Jag har ingen diagnos, så jag ska inte försöka svara på din fråga, men välkommen hit kan jag i alla fall önska dig!

Tack! Det kan var intressant att höra hur andra känner i alla fall :-)

Om jag var i din situation skulle jag antagligen vilja veta. Vad kan jag förlora på att veta? Vad kan jag vinna? Du räknade själv upp saker du kan vinna. Bättre självförtroende exempelvis. Vad du kan förlora vet jag inte. Kommer du på något?

Hej!

Jag har visserligen inte blivit diagnosticerad än, men jag går omkring med samma tankegångar som du. Har hela mitt liv haft koncentrationsproblem som jag har försökt hitta kreativa - om än tidskrävande - lösningar för att överbrygga, varit orolig till min natur, tankspridd, fått häftiga aggressionsutbrott, haft en omväxlande hyperaktiv eller passiv sida som yttrar sig som så att jag antingen springer mellan flera olika sysslor och inte kan sitta still en sekund, eller sover (då jag inte blir tillräckligt stimulerad). Jag har dock lärt mig att hantera min hyperaktivitet så att jag kan sitta still såvida jag kliar på ngt, biter på pennan, river bort hud under fötterna eller sitter och gungar med benet. Detta är oftast inte något som andra brukar lägga märke till vid första anblicken och jag kommer undan med det.

När jag var yngre trodde jag att jag helt enkelt var dum. Jag lärde mig absolut ingenting på lektionerna i skolan, utan flög iväg i tankarna till fantasivärldar, satt och klottrade i skrivböckerna eller rev småbitar av suddgummit. Men, eftersom jag samtidigt hade krav på mig att vara duktig, tog jag alltid med mig böckerna hem och bad min mamma sitta i lugn och ro och hjälpa mig. Det är mkt tack vare hennes hjälp som jag har klarat mig så bra som jag har gjort. Under lektionerna satt jag bara av tid, för att därefter gå hem och göra skoluppgifter. Jag fick arbeta hårt. Under gymnasiet hade lärarna svårt för att sätta betyg på mig, eftersom jag presterade väldigt ojämnt - sådant som gjordes under lektionstid blev ofta underkänt då jag inte alls kunde koncentrera mig i den miljön, alltmedan jag fick toppbetyg på skoluppgifter som gjordes i hemmets lugna vrår. En gång blev jag anklagad för att ha fuskat, med anledning av prestationsskillnaderna. :/

Idag har jag universitetsutbildning (flera dessutom) och har lärt mig att hitta omvägar förbi min funktionsnedsättning. Jag är medveten om att jag behöver ett eget rum när jag arbetar för att öht få ngt gjort, att jag måste sätta upp väldigt kortsiktiga mål för att saker och ting inte skall kännas mig övermäktiga och att jag dessutom måste följa min "att göra"-lista slaviskt för att jag inte skall drabbas av handlingsförlamning.

Min ständiga oro och mitt temperament rår jag dock inte på och det ställer till det mkt i mitt privatliv med nära relationer. Eftersom jag har svårt för att göra saker när de blir mig övermäktiga (då vet jag aldrig var jag skall börja), har jag utvecklat någon slags städmani som går ut på att jag städar dagligen. Gör jag det inte direkt, vet jag att jag aldrig får det gjort eftersom det då kommer bli för mkt som skall städas på en gång. Dessutom mår jag väldigt dåligt när det är orent och stökigt. Jag försöker bemästra min oro genom att få kontroll över min omgivning och mig själv, vilket dessutom resulterat i anorexi. Idag - 18 år efter att anorexin satte klorna i mig - kan jag hantera maten någorlunda, men jag har fortfarande full kontroll över matintaget. Jag är för övrigt väldigt impulsiv, främst vad gäller sexuella förbindelser och shopping. Jag brusar upp lätt och snabbt och har slagit sönder åtskilliga glasdörrar i mitt liv. Har sömnproblem p g a att hjärnan går i 180, vilket även har gått ut över eventuella sängkamrater som inte heller får någon sömn när jag sätter igång och överanalyserar allt mellan himmel och jord mitt i natten. Min oro och impulsivitet är ständiga följeslagare som pockar på uppmärksamhet; säger mig att jag måste prata om detta nu omedelbart, annars blir jag inte av med oron.

