Jag är jätteorolig inför min AS utredning till hösten. Jag är orolig att jag ska bli diagnoserad, och jag är orolig att jag inte ska bli diagnoserad. Tänk om jag blir diagnoserad med något annat? Då måste jag ju oroa mig och vänja mig vid det också.

Kuratorn tror att jag har Aspergers, och en psykolog jag gjorde något test hos trodde det och de skickade en remiss.

På ett sätt känns det som att det är självklart att jag har det. Jag har alltid varit annorlunda, jag har specialintressen, även om dessa byts ut då och då. Dessa har varit om allt från specifika djurarter, näringslära, fysisk Träning i teorin till matematik, atombindningar, gradmått (Celsius, Fahrenheit med mera).

Jag har social fobi, jag får ångest när jag ska träffa någons familj, eller äta på restaurang eller dylikt. Dock hanterbar ångest.

Jag har jättesvårt att prata med människor. Jag vet inte vars jag ska titta, eller vad personen kan vara intresserad att prata om, jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska formulera mig, jag blir orolig att personen ska tycka jag är otrevlig och är osäker på hur jag ska säga hejdå, och när jag ska säga det osv osv.

I grupper har jag svårt att "vara med". Jag blir utanför, även om de inte menar något illa eller försöka stänga ut mig. De andra klickar direkt med varandra, och jag vet som inte hur jag ska "komma in" i gänget, även om någon utav dem försöker få med mig.

Jag lär mig extremt bra om det jag är intresserad av. Jag behöver aldrig plugga, och jag får mvg på proven ändå. Men är jag inte intresserad, då går det inte. Jag vägrar totalt och även om jag försöker så vägrar en annan del av mig. Därför har jag nästan inga G i slutbetyg, utan bara MVG, VG och några IG.

Jag har aldrig gillat skolidrotten, utflykter, eller andra situationer andra älskar. Om någon vill gå på stan eller gå och bada måste jag få vänja mig vid tanken innan jag kan följa med. Om mina kompisar ska åka och göra något "stort" som spela fotboll eller gå på en fest, då följer jag nästan aldrig med. Jag tycker det är obehagligt. Jag spelar sällan bordsspel, för det känns jätteläskigt och jobbigt att spela med andra människor. Även om det är kul de gånger jag väl gör det.

Jag gillar en del aktiviteter, men jag vill göra dem ensam på mina villkor.

Jag har vid några tillfällen sagt "olämpliga kommentarer" som folk reagerat på trots att jag inte tyckt att jag sagt något elakt. Det har inte hänt så jätteofta, eftersom jag alltid tänker två gånger innan jag säger något, för att verkligen se till att det inte är stötande. Men det händer fortfarande ibland.

Men på en del sätt så känns det som att jag verkligen inte har det.

Jag fungerar oftast helt perfekt och felfritt med bara en person. Om jag umgås med 1 person som jag känner bra så har jag inga sociala svårigheter, men de blir lite tydligare om jag umgås med 2 person jag känner bra, och när det är en grupp så är jag helt borta. :)

Jag anser mig själv inte ha problem med motoriken. Jag har tränat karate förut, och det tekniska hade jag inga problem med. Finmotoriken är nog lite klumpig, men jag vet inte hurvida den är bättre eller sämre än en "normal" persons finmotorik.

Jag har ibland svårt att slutföra projekt om de är tråkiga. Är det inte lite emot AS? En gång skrev jag en sammanfattning på min matematikbok. Den var indelad i 6 kapitel. Jag höll på i flera timmar. Men när jag kom till sista kapitlet så totalvägrade jag fortsätta, och skrev aldrig det. Det blev tråkigt och jag orkade inte mer, och ville inte fortsätta nästa dag.

När jag bodde i elevhem var vi ett gäng på 5 stycken som bodde i elevhemmet i början (det var två till, men de var aldrig där). Och det fungerade jättebra. Vi var som en flock, och vi pluggade, kollade tv och åt tillsammans hela tiden. Vi var alltid med varandra i allrummet. Då kände jag mig inte alls "aspie-like".

Så jag vet inte alls vad jag ska tro. Ibland vet jag att jag har Aspergers, men ibland tvivlar jag jättemycket.

Tänk om jag blir feldiagnoserad? Tänk om jag inte har AS? Hur ska jag då förklara till mig själv varför jag känner mig så udda? Tänk om jag har AS? Hur ska folk reagera, och hur ska det bli i framtiden?

Men det värsta av allt. Tänk om jag blir diagnoserad med något annat? Då kommer jag flippa. Det tar jättelång tid innan jag kan acceptera något nytt om mig själv. Jag har till och med haft ångest över att färga håret eftersom jag då blir omklassad från "blondin" till "brunett", och det är ju helt emot min natur.

Jag har ingen aning om vad ni egentligen kan svara på det här. Jag anser själv denna tråd rätt meningslös, men jag har iallafall fått skriva av mig, och ni får kommentera vad ni vill, ge råd, påpeka saker eller ja, vad ni vill. :)