Jag har inga problem att acceptera andra som dom är, men däremot kan folk tro det ibland. Har rätt så kass impulskontroll noch säger ofta vad jag tänker innan jag hinner reflektera över om jag borde säga det eller inte. Och då kan jag nog verka väldigt kritisk och respektlös emot andra. Fast egentligen tror jag de flesta tänker kritiska och respektlösa tankar, men deras inbyggda filter mellan hjärna och mun inte släpper igenom det.
Jag har inte direkt nåt filter.

Dessutom är jag mästare på att hypertänka, så jag tolkar automatiskt in meningar i vad folk säger och gör och tror på det, fast det ofta inte stämmer. Och det kan leda till lite fel i relationen till andra.

Har ADHD, och har dessutom mängdvis med empati och respekt för andra.

#1 Förlåt mig för att jag skrattade lite tyckte just texten ". Har rätt så kass impulskontroll noch säger ofta vad jag tänker innan jag hinner reflektera över om jag borde säga det eller inte. Och då kan jag nog verka väldigt kritisk och respektlös emot andra. Fast egentligen tror jag de flesta tänker kritiska och respektlösa tankar, men deras inbyggda filter mellan hjärna och mun inte släpper igenom det.
Jag har inte direkt nåt filter."

JAg har inte ADHD eller någon annan bokstavssyndrom, men jag kan berätta att jag inte heller har något filter och kan ses som väldigt kritisk och respektlös ibland. Men saken är ju den att ingen vet ju hur lång tid jag har bearbetat det jag vill ha sagt innan det kommer ut. ibland har jag bearbetat det jättelänge, ibland inte. Och ibland kan det bli j*t fel. Min lillebror sa till mig för ett tag sedan att det är min största brist. Att jag säger vad jag känner för mycket. Och folk kan bli rent rädda av vad jag säger. Ibland säger min mamma till min att bara vara tyst om vi ska någonstans.

I allafall så har jag tagit det som hänt mellan mig och min vän väldigt hårt, för han är helt underbar. Med eller utan AS eller ADHD och jag letar verkligen vägar att nå fram till honom genom den tystnaden har ger mig. Så det enda jag kan göra är att skriva, men jag tror inte att det är rätt väg. För jag tror att han inte läser eller inte tar till sig det jag skriver…*suckar djupt*

Hur gör man med det där med beröring, kan man träna sig till att beröra andra fast att man själv inte tycker om att bli berör fysiskt? Han tycker inte om fysisk kontakt eller närhet alls, mer än från sina barn. Och jag däremot har ett biologiskt nerärvt behov av fysisk beröring och närhet. Känner mig bortstött av att inte få lov att bli kramad ibland. Så det är där det har skurit sig mellan mig och min vän.

Alltså, tycker han inte om fysisk kontakt eller närhet ser jag inte riktigt varför han ska träna sig till det?

Du får nog acceptera honom som den han är, med hans brister, eller inte umgås med honom på den nivån du vill umgås med honom.
Ni har helt enkelt olika behov, är rätt säker på att varken du eller han i längden skulle må speciellt bra av att behöva "ställa upp" på den andra personens behov trots att man egentligen inte vill. Alltså att du sänker dina behov av närhet rejält och han har fysisk kontakt med dig trots att han egentligen inte trivs med det.

Jag antingen accepterar den andra personen som den är, eller så väljer jag att inte ha en närmare relation med personen. Det är upp till den personen att förändra sig själv, om den nu vill det.
Jag tror inte att det någonsin slutar speciellt bra om man försöker förändra någon annan, utan viljan till förändring måste komma ifrån den som ska förändras.

Av det jag läser av det du skriver så får jag känslan av att han helt enkelt inte är lika intresserad av den sortens relation som du vill. Utan att han vill ha en relation på andra villkor än du. Vilken relation ni än vill ha så verkar det vara olika.
Men jag är duktig på att tolka fel också, så jag kan ha helt fel. :)

Jag ställer mig tvivlande till att respektlösheten skulle vara ett gemensamt personlighetsdrag hos Bokstavsfolk - och anledningen till detta, är att jag har stött på alltför mga personer utan NPF som är precis likadana. Mao tror jag snarare att det är ngt allmängiltigt än ngt som definierar oss med NPF.

