Jag var som dig förut. Hade stora problem att ringa de allra flesta. Har blivit mycket bättre, kan ringa kompisar/bekanta nu utan större problem. Värre är det med sjukhuset eller såna saker. Pinsamt att vara 22 och behöva be mamma.. Men blir bättre även där, så snart så. :)

Blir mycket bättre för mig om jag förbereder innan vad jag ska säga, till och med skriver upp det.

#1 Att skriva upp är ett jättebra knep, det gör även jag! :) Då slipper man stamma eller låta så nervös.

Man blir bara så begränsad av att inte kunna ringa hur och när man vill. Tänk t.ex. när man ska ringa också söka jobb. Jag får ont i magen bara av att tänka på det, medans andra bara skulle kunna slänga upp telefonen till örat och ringa.

Nej blää säger jag bara.

hejhej!

jag var likadan som du när jag var yngre, men jag kom över skräcken genom att jobba som telefonist..

jag brukade skriva ner vad jag skulle säga. å sen kom jag på att det inte var så himla farligt om jag inte fick fram det jag skulle säga på en gång. inte ta det hela så seriöst. vad gör det om man gör bort sig lite? det är väldigt många som är extremt dåliga på att snacka i telefon.

hur går det sen när du väl snackat en stund? känns det bättre då eller är det fortfarande lika jobbigt?

kram.

#3 Självklart känns det bättre efter en liten stund, det är att ta mod till sig som är jobbigast. *PUH*. Sedan när jag väl lagt på tänker jag: Det där var väl inte så farligt, vad är det jag varit rädd för? Och sedan när jag väl ska ringa någon igen, så är det bara samma visa som förut ..

Visst för det inget om man gör bort sig, men på något sätt känner jag mig så naken när jag pratar i telefonen. Det känns som att den jag pratar med kan komma så nära inpå, nästan som ett övergrepp. Vet inte hur jag ska förklara för att ni ska förstå, men det känns som jag liksom exponerar mig själv.

jo, men jag kan förstå. ibland blir det för nära. men det kan vara bra att göra det ganska ofta för att få upp en "kondition". jag kan känna mig lite ringrostig ibland. då kan det ofta bli rätt konstiga samtal.. men till slut brukar folk förstå vad man vill..

#5 Haha, det är just det som är så jobbigt. Att det ibland kan vara så svårt att uttrycka sig när man är nervös och då blir allt bara konstigt. Jag träffar mycket hellre en person öga mot öga än pratar i telefon med den, medans många andra nog skulle säga tvärtom.

#6 jag träffar också hellre personer på riktigt. fast ibland kan jag tycka att det är ännu värre. fast det beror helt på vad det handlar om.. men jag har nog bara tänkt att min "stapplighet" inte gör så himla mycket, att det nästan kan bli en dörröppnare istället. jag har ADHD och jag är ju som jag är. jag orkar inte göra om mig, verka uppstyrd när jag inte är det..

#7 Så sant så! Man ska bara vara sig själv, och fokuserar man för mycket på att vara "normal" när man pratar t.ex. så blir det oftast bara värre. Jag har superlätt att fastna i en tanke, och har då jättesvårt att släppa den.

#8 haha, ja om man tänker att man ska vara normal, eller om man tänker att man är dum i huvudet och inte kan formulera sig, då blir det pannkaka. man får nog bara hoppa över själva tankemomentet =) men hur menar du fastna i en tanke, att du måste säga den för att kunna släppa den.. eller?

#9 Nej bara att jag helt enkelt går och ältar den tills jag kommer på något som är "viktigare"  Inte särskilt effektivt!

#10 men så är jag också. ibland kan det verkligen sätta sig, kan gå flera dagar utan att få ngt gjort alls.

#11 Ja likadant här!

Jag hade också väldigt svårt för att ringa upp människor förr men har också blivit bättre p.g.a sjuka barn och massor av samtal till sjukhus försäkringskassa o.s.v.

Men ofta drar jag ut på tråkiga/viktiga samtal till sista minuten så jag gillar ju inte det.

Vill också gärna skriva ner det viktiga jag ska säja och personnummer så att det inte blir fel.

#13 Skönt att det finns fler som jag! :)

Jag har väl inte direkt telefonskräck, men jag hatar telefoner! Att ringa alltså och det spelar absolut inte nån roll till VEM jag ska ringa, kända som okända… jag ringer helt enkelt inte…

Eller jo, det är klart att det händer att jag ringer nån då och då…

Jag har aldrig haft problem med att ringa förr. Kunde utan vidare ringa till helt okända. På senare år har det vänt fullständigt. Jag ringer nästan aldrig, inte ens viktiga samtal. Beställer nya recept efter tabletterna redan tagit slut osv.