Jag har alltid känt mig utanför, konstig och distanserad. När jag var yngre resulterade det i mobbing och jag drog mig undan, men numera är det främst en känsla av utanförskap som biter sig fast när jag ser hur dåligt jag fungerar i relationer. Om det inte är mina egna känslor som sviktar, så tvivlar jag på min partners känslor för mig p g a min egen överkänslighet. Det är som om jag vore hudlös; med insidan vänd utåt. Jag finner ingen ro, jag vågar inte lita på någon och dessutom blir jag tokig på mitt eviga tankebrus. Jag känner mig som ett jagat djur.

Och ensam. Främst ensam.

. . .

Jag tycker absolut att du skall nämna dina tankegångar för din psykolog. Be även om att få göra ett snabbtest som de kan göra på plats (det är liknande de du har gjort på nätet).

Jag har dock upplevt att det är svårt som kvinna att bli tagen på allvar när man säger att man tror sig ha AD(H)D. Min psykolog var bara övertygad om att jag var nervös när jag satt hos henne och därför höll på och plockade med saker och bet på naglarna, men detta är ju sådant jag håller på med jämt, oavsett nervositetsnivå. För min del krävdes det först ett självskattningstest för att jag skulle hamna i kö för utredning.

För övrigt, tycker jag inte alls att det låter så underligt om det påverkar din självkänsla negativt om du har tankar om dig själv som "lat, dum, slarvig och förvirrad". Jag har själv sett på mig  som lat och dum och trott att så verkligen är fallet, men faktum är att jag är van vid att kämpa och dessutom presterar oerhört bra under rätt förhållanden. En diagnos kan kanske hjälpa dig med att acceptera hur du fungerar och bättra på självkänslan. Det är viktigt att förstå sig själv.

#0, Du skriver: "Har hela mitt liv blivit betraktad som (och betraktat mig själv) som sämre, långsammare, klantigare, slarvigare, känsligare, mer tankspridd, förvirrad, dum och okoncentrerad än alla andra. Kämpar med att hålla koncentrationen uppe på jobbet dagligen. Har mått dåligt hela mitt liv."

Den beskrivningen stämmer väldigt bra in även på mig, och som jag förstått det på många andra här med. Jag är diagnosticerad som vuxen (29 år), så sent som december 2008.

Även om jag alltid haft problemen precis som du beskriver så blev livet ohållbart först när jag fick barn och kraven på mig ökade avsevärt. I och för sig funkade livet inte innan heller, jag har tex aldrig haft ett riktigt jobb, eller kunnat läsa på helfart sedan gymnasiet, men alla dessa problem som jag skyllt på min lathet, och dåliga diciplin, blev så uppenbara när jag fick barn.

Hur stor nytta diagnosen kommer ge har jag ingen aning om idag, men jag hoppas ju att den skall ge mig en chans att jobba vidare med mitt liv och förhoppningsvis bli starkare och fungera bättre.

Välkommen hit förresten!

#4, Jag känner verkligen igen det du beskriver på många av punkterna…

Väldigt intressant att läsa vad ni skriver, tack för att ni delar med er! Jag känner igen mig väldigt mycket och det är skönt att veta att man inte är "ensam" även om jag är osäker på om jag verkligen har ADD eller om jag bara är sedvanligt korkad och hopplös För att besvara #3 s fråga så är det väl det jag är rädd för- att psykologen inte ska ta mig på allvar, hypokondriker-förklara mig och konstatera att jag bara är en flummig slarvmaja. Men det är sant, egentligen har jag ju inget att förlora.

Min historia är den att jag alltid varit väldigt seg och "efter"- hyperaktiv är nog ett ord få skulle associera mig med men medans jag varit lugn på ytan har jag alltid haft total kalabalik innuti. Har alltid kännt mig rastlös och otålig, nervös och stressad- oavsett om det varit motiverat eller ej. Ni kanske sett den där bilden på ankan: lugn på ytan men paddlar som fan under den? -ungefär så, fast mina ben paddlar åt olika håll och jag kommer aldrig någon vart.

