Sedan jag var 16 har jag funderat på att gå till en psykolog, men det har aldrig blivit av. Vet inte varför om det är för att man är lat, bara skjuter på det, eller bara är/var rädd för vad de skulle säga.

Har aldrig gillat läkare och sådant. Att jag ville söka då berodde på att jag mådde så oerhört dåligt, skadade mig själv och ville bara dö, lyckades nästan en gång. Lyckades på något mysko vis hålla allt detta för mig själv, bara de närmaste vännerna visste hur det var.

Åren gick och nu 11 år senare har jag fått samma tankar igen att jag borde nog gå och kolla så att allt står rätt till där uppe i knoppen. En kväll sa gubben min du har säkert ADHD eller något. Gubbens systers kille har just fått diagnos ADHD och något mer tror jag det var. Då började jag läsa mera och kolla på tester.

Så nu idag tog jag mod till mig och ringde till vårdcentralen den 23/9 fick jag en tid till läkare. Sedan man blev äldre har jag nog dragit mig för att kolla hur det står till med mig för att man inte riktigt vet hur man ska gå tillväga. Hatar att prata i telefon och fattar knappt vad folk säger många gånger för att ja försvinner bort någon annanstans, inte vet jag vad jag ska säga själv heller känner mig bara ointeligen. Många gånger skriver jag upp vad jag ska säga och har papper och penna redo för att få ner vad de säger så jag inte glömmer.

Så nu när jag väl ringde så blev det väll mest hej jag tror jag kan ha ADHD eller ADD hur ska jag gå tillväga? Varför tror du det undrade hon då? Ja hm lite svårt att tala om sådan, knakade lämpligt på hennes dörr så hon var tvungen att gå ett tag.

Jag funderade och ångrade nästan att jag ringde.

När hon kommer tillbaka säger jag jag har typ 14 järn i elden och får inget gjort. Fick en tid, hon skulle prata med läkaren och höra av sig igen om det skulle dyka upp något mer eller vad det nu var.

Nu tillexempel borde jag sitta och läsa minst 4 böcker, påbörja två arbeten, kitta fönster träna mm men vad gör jag jo jag sitter här och tänker att jo det hinner jag med sedan.

Läser en bok lite emellan, sitter lite mera vid datorn. Går ut en sväng, diskar, läser. Har ingen ro i kroppen vissa dagar. Gör lite här och lite där. Massor med projekt igång men inget blir klart.

Kan avbryta när andra pratar bara för att jag kommer på något jag måste säga innan det försvinner. Avslutar gärna gubbens meningar vilket han inte gillar så mycket :(

När jag skriver ligger mitt huvud flera sidor före, datorn är bra för där hinner fingrarna med lite mera än när man skriver med penna. Då kan det bli riktigt tokit. Har nog sumpat det där med punkter och rättstavning sedan jag började skolan för att jag har så brottom med att få ner orden innan de försvinner.

Så mycket som susar runt i huvudet jämt. En perfektionist i huvudet men kaos i verkligheten utanför huvudet.

Min svensk lärare på högstadiet sa många gånger att hon inte för sitt liv kunde förstå hur jag som läste så mycket kunde stava så frutansvärt illa.

Långt och förvirrande inlägg, men sådan är jag, virrig och kaos.

Får se vart detta leder om jag är fullt normal men bara ovanligt korkad och lat, eller om jag är en bokstavskombination.

Men dem  jag känner säger att jag är smart många gånger, men för att vara ärlig bara på det jag är intresserad av resten struntar jag i. Skulel aldrig kunna bli ett matte snille, siffrorna gör inte som jag vill och jag svänger gärna runt dem. Hur många gånger har inte jag kollat adresser vi ska till ex väg 182 villket sedan blivit väg 128 hm ett antal gånger. Försök inte heller säga mitt mobil nummer på något annat vis än jag gör för då förstår jag inte att det är mitt. En gång ringde jag ett samtal och de sa ring typ etttusen åttahundra femtiotvå arton eller något det stod still i mitt huvud och jag skrev ner numret med bokstäver men fick inte för mitt liv ut rätt siffror. Frågade gubben som gav mig rätsida på det hela.

Nej nu borde jag göra någon nytta innan det är dags för föreläsning, tur att man pluggar på distans så man har hela dygnet på sig att göra saker :)