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ja tror att det är vanligare att vi med NPF oftare råkar illa ut och jag tror oxå att vi är känsligare och riskerar att få större problem än "normal" folk.
Trauman gör definitivt inte saken bättre. Det har gjort att jag dragit på mig mer svåra diagnoser i onödan.
Vet inte om jag förstått dig rätt men tror det. Rätta mig gärna annars
#1 Jodå, du fattade rätt! 
#2 Vad bra
Ser jag tillbaka på mitt eget liv så stämmer din teori kan jag bara säga:)
Ännu en som håller med din teori. Dessutom ser jag att även min sämsta och bästa egenskap -ENVISHETEN- gör och har gjort att jag även reser mig gång på gång, där "vanligt folk" gett upp….
På gott och ont, men drivet att ta sig framåt och lära sig mer om sig själv går i ultrarapid kan det kännas som och det tär på krafterna när man i eviga tider slitit varg för att "passa in"….
3 diagnoser vid +40 års ålder ger viss förklaring, faktum kvarstår dock hur mycket jag än försöker lära mig om hur jag fungerar / inte fungerar, att det är samhällets kriterier som bestämmer vad jag som 43 åring klarar av 
Viss förståelse kan uttalas för att jag liknar mig själv med en utbrunnen "Grillbrikett" ensamstående till 3 bokstavsgossar och att jag lägger den energi jag lyckas frambringa på deras väl, ingår ju inte i några riktlinjer…..
Sidospår blev det visst….. Jag blir bara så förbannad att jag inte är multimiljonär så jag kunde få "bestämma" vad som känns bra eller inte i mitt eget liv……Bara att fortsätta "stånga pannan blodig" något jag tyvärr kunnat hela mitt liv….
Glad sommar, nu ska jag tänka glada tankar….
Det kan ju också bero på att om man har problem (från misshandel, dålig uppväxt osv) så är man oftast i kontakt med psykiatrin, och då kanske en diagnos upptäcks, som annars inte skulle ha gjort det eftersom man kanske inte ville söka vård för diverse problem ett NPF kan ge.
Och så tror jag att om man mår sämre (som man förmodligen gör av t.ex. misshandel), så blir svårigheterna man har på grund utav ett NPF ännu svårare. Så är det för mig. Problemen finns alltid där, men de blir svårare om jag mår dåligt under en period.
Dock är jag inte diagnoserad, men påbörjar snart en utredning om AS.
#6
Och så tror jag att om man mår sämre (som man förmodligen gör av t.ex. misshandel), så blir svårigheterna man har på grund utav ett NPF ännu svårare. Så är det för mig. Problemen finns alltid där, men de blir svårare om jag mår dåligt under en period.
Så tror jag oxå att det är. Åtminstone är det så för mig oxå
Starta ny diskussion