Jag har alltid fått höra att jag är lat, tankspridd, klumpig, klantig, slarvig och förvirrad- att jag aldrig lyssnar och förstår. Många säger det i alla välmening och tycker det är gulligt att jag är så rörig men jag har alltid skämmts för det och blivit väldigt sårad varje gång. Ingen märker när jag anstränger mig. Har alltid kännts som alla rör sig i en viss takt och jag släpar flera mil efter… Mitt smeknamn när jag var liten var skalman- för jag var som en sköldpadda, rörde mig i ultrarapid, alltid uppe i min egen lilla värld.

Samtidigt är jag ständigt rastlös, måste ha saker i händerna hela tiden annars blir jag galen. Huvudet surrar av tankar och jag har väldigt svårt att organisera dom och fokusera på en sak i sänder. Jag startar tusen projekt men slutför dom väldigt sällan. Om jag inte är hyperaktiv är jag hyperkreativ; jag kan inte sluta skapa saker, det är nästan som en mani. Jag håller på med guld och silversmide, grafisk design, skulptur, drejar, målar, tecknar, är frilansillustratör, fotograferar, virkar, stickar, trycker på tyg, papperspysslar och jobbar med ett kreativt jobb. När jag får en idé blir jag så fanatiskt inspirerad att det är som en drog- jag kan inte tänka på något annat och och bara sprudlar av kreativ energi- men har jag väl gjort en paus i skapandet klarar jag sällan av att återuppta arbetet, i alla fall inte med samma entusiasm. istället börjar jag på något annat och så börjar det om. Högar av oavslutade projekt som ger mig dåligt samvete och hör mig stressad är reslutatet. Jag har väldigt svårt att varva ner, ofta är jag helt slut i kroppen och huvudet och orkar inte göra något, men är ändå så rastlös att jag klättrar på väggarna- det är jättefrustrerande!

Samtidigt har jag sällan svårt att sova- tvärt om går hjärnan på "stand by-läge" jag håller på tills jag bara blir toktrött och somnar på stubben. Ofta somnar jag när jag är stressad eller nervös, tex mitt i ett möte eller så, även om jag inte är trött egentligen. Helt sjukt.

Har jättesvårt för tider, har ingen riktig tisduppfattning alls- en minut kan kännas som en timme, och en timme som en minut. Ibland "fastnar" jag i något och så har timmar gått, utan att jag fattat det. Är ofta försenad. Har svårt med vardagliga rutiner, glömmer bort att borsta tänderna, duscha, äta fruktost, ta p-piller (har ätit samma piller vid samma tid i 7 år) etc. Har gått till jobbet samma tid i 2½år men glömmer fortfarande bort när jag ska gå- måste ställa alarm på mobilen för att komma ihåg ALLT.

Har alltid stökigt och rörigt omkring mig, prylar överallt och tappar bort allting. Min sambo blir galen på att jag förlägger mina glasögon flera gånger om dagen, och sedan är för närsynt för att leta upp dom på egen hand. Vet aldrig var jag har något.

Jag blir också väldigt lätt stressad- något som är ohållbart i mitt krävande yrke. Bryter ihop av krav och förväntningar- små som stora. Vid minsta stress får jag hjärtklappning, kallsvettningar och yrsel- börjar gråta ohämmat. Är det däremot lungt någon dag på jobbet har jag väldigt svårt att få något gjort alls- jag dagdrömmer och glömmer bort vad jag håller på med och blir sen stressad för att jag tillbringat en massa tid med att inte göra något alls. Har svårt att prioritera när jag ska göra flera saker på en gång, och har JÄTTEPROBLEM med att koncentrera mig om jag inte tycker något är jätteintressant eller är väldigt pressad att få klart det till en viss tid. Får jag någon idé på hjärnan kan jag inte släppa den utan flummar bort i min egen lilla värld, fast jag har viktigare saker att tänka på. Glömmer ofta bort vad jag håller på med medans jag gör det.

