Du vänder dig till din husläkare och be dom skicka en remis till Bup eller Vup beroende på hur gammal du är.

Psykiatriska kliniken är dit du ska/kan vända dig.

Vad händer sen då, om det visar sig att det är det som är problemet som gör mitt liv så svårt? Vad finns det för sorts behandlingar?

#3 Medicinering, Concerta är vanligast. Eventuell KBT om så behövs och kontinuerlig kontakt med psykiatrin.

"Medicinering, Concerta är vanligast." Vad innebär, gör medcinen då? Hur verkar den?

#5 Jag tar Concerta och på mig ger den ingen effekt men jag har också flera diagnoser. Men effekten den ska ge är bättre konsentration, minskad stress och ångest, kan minska utbrott om man har sådana. Den skall göra en någelunda normalfungerande. Mig biter den dock inte på.

Lite beroende på vad de hittar under undersökning så anpassas behandlingen för just dig.

Ofta är det mediciner som många skriver ovan. Sedan kan det bli KBT (kognetiv beteendeterapi), DBT (dialektisk beteendeterapi), hjälp av arbetsterapeut, boendestöd eller vad som kan behövas just för dig för att du ska få ett sånt bra liv och sånt bra stöd som möjligt.

Trots att det på pappret är samma diagnos så här nästan alla olika starka och svaga sidor som de behöver hjälp med.

Jag har ju som sagt tre diagnoser och en av de är adhd och jag har alla tänkbara hjälpmedel man kan få så som färdtjänst, boendestöd/personlig assistent, kontaktperson, medicinering och jag kommer få eventuell KBT, arbetsstöd, mekaniska hjälpmedel, råd och stöd kontakt osv. I nya lägenheten kommer ramp installeras på de ställen som är för höga att ta sig över för mig som exempelvis terrassen på baksidan som skall byggas.

Min man hade velat ta en kurs via Attention för att hjälpa mig också och bli mer insatt men då måste han till stockholm och det är tyvärr lite långt (80 mil).

Så det finns alla möjliga hjälpmedel du kan få beroende på diagnos och allt är bara till fördelar.

är lite rädd för alltihop..

Har ätstörningar och läste någonstans att det är ganska vanligt att tjejer med ADHD utvecklar det.. började läsa lite mer och känner igen mig på ganska mkt…

Mamma tror bara att det är "normalt och männskligt" Men blir så fruktansvärt arg över småsaker ibland, snäser gärna åt folk som fattar för långsamt, skjuter upp saker och glömmer möten mm mm… Vill inte vara så här, vill ha ordning på saker och ting, men det går verkligen inte! Vill ha tålamod med famlilj och vänner, men orkar inte när de är så tröga…

Är fler saker som jag kännt igen när jag läst, men vet inte om det är som mamma tror… och i så fall om jag helt enkelt har dålig självdiciplin…

Är en sk. duktig flicka med toppbetyg, men det är också det ända jag har… ller jag har många snälla vänner, men har mkt svårt att ta till mig att folk faktiskt gillar mig, inte bara umgås med mig för att vara snälla…

#9 Vet inte hur gammal du är men du har inte funderat på att tala om detta med skolkurator? Den vägen gick jag först när jag var ung.

Ett alternativ till att gå genom den vanliga vården (vilket tyvärr ofta är en återvändsgränd) är att bekosta sin utredning själv hos en privat neuropsykolog. Det är dessvärre väldigt dyrt, så det är ju inget alternativ för många. Beroende på hur svåra problem man har och hur desperat man är kan det dock vara värt att spara och skrammla, för mig var det enda utvägen och värt varenda öre.

Om du är sjukskriven kan Försäkringskassan, om du har tur och har rätt handläggare, vara med och betala utredning hos en privat vårdgivare.

Men, eftersom det börjar bli allt fler som anlitar privata vårdgivare börjar köerna växa där också, tyvärr.

Har precis tagit studenten och flyttat hem från en inackdering hem till mamma och pappa, bäddat för gräl och dessutom en massa mat att förhålla sig till…

Kommer aldrig mer att flytta hem om det inte är den absolut sista utvägen!!

Kan man få en diagnos hur sent i livet som helst?

#14 Ja