Igår råkade jag ut för en otrevlig situation, och undrar om nån mer tror att ni skulle reagerat likadant? Lite kort bröt en banktjänsteman mot sina etiska regler genom att först säga nej till en byggkredit, sedan tipsa en köpintresserad kollega om att jag inte kunde bygga på min tomt för jag fick inget lån. Ett par minuter efter jag hade fått nej på lånet, ringde kollegan och erbjöd sig att köpa, men att vi väl kunde strunta i mäklarkontakten. Jag har skrivit mer här, för den som orkar läsa ett helt blogginlägg.

Min första reaktion var att bete mig som ett adrenalindopat bi och vilja rusa iväg och skälla ut nån! Jag hade som tur var omdömet att ringa till en kompis först, som gav mig ett par goda råd så att jag lugnade ner mig innan jag rusade iväg! Vilket var tur, för jag hade i det läget verbalt mosat folk, betraktats som bråkstake och inte fått ut nåt vettigt av det hela.

Nå, när jag hade lugnat ner mig (eller snarare när kompisen hade lugnat ner mig) gick jag till banken, hittade personen och frågade helt sonika vänligt men bestämt efter VD. Hon kanske begrep vad jag var ute efter, för hon sa att vi kunde snacka lite… Så fick jag en ursäkt och ett löfte att man skulle dra mitt lån en extra runda enligt ett "ganska nytt lånekoncept som man inte hade tänkt på!" Så sa hon att jag inte fick tro att det som hände var ämnat att verka oetiskt för hon var ju "rädd om sitt jobb…"

Nå, som sagt… Är det fler än jag som går i taket allt för mycket av oförrätter, trots att ni vet att ni inte får nåt konstruktivt gjort utan kommer att stå där, skrika, stamma och skaka av adrenalin? Och sen är precis slut på energi? Och som om ni lyckas hejda er just då, senare när ni har funderat och vässat argumenten, verkligen kan bete er extra lugnt, sansat och koncentrerat och sätta den på plats som hanterade er kränkande?