I skolan var det en ständig kamp. På grund av annan sjukdom var jag borta rätt mycket och när jag väl var i skolan var det jättesvårt att koncentrera sig och komma i kapp. Vid prov fick jag ofta "black out" pressen gjorde att jag kunde glömma vad 1+1 blev och annat som jag tränat in var som borta. Jättefrustrerande när jag egentligen viste att jag kunde. Jag satt och ritade och klottrade hela lektionerna för det var bara då jag kunde lyssna på vad läraren sa. Jag sov bort många lektioner. Har fortfarande svårt att höra på när folk som pratar, mycket går in genom ena örat och ut genom det andra. Mina lärare sa ofta att "Stina är jätteduktig när hon gör något hon själv tycker är intressant, annars går det inte att motivera henne".

Jag är värdelös på att läsa- lärde mig läsa tidigt och har god uppmuntran hemmifrån och stort litteraturintresse- trots det kan jag inte koncentrera mig att läsa en bok från pärm till pärm. Ibland läser jag samma mening om och om igen utan att fatta vad det står, eller så tappar jag intresset efter något kapitel och kan inte förmå mig att plocka upp boken igen, fast jag egentligen vill läsa klart den. Ljudböcker går bättre- men bara om jag kan göra andra saker samtidigt som att rita, städa, röra på mig etc.

Jag har lidit av deppressioner och nedstämdhet till och från hela livet. Har alltid haft dåligt självförtroende som nämts ovan. Tar åt mig jättemycket för minsta kritik, och inbillar mig ofta att folk hatar mig eller talar illa om mig bakom min rygg. Blir lätt väldigt upprörd- men mycket sällan aggresiv. Har haft väldigt svårt för sociala situationer men har tränat bort det värsta. Jag har konstant dåligt samvete för något, känner mig otillräcklig och hopplös. Har ofta väldigt mörka tankar men det dåliga samvetet mot mina nära håller mig kvar på jorden. Är livrädd för att göra någon besviken. Min största drivkraft är självuppfoffring, bara när jag gör något bra för andra känner jag att jag har existensberättigande…

Innan jag läste den där artikeln häromdagen har jag inte haft en tanke på att allt detta kunde vara något "onormalt". Jag har alltid trott att det varit mig det varit fel på. Har bara försökt dölja och kompensera för mina "fel" och försökt skärpa mig- utan särskilt bra resultat.

oj, det här blev visst en hel roman…

#6: Sök efter ordet "hypoaktiv" här på sajten (om du inte redan vet vad det betyder). Jag tror att det kan vara intressant för dig.

Låter verkligen som hand i handske för mig!

Jag misstänker att du hittade den här artikeln:

Bokstavsflickor

På sätt och vis tycker jag att det är konstigt att det inte finns ett ADHD där H står för hypoaktivitet. Hypoaktivitet kan vara ett minst lika stort problem som hyperaktivitet. På sitt sätt till och med svårare eftersom det inte syns utanpå.

Jo, det var den artikeln jag läste.

*putt*

Misstänker du att du har ADD så ta upp det med den läkaren du får träffa för jag har för mig att du hade fått någon tid?

Jo, jag har tid till ett psykosocialt team, vet inte när jag får komma dit.  Har så svårt att sluta tänka på det här bara :-)

#12: Skriv ut och ta med dig alla dina beskrivningar här. De kan vara till hjälp vid en eventuell utredning.

Fick en ny tid hos en kurator på vårdcentralen igår morse och had förberett mig och skrivit en lång lista med alla mina problem/känslor/symtom. Mest för att jag viste att jag skulle bli totalt tom i huvudet och inte komma på vad jag vill ha sagt när jag väl kommit dit. Pratade mycket om min stress och ångest och att jag inte känner att jag klarar mitt jobb just nu men jag nämde också mina tankat om adhd/add.