Att du upplever att du "krockar" personlighetsmässigt med de som har en neuropsykiatrisk diagnos, tror jag snarare beror på missförstånd och feltolkningar - från bådas sidor.

En person som större delen av sitt liv har fått höra att den är "fel" pga att den inte fungerar som "alla andra" och sedan får en ADHD- eller AS-diagnos som förklarar varför den är annorlunda, är givetvis mer benägen att stå på sig och hävda sin rätt när den stöter på motstånd i framtiden. Det ligger i mänsklighetens natur och är samma typ av försvarsreaktion som man kan se hos en person som varit förtryckt/mobbad under en längre period och därefter fått lite svängrum; i detta läge är vi som människor benägna att överreagera och övertolka det mesta, liksom vara på vår vakt.

Det är en aspekt av det hela, den andra är att jag tror att du feltolkar en viss typ av beteende hos dessa människor.

Det hör till diagnosen AS att ha svårigheter med att avläsa sina medmänniskor och att förmedla sig på ett i samhället "socialt accepterat sätt". Detta innebär dock inte att alla som har Aspergers är otrevliga kufar utan respekt för andra människor. Det innebär snarare att de inte är kapabla att tala samma sociala språk som en neurotypisk person och att de därmed lätt missuppfattas av personer som behärskar den sociala kodexen - där du ändå måste vara inkluderad, med tanke på du framställer dig själv som neurotypisk (dvs att du inte har ngn bokstavsdiagnos).

Likaså hör en viss impulskontrollproblematik till ADHD-diagnosen. Dvs att dessa personer (där även jag är inkluderad, då jag är diagnostiserad med ADHD) pga sin bristande impulskontroll kan säga saker som andra människor bara tänker, eftersom det inte finns någon fungerande impulskontroll som sorterar bort sådant som man "inte bör säga" då det kan upplevas som sårande. Att inte ha kontroll över sina impulser är naturligtvis väldigt frustrerande - för båda parter. På vissa hjälper det med s k centralstimulantia (läs; ADHD-medicin) - personligen tillhör jag den lyckliga skaran som inte har något som helst problem med min impulskontroll så länge jag äter medicinen och jag brukar lite skämtsamt referera till mina Ritalin som "impulskontroll i kapselformat" av just denna anledning. Mao: Det är inga som helst problem att ha impulskontroll om man har impulskontroll, men har man en ADHD-diagnos är den kognitiva förmågan på detta område så pass nedsatt att det blir lika verkningsbart att säga till en person med ADHD att "sluta säga dumma saker" som att säga åt någon som har nedsatt syn att "skärpa sig och se bättre". Det man däremot kan göra, är att säga förlåt efteråt - och den som blivit sårad kan välja att ta till sig av ursäkten. På så vis kan man ändå bygga upp respekten mellan två människor som har "krockat"; den ene lär sig att be om ursäkt och den andra lär sig att ta emot ursäkten.

Det kan dock vara svårt att avgöra var diagnosen slutar och personligheten tar vid, så att säga. Vissa beteenden kan ses som direkta konsekvenser av det faktum att personen ifråga har ett funktionshinder, men i vissa fall är det bara en fråga om personlighet.

Så: Oavsett vilken diagnos du tror att killen du skriver om har, är han dessutom en individ. Det gäller att skilja på detta.

Jag vill minnas att du har skrivit om honom ett par ggr tidigare inne på Relationer och, som jag har förstått det, har ni tidigare haft en nära vänskapsrelation där du var kär i honom och inte visste var du hade honom, han krånglade, varpå du försökte bryta kontakten med honom pga dina (obesvarade) känslor - och nu svarar han dig varken när du ringer eller mailar. Du får rätta mig om jag har fel i någon av mina uppgifter, men jag kan inte låta bli att undra över vad som är så underligt med hans tystnad. Om du tidigare har bett honom att hålla sig på avstånd från dig så att du fick utrymme att läka och därefter försöker få kontakt med honom igen relativt snart därpå, ser jag inget konstigt eller respektlöst i hans tystnad. Jag tror således att du gör dig själv en björntjänst att tolka tystnaden som ngt "Asperger-typiskt beteende"; jag tycker snarare att denna tystnad är typisk för en person som vill uttrycka att den vill bli lämnad ifred och inte orkar tjafsa mer. Detta är hans sätt att säga till dig att han inte vill ha någon kontakt, hur krasst det än låter.

