1 hur öppna är ni med eran diagnos?

-- min familj och min närmaste vet om dom.

2 A om du har berättat hur reagerade omgivningen och har
de ändratt sitt betende mot dig?

-- ja på sätt å vis men det har även jag gjort emot dom.till det bättre.

B om du inte har berättat har folk blivit iriterade över en
anledning som du vet beror på diagnosen.

-- jaaaa..det blir folk varje dag…men JAG vet om varför och försöker själv tänka mig för.Jag vill ej hamna i kläm själv så att säga.

3 har någon du känner(vänn/ovänn) som vet att du har en diagnos försökt att använda vad de vet om dig för att mobba/reta dig?

-- jaa..jag är vuxen och går ej i skolan.men vissa som vet om mina diagnoser gillar ej mig och kan säga högt och tydligt:

JA MEN DU HAR JU ADHD …osv osv.. jag kan i dag ta såna saker och situationer till nästan 100%.Jag blir nog mest arg,sur,lessen hemma sen.

det är oxå så att jag får höra av andra vuxna som ej vet om min ADHD m.m att:

den där måste ju ha ADHD!undrar vad han har för bokstavskombination ? osv osv..

jag har lärt mig.. så här e det.. det gäller att hitta sin väg,sina vänner och försöka vara beredd på att människor ej är så snälla och förstående alla ggr..

jjjaa…hhmm.. kram

Jag är mycket öppen men går för den skull inte och trycker upp diagnosen i ansiktet på alla som är runt omkring mig. Har däremot inga proble matt berätta det om vi halkar in på ämnet eller om det finns någon orsak till att perosnen kan ha nytta av att veta om det.

Ingen har ändrat beteende mot mig så vitt jag vet och ingen har väl reagerat sådär speciellt.

Nej, ingen har använt min diagnos mot mig.

1. Jag har varit väldigt öppen med min diagnos. Såväl familj som nära vänner och lite ytligare bekanta känner till den. Ser ingen som helst anledning till att hymla med det, med tanke på jag anser att det inte är ngt att skämmas över. Jag brukar dock vara noggrann med att förklara vad ADHD är för ngt när jag säger att jag har den diagnosen; risken att bli missförstådd minskar ju om man ger sin egen förklaring i stället för att låta dem förlita sig på sina förutfattade meningar. Därmed inte sagt att jag basunerar ut det hur som helst i precis alla sammanhang. 

2. Min omgivning har tagit det väldigt bra, tycker jag. (Det är bara min mamma och mina syskon som inte riktigt tog det på allvar till en början, men numera gör iaf min mamma det.) Tycker inte att någon att förändrat sitt beteende gentemot mig heller, nej. 

3. Aldrig.

Min familj vet såklart om att jag har ADHD då både mamma och pappa var med på utredningen. Vi pratar nästan aldrig om det, men mamma läser endel böcker om ADHD, vilket jag tycker är roligt. Visar att hon bryr sig. :)

Några av mina vänner vet om att jag har ADHD, men det är inget vi pratar om. Ser inget anledning att berätta för folk, jag är ju den jag är, folk behöver inte veta varför jag är som jag är liksom.

Ingen har ändrat sitt beteende mot mig pga. att de vet att jag har ADHD, men mamma och pappa har i alla fall mer förståelse för mig numera.

Retas för det gör ingen, skulle inte umgås med såna personer ändå.

Jag är väldigt öppen med min diagnos. Tyvärr, för jag kan ju inte ångra det jag en gång berättat. Jag har ingen strategi för hur många jag skall berätta för så den informationen lever sitt eget liv litegrann.

Jag vill egentligen vara ganska försiktig med att berätta om min diagnos då de flesta människor har ganska stora fördomar om diagnoserna - om de alls har en uppfattning om vad det innebär. Och jag vill inte vara en diagnos enbart.

Jag har inte uppfattat några större förändringar i beteendet från min omgivning, möjligen har mina närmaste känt sig befriade från "vad gör jag för fel" känslorna, och mer kan se att det är jag som har problem och det inte är deras fel att jag mår dåligt och har svårt för diverse grejer.

När det gäller retande så tycker jag att man, om man är yngre framförallt, skall vara försiktig med att berätta på sin skola och/eller arbetsplats om sin diagnos då man inte där kan välja vilka man skall umgås med, så kommer det ut att man har en diagnos och man därefter blir retad så är det svårt att stoppa.

Själv har jag aldrig blivit retad.

Varför ha hysch hysch om sin diagnos?

Jag skäms inte för min diagnos, det jag skäms för är folks okunskap och rädsla för något de ej känner till.

Jag är den jag är och kan folk inte ta det så kan de vända på klacken ch gå..

Gick 33år och undra varför jag inte är som andra. Sen fick jag min diagnos :) nu förstår folk och jag börjar veta vem jag är..babysteps