Kuratorn tyckte jag skulle sjukskriva mig ett par dagar och tills vi ses igen ska hon prata med en läkare om att göra en adhd-utredning på mig! På torsdag får jag veta vad som blir "nästa steg"…

Har också varit modig och pratat med min chef om hur jag mår (ångest ångest ångest) och det gick typ bra. Hon är rädd om mig och accepterar att jag behöver vara hemma men samtidigt så är det ju supermycket att göra på jobbet som hamnar på hennes och min kollegas bord. Försöker att inte ha alltför dåligt samvete men det är inte det lättaste att stanna hemma när man vet att man behövs där…

#14: Tänk på att det kanske är bättre att du är borta lite nu än mycket senare.

Vad är fördelen med att få en diagnos? Finns det mediciner/behandling? Och var får man en utredning?

//Lena

#16 fördelen är att man har rätt till en del stöd bland annat när eller om man har lust att sätta sig i skolbänken igen. Man kan få medicinering och man kan lära sig att läsa sitt beteende och förutse situationer som kommer bli svåra och helt enkelt veta varför.

Dessutom kan det vara ruskigt skönt att ha en disagnos att trycka upp i ansiktet på folk som int eförstår något.

Utredningen görs av psykiatrin, neruopsykiatriska team tror jag det brukar heta, dom som pysslar med sånt här.

Tack Hanna för snabbt svar!

#17 Vad finns det för stöd om man vill studera?

#19 tja man ska väl ha rätt att klara av studier som alla andra om jag inte är ute och cyklar så det beror väl lite på ad som är problem antar jag. Har hört om tillexempel muntliga prov istället för skriftliga om man har problem med att vara koncentrerad under provtillfällen. Någon form av hjälp med att föra anteckningar under föreläsningar så man ska slippa koncentrera sig på det också….  Har inte kollat upp det speciellt noga eftersom jag för tillfället är väldigt ointresserad av att plugga.

#20: Precis, tanken är att alla ska ha samma förutsättningar vid studier. Man ska även kunna få längre provtider exempelvis.

#19 det finns daisy skivor som hjälpmedel vid studier med….(inte för jag vet hur dom funkar) man kan få spela in lektioner med bandspelare… så man kan lyssna på det senare…data kan man få som hjälpmedel om det krävs..tex vid dyslexi…

Casiopeia, hur har det gått? Har du blivit med diagnos?

Jag ska ställa fler frågor. Hypoaktivitet låter som en klockren beskrivning av mej också. Vad gör man åt det? Jag skulle verkligen behöva mer energi, så jag kan avsluta projekt, orka med vardagssysslor, ta mej för saker.

Som jag förstått finns det mediciner? Finns det någon här som medicinerar ADD och kan berätta om för- och nackdelar? OM det nu är det jag har… :/

Om jag inte missörstått allt så är det samma medicinering till både ADHD och ADD. Sen är väl de med ADD stressade de oxå fast det inte syns lika väl på ytsidan som på de som är hyper utan de är liksom hypo istället

Det där med medicinen (sorten) vågar jag inte yttra mig så mycket om ännu, men den ska, (vilken som nu är rätt för dig), lugna ner ditt inre kaos och få dig mer koncentrerad.

#0 Jag fick min diagnos för ca 3 år sen, då jag var 46 år och jag måste säga att det var väldigt skönt att få en diagnos och förstå varför man är som man är! Jag har ADHD

Har också alltid känt mig dum, klantig, fumlig osv.

Så visst ska du gå vidare, om du inte redan gjort det, orkade inte läsa alla inlägg…

jag har snart min utredning klar nu… jag har egentligen vetat ända sen det hette MBD att jag nog var ett sånt barn, men jag har klarat mig på att jag är såpass intelligent och klarade skolan hyfsat.

Däremot var jag sjövild i de flesta situationer. Vi har många bokstäver i släkten också så jag skrev helt enkelt ett brev för nåt år sen till min läkare där jag skrev att jag misstänker att det är ADHD jag har.