Vår vänskaps relation är vi helt överrens om. det är den fysika kontakten och näheten som han inte kan möta mig i. Och en massa grejer han ville göra tillsammans med mig som aldrig blev av, förmodligen för att han glömt att han sagt det.

Nej, jag skulle aldrig ändra på någon. Om han själv vill så kan jag finnas där och stötta honom. Men hur sjuttan ska jag kunna lösa något när han ändå bra ger mig tystnad. Innan han han gav mig tystnaden sa han till mig att han hänger upp sig på vad människor säger och att det brukar vara fel saker han hänger upp sig på.

Men jag funderar på att låta allt vara, för jag når ändå inte fram till honom…Synd med en sån bra människa dock…

#5 Om han väljer att inte svara dig, måste du nog tyvärr låta honom vara. Det går trots allt inte att tvinga en annan människa att kommunicera med en, hur gärna man än vill och hur praktiskt det än vore. :/

Därför tror jag tyvärr att du gör bäst i att ge upp honom och fokusera på dig själv. För din skull. Detta har pågått under så lång tid nu och jag är uppriktigt orolig över ditt mående; som jag ser det, behöver du bryta dig ur detta. Kram.

#4 Det blev aldrig så att jag kunde bryta kontakten för han stod på sig och ville verkligen prata med mig. Vilket jag då gjorde. Jag sa som det var- Och undrade vad som hänt med allt han ville göra tillsammans med mig och varför han har så svårt för fysisk kontakt. han blev väldigt ledsen för att han hade sårat och gjort mig illa. Efter det är det total tystnad. Och i med att jag ändå har känt honom en lång tid och han berättat om utredningar som han varit på med allt vad det innebär. Och jag talade med en pedagog som jag känner om allt detta och han tyckte att det lät som att min vän har lite AS med en tuch av ADHD. Och det är mycket som stämmer överrens med min vän och AS i allafall, men det är ju inget som man bara kan säga rakt ut.

Hm, och därför känner väl jag just nu frustration att han möter mig med en stum tystnad. Det är mycket vatten som flytit under broarna under en tid. Därför känner jag att om det nu kanske är så att han har AS och eller ADHD så får ju jag föröka att bemöta honom på något annat sätt än jag tidigare har gjort. Men ändå få samma repekt tillbaka som jag ger. Förstår du hur jag tänker? Allt jag ville sist vi talades vid var att lösa krisen….

#7 Okej, du menar så… Med tanke på att ni trots allt har haft ett samtal om att han skall lämna dig ifred och så, är det ju möjligt att han har tagit det lite väl bokstavligt talat och därför inte svarar dig nu? Med andra ord, kanske hans tystnad snarare bör tolkas som respekt gentemot dig i hans värld. Jag vet inte, men jag spekulerar nu och detta skulle vara en typisk Asperger-tolkning.

#8 Tack, Åh vad jag välkomnar spekulationer och hypoterer just nu. För jag vet att asbergerpersoner tolkar det man säger bokstavligen. Och asberger har jag ingen erfarenhet av alls. Bara ADHD.

Med respekten menar jag att det var så himla viktigt att jag respekterade att han inte ville ha fysisk kontakt. Men han kan inte respektera att jag bara ville bli kramad någongång ibland. Att han inte valde att krama mig gjorde att jag kände mig bortstött av honom. Samt att ha sa att vi skulle göra en massa som han glömde av att han hade sakt, så jag kände mig väl inte så viktig i hans liv. Även om han sa väldigt ofta att han tyckte att jag är helt underbar och att han tycker om mig som jag är.

PS: jag börjar bli lite trött nu o behöver sova, men välkomnar alla hypoterser o spekulationer. DS

Kram

kalendula

Fast det låter ju ärligt talat som att du faktiskt inte är så viktig i hans liv, eller hur?