Det känns ju lite puckat. Man borde ju räknas som vuxen när man närmar sig 60. Håller nog på att regrediera.

HH

#16 Vad jobbigt. Tänk om jag kommer vara så resten av livet! :S nej hualigen.

Jag vill inte ha något med telefoner att göra över huvud taget.
Jag kan inte svara när det ringer, prata i telefon, ringa någon osv.
Den enda gången jag svarar är när jag är 100% säker på att det är en familjemedlem som ringer.

Edit: Jag såg nu att tråden var placerad i ADD och ADHD-kategorin, innebär det att bara de med den diagnosen fick svara?

#18 Nej alla får självklart svara! :) Men jag har ADHD och ansåg att problemet kanske ligger lite där i.

Dancehall:  Jag har också haft extrem telefonskräck, min mamma däremot tog aldrig hänsyn till det. Hon tvingade mig att ringa själv för att det skulle få en chans att gå över. Jag gick hellre 1 timma till en kompis för att kolla om den var hemma än ringde när jag var yngre.
Men som flera andra skrivit här så började även jag med stödanteckningar när jag skulle ringa.
Sedan är det bara att ringa, ringa och ringa….det går över om man bara tränar. Det sista jag hade att komma över att ringa till var pizzerian av någon underlig anledning. De som verkligen vill att du ska ringa och det är ju inget allvarligt man ska säga heller.

Jag förstår verkligen hur du känner det, men tycker absolut att du ska försöka träna bort det. Lycka till! :)

Jag vet inte om Träning hjälper så mycket… har jobbat på a-kassan medlemshantering och vi hade telefontider varje dag. Ibland 1 timme om dan ibland 1-3 timmar.

Och det var sån jädrans ångest (nästan) varje dag över det. Fast jag trivdes ju så bra annars på jobbet därför stannade jag kvar.

#20 Alla människor är olika. På en del hjälper Träning, på en del hjälper det nog inte. Så jag får helt enkelt se om träningen biter på mig eller inte ;)

Jag har också väldans problem med att ringa pizzerian, det får pojkvännen göra

Jag tycker det är särskilt svårt att ringa sådana ställen om jag har folk runt mig som lyssnar. Är jag helt ensam och verkligen kan koncentrera mig är det lättare.

#22 Ja det är absolut mycket jobbigare när det är folk runtomkring en.

AHHHHHHHHHH!

IM NOT ALONE!!!!

Trodde seriöst att det var något nedärvt från min mormor och mamma, denna telefonskräck.

jag hatar telefoner, å speciellt prata i telefon när andra är med.

Hjärnstillestånd brukar jag oxå få,dessvärre funkar ej lappar för mig för då snurrar jag till de med den.

Men det var ju skönt att inte vara ensam….

#24 Haha, klart du inte är ensam! :D Skönt att vi är flera här inne som känner likadant.

Känner ochså inge mig till viss del, Hatar att ringa människor, psykologer och läkare kan jag prata med om jag behöver men då får sambon singa upp, har bara själv ringt ytterst få gånger och då sitter jag och skriver ner vad som ska sägars och kronglar massor inna samtalet blir av. När det gäller mamma och pappa går det bra och ävne riktgit nära familj och ibland vänner, men inte annars.

Jag har ocksa jattesvart for telefoner.. Jag hatar att ringa, och har inte lyckats ta mod till mig att avbestalla mitt internet abonemmang an (borde gjort det for 8 manader sedan…). Vetrinaren kan jag ringa, for jag ringer bara om djuren ar sjuka, och da gar deras maende forst. Svarar heller aldrig i telefon om det inte ar pojkvannen, mamma eller basta vannen. Latsas att jag inte hort telefonen och sms:ar sedan om det ar en kompis, ar det okant nummer sa later jag bara bli att svara. Blir helt kallsvettig och hjartat rusar varje gang telefonen ringer.

Gar helt klart hellre en timme till lakaren eller take away-stallet (fastan de kor hem om man ringer) eller liknande an ringer.

Jag hatar att svara i telefon. Ofta svarar jag itne alls. Jag vet att det är mamma eller papa eller syrran och de tar ingen hänsyn till om man måste göra något annat, om sonen vrålar i bakgrunden eller om jag säger att vi satt och åt. Sen babblar de på, och värst av allt, förväntar sig att jag ska prata och underhålla dem och säga att allt är bra och roligt etc. Länge.

Helt värdelöst, och bortkastad tid. Mina kompisar har någorlunda vett att hålla sig kortfattat och visa hänsyn om det är så att man håller på med något annat. Men jag pratar inte gärna länge i telefon, träffar hellre den jag ska prata med.

Jag har stora problem med att ringa a-kassan, skatteverket, banken, etc. Måste förbereda och skriva upp allt.