Jag fick jättebra respons direkt av henne, och hon var så bra också för hon hade nyss mött en kollega (läkare) som hade ADHD och pratat med henne en hel del. Så hon VISSTE att man kan vara smart och så och även ha de problemen. Annars är det ju ofta så att folk tror att man måste vara lite dum för att passa in där.

Hon har sen hjälpt mig så nu är jag mitt uppe i en utredning där mycket hittills talar för att det nog är så.

Nästan alla som känner mig säger när de får veta att: -Ja! det har du ju!! Eller: Ja, det har jag fattat länge att du har… eller: Hade inte du redan en diagnos?? hehe

Även läkaren sa det när hon fått brevet att--- Ja, det har du säkert!!

Så jag tycker absolut att ni ska söka hjälp om ni misstänker det.

Jag vet inte än vilka bokstäver jag kommer få, men oavsett så hoppas jag att det finns en del hjälp att få och framförallt att man kan bli lite mer förstådd.

#24 Ja, om jag förstått saken rätt så är hypo- och hyperaktivitet olika respons på samma energibrist. Den ena blir en dagdrömmare, den andra håller sej vaken genom att hålla igång!

Men jag hoppas höra ifrån någon med just ADD. Misstänker att det är en ovanlig diagnos, för den syns ju knappt alls. Det jag undrar är, om man medicinerar ADD, förlorar man något på kuppen?

#27

Ur boken flickor med AD/HD om medicinering i sammanfattning

(AD/HD=både ADHD och ADD)

Att diagnostisera AD/HD är ingen enkel sak ens under de mest gynnsamma omständigheter. Lägg sedan till samexisterande tillstånd och könsaspekter, och vi får ytterligare lager av komplexitet i denna process.

Dessutom kan fysiologiska faktorer ha stor betydelse, inte bara för diagnosen, utan för valet av behandlingsstrategier och resultatet av dem. De som yrkesmässigt än invilverade i den diagnostiska processen behöver medvetandegöras om alla de ytterligare faktorer som kan belasta dessa flickor.

Sociala och hormonella stressfaktorer behöver bedömas och behandlas. Medicinering av flickor med AD/HD är inte alltid så enkelt som att bara välja ett centralstimulerande medel, utan kan kräva en mycket mer sofistikerad strategi, där t.ex kombinationsbehandling och/eller hormonsubstition kan ingå.

Pedagoger, personal inom psykiatrin, läkare, föräldrar och flickorna själva behöver öka sitt medvetande och sin kunskap om de unika uttryck AD/HD kan ta sig hos flickor. Ökad kunskap leder till förståelse. Och det är bara med ökad förståelse vi kommer att få uppleva ett bättre resultat

Ja Korkad är du då inte, casiopeia. Det är en sak som är säker. Sådana bra inlägg som du skriver i vegan/vegetariskt i fokus skriver man INTE om man är korkad. Du är nog klipskare än de flesta!

#29 Tack!

Jo, får jag tid att formulera mig i skrift då går det rätt hyffsat, men jag ger nog ett rätt korkat intryck IRL.

Casiopeja…. jag har nyss fått min diagnos klar, och medicinerar nu sedan den 12e augusti med Concerta… Läs mina inlägg där…

äntligen ska jag få börja medicinera….

Utan diagnos får man ingen sån medicin och för mig känns det som om nåt ramlat på plats helt enkelt i hela mig. Det är nåt kemiskt ämne som fattats i mig hela tiden….

Jag har en tråd här om hur det funkar och så… kika gärna så får du se hur det gått för mig… så slipper jag upprepa mig…

Skulle vara underbart om man kunde ta ett piller och vips så kan man organisera sin hjärna. Ska bli spännande att se om de funkar på mig, om de nu tycker jag ska få det vill säga…

#30 Nä det tror jag inte. Det finns nog mest i dina tankar.

Oj nu har jag läst mer och mer om ADD,

kan det vara så?

Kan det vara därför skallen känns som turbo, men samtidigt dimmig?

Får liksom inte tag i vad jag tänker.

På frågor, särskitl jobbiga sådana blir det ofta "jag vet inte till svar".

Många gånger vet jag verklgien inte.