I alla fall för mig säger handlingar mer än ord.

#10 vad är det för handlingar du tänker på då?

Innan krisen, så fanns jag för honom, hjälpte honom att städa, körde honom om han skulle någonstans när han inte hade bensin, hämtade o lämnade hans barn. Lånat ut min bil om han skulle till andra vänner för att han inte haft bensin. Fixade ordning julen för honom o barnen förra året för att han inte hade pengar-Då betalade jag barnens julklappar o julmaten o lagade ordning maten på 4 timmar. Åkt i väg vilken tid på dygnet som helst när han känt sig deppig o sällskapssjuk. Hämtat tvätt hos honom som jag kan ha ägnat dagar till att tvätta o torka o styka. Och gjort en massa småfix, som att hjälpa honom att städa sin bil ett antal gånger, vaxat han bil. Lagat kläder för honom och barnen. Klippt honom. Ring o påmint honom om viktiga möten Betalat tobak o snus. Bakat bullar till honom o barnen.. O det är mycket som jag i handling faktiskt gjort för honom.

Fast du kanske menar en annan sorts handling?

Kram

Kalendula

Just nu är jag mer ute efter på vilket sätt jag kan bemöta hans tystnad och reparera vår vänskap. För mig handlar det egentligen inte vem som har gjort vad eller vem som har ställ upp mest. Utan i så fall en anpassning till varandra. För dom enda olikheterna vi egentligen har är den fysiska kontakten o närheten. Jag förstår hans inställning till fysisk kontakt o kan anpassa mig. I och för sig har jag respekterat hans icke behov av fysisk kontak och har inte rört honom , inte närmat mig honom på något sätt. Men däremot har jag berättat om mitt lilla fysiska behov att det skulle vara trevligt att bli kramad av honom i bland. Men frågan är om han skulle kunna anpassa sig det minsta lilla. Det är därför jag menar och känner att jag mästa respektera honoms icke fysiska sida och det sätt som han är på. Men hen kan inte respektera min lille fysiska sida och mitt sätt att vara på. Men nästan allt annat har fungerat i vår vänskapsrelation.

#11: Tänker snarare på icke-handlingar. :)

Att han inte hör av sig, inte gör de saker han lovat att ni ska göra, inte vill kramas och sånt.

Och att han inte kan acceptera att du vill ha fysisk kontakt är inget du kan göra något åt. Vill du bli kramad av honom fast han inte vill egentligen? I alla fall för mig skulle inte det kännas speciellt bra..

#11 jag undrar om vi kan ta det privat. Jag tycker inte det hör hemma i tråden.

Jag beter mig väldigt respektlöst mot min omgivning. Ofta. Mest tror jag det beror på att jag är trött. Det kräver så mycket för mig att se andra människor och deras behov och då orkar jag inte göra den stora ansträngningen som behövs för att se hur andra människor vill bli bemötta.

Sedan har jag ett alldeles för hett temperament och har ofta ångest. Tyvärr låter jag då mycket av ångesten gå ut över min omgivning i kränkande kommentarer.

Nu vet inte jag riktigt om det var den här typen av respektlöshet du undrade över, men så är det för mig…

Självklart har alla med NPF samma skyldighet att respektera sin omgivning som omvänt.

Dock vet jag inte om just detaljen att krama någon som vill det är att respektera den personen. För mig handlar respekt om att acceptera andras gränser och inte passera dem. Att krama en person har inget med respekt att göra, men jag kanske missuppfattade dig.

#15 Jag ska försöka att komma ihåg att svara dig i morgon. För jag är väldigt trött. Min mamma och jag åkte från Göteborg till Öland och åt en fantastiskt god middag och åkte hem igen idag. Allt för att jag skulle bli av med min brofobi.

Vänliga Hälsningar

Kalendula.

#15

Jag är lite ambivalen vad gäller om man är respektlös eller inte om man inte kan krama en som behöver bli kramad ibland för att känna sig uppskattad och bekräftad.