Jag har insett att jag tycker att det är obehagligt att jag inte vet vem jag kommer att prata med och vad de kommer att säga. Ofta vill någon ha svar på något ögona böj och jag har inte svaret. Man ska komma ihåg var enda liten detalj att fråga eller svara på, och kunna hantera svaret eller en motfråga, och sånt tar tid för mig.

Ja, usch vad jag hatar telefoner. Kan inte alla messa?

jag e likadan, jag svarar aldrig i telefon, hur viktigt de än är.. ringer gör jag endast i nödfall.

tycker alla ska messa istället!

#28

#29

Att MESSA är UNDERBART!

Samma här, jag hatar telefoner, kan prata med sambon och svärmor men sen gillar jag det inte alls. Svarar sällan när det ringer om jag inte är på humör, ofta får sambon svara och kolla vad det är förnågon och vad den vill och sen sen om jag vill prata.

Sitter just nu och försöker förklara detta för tingsrätten som ihop med överförmyndaren anser att vi inte behöver en godman, för vi har sökt det just för att få hjälp med att ringa sånna jobbiga samtal. Men få förstår det, och ännu färre respekterar det.

Sockärringen har vi försökt förklara för flera gånger, tom. personligt ombud försökte få henne att fatta att mail är det som vi föredrar om det inte är superakuta saker. Men hon ringer någon gång i månaden och jag svarar inte så hon ringer ännu mer och "terroriserar" oss, då blir det värre för mig, speciellt sen när man svarar och hon bara undrar en fånig sak som hon kunde skrivit via mail. Nu sist hade jag skrivit "se bifogat brev" men inte bifogat något brev… så hon ringde i en vecka tills jag svarade av misstag, såg fel på nummret. Så snackade hon i 15min… jag orkar inte och vill inte prata med folk så länge. Tänk så lätt det hade varit om hon mailat.

Så det försöker jag nu skriva ner och förklara för tingsrätten som ska besluta om vi ska få godman ändå. Vi har ingen som kan hjälpa oss annars och många myndigheter vägrar ta saker över mail.

"31

Soc är idioter…..

Å mail är oxå underbart…mail och sms = JA TACK!!!!

#32, helt klart. Våra förra handläggare var vettiga, och kunde maila och prata på vanligt språk, men de verkade fatta lite i alla fall… den vi har nu verkar inte ens veta vad en dator är eller prata på vanlig svenska, fast sen kan hon inte ens läsa heller… många gånger så ringer hon och frågar vad jag menar. Lixom jag skriver inte konstig svenska och en rak fråga borde de kunna svara på men icke… förhoppningsvis så slipper vi de om ett litet tag.

har oxå riktig svårt att ringa folk. Har väl blivit bättre på vuxna år. Men barn/ungdoms åren va hemska iom att jag aldrig "hörde" av mig till vänner lyckades jag aldrig behålla dom som vänner.

Som vuxen kan jag ladda upp i dagar innan ett viktigt samtal till nån myndighet eller liknande..

Men för mig är det oxå "dagsformen psykiskt" som har en viktig roll, har det varit mycke ett par dagar funkar jag inte. varken telefon eller socialt heller.

diagnoserad ADHD sep-09. äntligen vet jag varför :)

Hej alla!

Också jag hade telefonskräck tills en gång på en skola där jag gick, vi hade ett grupparbete och en av de andra i min grupp det föll på dennes lott att ringa ett telefonsamtal. Jag råkade bevittna att vederbörande stjälpte i sig en mellanöl (3,6 % - finns ej idag) före samtalet. Då förstod jag äntligen, att det där med telefonskräck ingalunda var bara mitt problem!

Som grädde på moset så var mitt första jobb så  beskaffat, att man satt i ett kontorslandskap - fast inte med skärmar emellan, utan mera som i ett enda stort rum - och det hörde till vars och ens jobb att ringa samtal. - ALLA kunde höra! Hur skakis var inte jag, inför mitt första tfn-samtal! Men nu ska ni höra: Det gick förvånansvärt bra…! Så dädan efter, så ringde jag (och svarade) som en GUD.

Jag har också lite skräck för att ringa folk jag inte känner bra. Jag tycker det är läskigt att ringa folk jag aldrig ringt till även om jag känner dem bra IRL.

Jag kan ringa om jag verkligen måste, men då ska ingen vara i samma rum, helst inte ens i samma lägenhet när jag ringer. ;P

Från att jag och ett ex officiellt var tillsammans tog det 3 veckor innan jag vågade prata i telefon med honom, men efter första gången gick det hur bra som helst.

#36 Du ser! Jag tror att vi aspies egentligen är bra på att tala i telefon - fast vi sedan tidig ålder har ett självförtroende på noll.