Har svårt att läsa långa texter, eller texter över lag ibland.

Minns inte saker, inte ens sådant som jag kan vara intresserad av.

Seg på att komma igång med saker, men är jag väl igång så kan  jag gå i överturbo så folk blir alldeles slut på mig. Sätter upp vansinniga mål över vad jag ska hinna med och givetvis slår verkligheten ner mig.

Kan bara ta det som att jag är lat och misslyckad.

Hade en arbetsterapeut som jag hade kontakt med (fick tyvärr sluta pga omorganiseringar) hon pratade mkt om diagnos och rutiner och svårt för förändringar. Jag slog bara bort det då. Hon vill einte säga vad hon trodee utan ville att jag skulle utredas.

Tjo kan det vara så?

Kan alla mina misslyckanden ha kanske en liten förklaring?

dum e vi inte

Förlåt om ja sladdade mycket på tangenterna och stavade fel.

Drar tillbaka, jag är nog bara dum och misslyckad och lat, får hoppas att jag lyckas sparka igång dumma mig till slut.

#36 Ajajaj, så där tänker man inte om sej själv!

Du får sparka igång kloka smarta dej i stället!

Jag sitter här och är så förtvivlad att jag inte vet vad jag ska ta vägen.  Fick just ett brev från den psykiatriska mottagningen där de kort skriver att jag under mitt samtal med sköterskan när jag var där " inte visade några indikationer på ADD" och att de inte kommer göra någon utredning.

Jag förstår ingenting! Psykologen, psykiatrikern och kuratorn jag haft kontakt med på vårdcentralen säger att jag med 99.9% sannolikhet har ADD, Skattningsblanketter jag och min mamma fyllt i säger samma sak. Tester jag själv gjort likadant. Dom har kallat mig ett klockrent fall. Det finns ingen annan förklaring till min problematik, varför jag inte klarar av att arbeta, varför jag inte kan koncentrera mig, varför jag mår så fruktansvärt dåligt. Min psykolog var så övertygad om att jag har ADD att han valde att inte invänta min diagnos utan att i samråd med min chef, försökringskassan och arbetsförmedlingen hitta ett nytt jobb åt mig.

Hur kan en sjuksköterska på knappt en timme göra en annan bedömmning? Vad har hon för kompetens som inte psykologen, psykiatrikern eller kuratorn har? Varför motiverar hon inte VARFÖR jag tydligen är frisk som en nötlkärna?

Det känns som ett stort fett slag i ansiktet, och jag bara gråter. Vad ska jag göra nu?!

Jag har inget jobb att gå tillbaka till och ingenting som motiverar varför jag ska få hjälp att hitta ett som passar mig bättre. Jag kommer fortsätta att må så här förjävligt och känna mig som en idiot i resten av mitt liv….

#38 Det låter ju helt sjukt!

Sjuksköterskor tror sig veta allt!

Tröstkram till dig!

#38: Det finns säkert något sätt att ompröva det. Hör efter med någon av de du hade kontakt med tidigare och fråga hur du ska gå till väga.

Ja, jag säger som Niklas. Det måste gå att ompröva detta. Prata med din psykolog igen.Han/hon kanske kan nog hjälpa dig med detta.

Förstår att du är jätte besviken och ledsen för detta. Jag hade nog själv blivit jätte knäckt om jag hamnat i samma sits som du.

Hoppas det löser sig för dig.

KRAM

#34 Har ett barn som med stor sanolikhet har ADD, enligt utredning så här långt. Bara lite kvar att göra, men allt pekar på ADD. Vi har i dag diskuterat med vårdpersonal och barnet om just varför det är så mycket -jag vet inte. Vi fick inget svar. Men det känns som du givit en bra förklaring. Ska höra med barnet utifrån din förklaring, det kanske kan vara till stor hjälp för barnet i fråga

Har börjat fundera om jag själv kan vara "drabbad", det finns en hel del som stämmer in….