Men däremot tycker jag att det kan vara respektlöst att inte se till varandras känslomässiga behov om man tycker om varandra. Samt så tycker jag att det är respektlöst att inte prata med varandra, eller att en ger total tystnad tillbaka i en relation när det uppstått en kris. Tystnaden tycker jag är mer sårande och gör mer illa än själv krisen som uppstått om det är något man är oense om.

Vänliga Hälsningar

Kalendula.

#17 Jag håller med dig om att det är dålig stil att bemöta en person med total tystnad - det kan jag inte se som respektfullt.

Sedan tycker jag att om man har en överenskommen relation på ett eller annat sätt så har man en viss skyldighet att se till varandras känslomässiga behov. Dock får jag känslan i det du skrivit att du vill ha mer än vänskap och förväntar dig mer, samtidigt som han aldrig lovat dig.

Kanske känner han att du inte accepterar att er relation enbart är vänskaplig och därför inte vet hur han skall få dig att förstå att han inte kan/vill ha en annan relation än vänskaplig.

Jag anser nog inte att man kan förvänta sig fysisk kontakt och kramar av sina vänner, däremot av en partner. Om man däremot väljer att ha en kärleksrelation med en person som från början sagt att han/hon inte vill ha fysisk beröring så får man acceptera och respektera det, inte kräva att personen ändrar på det.

Däremot har den personen som inte vill ha den vanliga typen av kärleksrelation ett ansvar att se till att den andre inte känner sig lurad, utan från början förklarar att han/hon vill ha det på ett sätt som inte är det "vanliga".

Det kan ju vara så att en person som inte gillar kramar (exempelvis) ändå vill ha en relation och då är det på motsvarande sätt den andres ansvar att tala om att det är en förutsättning för att det öht skall finnas en relation.

Känner man att ens partner inte respekterar ens behov och man inte vill leva på de villkoren är det bådas ansvar mot sig själva att lämna relationen.

Sedan tror i vart fall jag att just att behandla människor respektfullt är svårt för personer med adhd/asperger, dels för att man kan vara imulsiv men också för att respekt väldigt ofta verkar betyda att man inte säger vad man egentligen känner, att man skall formulera sig på ett speciellt sätt och aldrig visa sina innersta känslor, och just sådant har ofta AS och adhd-personer svårt för, både att se det sociala spelreglerna och att behärska sig.

Har inte orkat läsa igenom allt du har skrivit Kalendula, är lite trött i huvudet just nu.. Men har en fråga iaf..

Hur länge har han varit tyst? (alltså inte hört av sig). Jag har själv ADHD och om jag känner mig sårad av någon, det kan handla om att jag känner mig missförstådd, eller att personen kanske har krav som jag inte kan "leva upp till", så kan jag "tystna" eller vad man ska säga.

Jag har lätt för att ignorera en person om jag känner mig besviken/lurad/sur osv, men detta är inte för evigt , utan någon/några dagar beror på vilken vänskapsrelation jag har till personen (alltså hur bra vänner vi är.)

Känns som det jag skrev blev väldigt luddigt och oförstårligt, men jaja, jag hoppas du fick något ut av det iaf… Och om du undrar något av det jag skrev, så kan du ju fråga. :) Jag bits inte, bara ibland, HAHA!

#18 Jag håller med dig fullt och fast!

#19 jag förstår vad du menar, och nu har han varit tyst väldigt länge (6veckor men då har han varit ute och rest med) så nu skiter jag i honom. Min dörr står öppen om han en gång vill prata om det som skedde. Vår vänskap var väldigt tajt, vi var väldigt nära vänner och väldigt öppna mot varandra.

#18 Vi hade en överrenskommen vänskap, men respekten måste ju komma från båda håll. Inte sjutton kan jag respektera honom om han inte respekterar mig. En hej eller hejdå kram hade räckt för mig. Jag pratar inte om några intima kramar. Och i med att jag heller aldrig gjort några fysiska närmanden, så har jag heller aldrig KRÄVT att bli kramad. Bara haft en önskan.

Jag har aldrig och kommer aldrig förvänta mig något av någon människa. Men jag har önskat att det ksnake skulle ha kunnat blivit mer mellan honom och mig. Vilket jag har berättat, och han har använt väldigt starka ord i bland som" jag älskar dig" Då undrar i allafall jag vart han egentligen ville ha ut av relationen, om han med ville något mer, men inte vågade.