#38 Ring patientnämnden, det är inte alls säkert att de kan göra något men det är inte omöjligt att de kan. Sedan så finns det ibland avtal med privata kliniker och då kan man ha rätt att gå dit och inte betala mer än vad man gör på vanliga offentliga ställen.

Du kanske också bara kan kontakta dem och begära att få skriftligt exakt vad som gör att hon inte anser att du skall göra en utredning när allt ovanstående (psykolog/psykiatriekr och tester) visat att du kanske har ADD, du har ett barn med NPF vilket också räknas som en ökad risk hos dig dessutom kan du ju fråga om hon har behörighet att sätta en diagnos som sköterska (för hon har ju diagnosticerat dig som icke npf) och fråga om man bara får göra utredning om man redan vet att en person har handikappet, om man inte utreder tveksamma fall så behövs ju inga utredningar alls.

Vi har fritt vårdval - vilket iofs inte betyder så mycket, men det kanske är något som patientnämnden kan hjälpa till med att förklara vilka möjligheter du har.

Kram och lycka till - och kom ihåg att det hör till npf-djungeln att allt skall vara krångligt med bvård/utredning och behandlingar!

#0  Du beskriver ju precis så som jag känner och har upplevt allt

#38 Och du, jag råder dig också att ta kontakt med patientnämnden. Sen vet jag något som jag tror heter vårdlotsen, vilka kan hjälpa dig att komma i kontakt med rätt personer. Jag tror till och med att de kan vara med och föra din talan.

Lycka till med det i alla fall, för det verkar inte klokt att en sjuksköterska ens kan uttala sig om detta

Tusen tack för stöd och råd! patientnämden var ett bra tips, jag ska kolla upp det!

ring direkt till en öppen psyk det gjorde jag de fattade direkt!!!

jag menar att du ska hoppa över vc… oj vad lika vi är också… appropå ditt långa utlägg tidigare….skönt att vi är fler!

Jag fick min diagnos som 44-åring och har inte riktigt tagit det på allvar förrän nu som 53-åring då jag stött på så mycket problem i mina relationer, mitt arbete och sorgen efter min mamma som dog nyss.

Nu vill jag verkligen börja ta medicin typ Concerta el. liknande och se om mitt liv blir lugnare och mina impulser inte lika snabba.

 har haft olika läkare under åren och tyckt att dom oftast varit otroligt bra och kloka och låtit mig "styra" min medicinering men inser nu att jag skulle mött den läkare jag träffade i fredags akut. Hon var så klockren i sin bedömning av mitt tillstånd och hur det fungerar för mig i min tillvaro med jobbet, vänner, kärleksrelationern o dyl.

Otroligt och kändes jätteskönt att möta henne ocxh höra hennes bedömning. Samtidigt är det både lättande och jobbigt att inse och verkligen få sjukdomsinsikt och förstå varför det strulat till sig så för mig de senare åren trots att mycket har blivit bättre i mitt liv.

Dags fär nästa steg i att ta hand om mig och ge medicin en chans att ge mig ett fullvärdigt och givande, lugnare liv.

#50 Lycka till med medicineringen. Hoppas oxå på bra medicinering när jag får diagnos

hej! jag har också själv diagnoserat mig,och jag känner igen mig i ADD.jag ska ta upp det när jag ska till läkaren,i sep och jag har en ganska strulig bakgrund.och jag är glad att det finns fler på denna sida.skriv och fråga mig gärna..kram

Din beskrivning av dig själv är som en beskrivning av mig själv och självklart ska du ta upp detta.

Har även jag mått skit så länge jag minns (med undantag för en period när jag fått min dotter då jag fungerade perfekt och mådde bra, vilket jag läst är ganska vanligt och har med hormoner att göra) och i våras gjorde jag slag i saken och tog kontakt med läkare.

Det har varit och är skit jobbigt och det är inte över på l¨ånga vägar men kan jag få en diagnos och en förklaring på varför vardagsrutiner  som andra  människor verkar göra av bara farten tar sån tid för mig, varför jag alltid glömmer, slarvar bort viktiga saker, spelar ingen roll hur mycket jag än anstränger mig då är det nog värt det.  

Lycka till