Dssutom så berättade jag från början vad jag ville ha för att känna mig omtyckt och bekräftad, men han fattade inte det förrän för en tid sedan, det var då han helt vände mig ryggen med total tystnad. För ett tag sedan så pratade jag med en vän till mig som är utbildad psykolog och pedagog och det var han som sa att min vän verkade ha AS. och det stämmer väldigt bra in på honom. Men det är ju inget som jag kan säga till honom heller.

Kalendula

PS: Tråden startade jag för att få inputs om det är så att han har AS, så att jag i så fall kan förstå honom bättre, och kanske en dag prata med honom på ett mer tydligt sätt som han kanske bättre förstår i så fall. DS

#21 Jag vill ändå påstå att det inte ingår i respekt att dela ut kramar till människor som vill ha det, hur nära vänskapsrelation man än har. Det är möjligt att han har AS men jag tror att väldigt många neurotypiska människor också föredrar att inte krama sina vänner.

Det är möjligt att han har AS, men just kramandet tror jag inte i sig är särskilt avgörande för om det kan handla om diagnos eller inte. Min man tex tycker det är jättejobbigt att man skall hålla på och krama folk jämt och ständigt när man hälsar/säger hejdå, och han är så NT man kan bli.

Detta är olika i olika kulturer med, när jag var liten så kramades aldrig någon i mina föräldrars bekantskapskrets, man hälsade och tog i hand. Numera kramas ju folk som knappt känner varandra.

I #1 skrev du "Ska jag skriva ett till mail till honom där jag beskriver hur jag uppfattar honomoch samtidigt beskriver om vad som händer i honom?" jag vet inte om jag missuppfattar vad du menade med det, men jag kan inte rekommendera dig att skriva till honom om vad som händer i honom. Hans känsloliv är hans och det är inte särskilt respektfullt att analysera en annan persons inre processer, jag tror inte det skulle gynna er relation.

Ibland när jag läser (och skriver) i vissa trådar får jag en känsla av att man kanske tappat fokus lite på vad som är det väsentliga och fastnar i vissa detaljer, just nu har jag fått den känslan, kanske har jag hängt upp mig för mycket på kramandet…

Mvh Elva

#22 Det är rätt vanligt att man hänger upp sig.Och man tar något ur sammanhanget i stället för att försöka att se helheten. Text är ju ett rätt platt sätt att föra en diskussion på. När man inte ser kroppsspråket och ansiktsutttyck. Eller hör röstens olika nyanser.

Så det där med att kramas jämt och ständigt är jag inte heller mycket för, men jag behöver bli bekräftad av en kram då och då för att känna mig omtyckt.

Ialla fall i samma sekund som han äntligen fattade vad det är jag har sagt till honom från början vad gäller mitt behov av att bli kramad, så ger han mig total tystnad. Men som jag skrev tidigare här, så står min dörr öppen om han en gång vill prata om det. Problem och kriser är aldrig för sent att lösa om båda vill det. Men är det tystnad han vill ha, då är det precis vad han ska få.

Däremot kan han krama helt vilt främmande människor som han inte känner och hålla dem kvar fast att dom känner sig obekväma när han håller kvar dem. Det är jag väldigt förundrad över…

Kalendula

Vän?

#24 Eh… What?

#23: Skulle jag vara du skulle jag se allt detta som ett tecken på att han helt enkelt inte vill umgås med dig faktiskt. Han svarar dina kontaktförsök med tystnad, han glömmer bort saker han sagt att ni ska göra tillsammans och kramar främmande människor med inte dig, trots att du ber om det.

Men sedan är jag iofs rätt övertänkande och tror ofta fel.

#26 Jag kan också tänka så utifrån den lilla del som vi fått presenterad för oss här.

Precis  så ser jag det med, fast undrar samtidigt varför han ändå betedde sig så konsigt, tex med starka ord so"jag älskar dig" och att jag är helt underbar etc.

Just nu försöker jag skita i honom och vara glad över så länge vår vänskap varade i stället.Han vet att dörren är öppen om han en dag vill lösa krisen/problemet.