Har som sagt inga goda råd att ge eftersom jag själv suttit i samma situation som du utan att ha fått hjälp. Sökte hjälp på alla möjliga och omöjliga ställen.

Hoppas det finns fler här som kan stötta och hjälpa mer än jag kan. Jag kan bara ge dig en lyckokram och önska dig och din familj allt gott.

KRAM

Tack..jag har sökt hjälp i snart 6 års tid och kommit nästan ingen vart..

Vill ju orka, vill ju må bra och känna mej hel..

Förstår dig så väl. Såg i en annan tråd vad du skrev om självmordsförsök m.m och kan bara konstatera att vi har väldigt lika livserfarenhet. Önskar jag kunde hjälpa dig. Det enda jag vet man kan vända sig till är psyk, soc och andra läkare. Vet inte om man kan få hjälp via arbetsterapeut när det gäller barn, annars kanske det vore en idé. Du behöver ju helt klart avlastning. Har du sökt personligt ombud? De kan hjälpa en ganska bra med mycket

Jag har sökt all hjälp som finns att uppbringa! En avlastningsfamilj är på gång, men när den karusellen drar igång är och förblir en gåta..Sonen har haft två familjer tidigare och det har inte funkat.

Kontaktperson blev vi beviljade, men en medelålders kvinna och min son har BARA kvinnor omkring sig och behöver en manlig förebild, en kille/man som orkar ge sonen det han behöver. Inget ont om kvinnor, men eftersom en av kontaktfamiljerna var just en medelålders kvinna och det inte funkade så tackade jag nej.

Vi har våra kontakter på habiliteringen och jag har sökt LSS, men där fick vi avslag eftersom han "bara" har ADHD..

Personligt ombud har jag sökt, men gav upp efter 5 månaders väntan :(

Dom kunde inte garantera när kön skulle minska..jag bor i en stad där uppenbarligen många far illa och vårdköerna är låååånga..

Kram

Ja det är svårt med avlastningsfamiljer. Jag fick vänta minst ett år på min och sen ville de inte ta hand om mitt barn sa familjen. (visste inte att h*n hade AS då)

Hoppas ni kan få en manlig kontaktperson som är kunnig inom NPF.

Personligt ombud kan ta sin lilla tid. När jag hade väntat i minst ett år så ringde jag dit desperat och storbölade att nu orkar jag inte mer Då fick jag förtur för att jag mådde så dåligt och att mitt barn hade fått diagnosen AS. Samt att jag berättade att jag själv skulle utredas för det. Tror jag fick ett ombud inom 3 månader efter det samtalet. Kanske du skulle ringa dem igen och fråga hur du ligger till i kön och berätta vilket helvete du och sonen har just nu. Berätta hur dåligt du mår och berätta om dina diagnoser för det brukar visst ge förtur.

Håller tummarna att det ska lösa sig för dig

Kram

Har barn med diagnos?ja en dotter med samma diagnoser som jag själv.adhd,dyslexi & dyskalkeli.

Hur får ni ert liv att gå ihop?Det går inte ihop,det funkar då och då.

Hur orkar ni? Det gör jag inte.Men vad har vi/jag för val?

Vad får ni för hjälp?i omgångar samtalskontakter med bup och soc.söker avlastningsfamilj.går ej bra alls.min syster är den som hjälper mig med min dotter.det är tur att hon finns kan jag bara säga.

för mig handlar det om att överleva en dag i taget.vissa dagar är ok vissa dagar är ett rent och skärt helvete.

kramar om…

Är ensamstånde har två barn 17 år dotter som har diagnosen autism liknade tillstånd. hon fick diagnos för 7 år sen.

Har en son som är 7 år han har ingen diganos, men ja troligtvis har han ADHD.

Sen jag själv har ADD och Biopolär 2, fick min diganos bekräftat eller färdig utredd i början av augusti 2010.

Visste sen innan att jag hadde dysleksi, (därav att jag "inte kan stava").

Ja vardagen är upp och ner den fungerar men sen kan de vara bra och mindre bra.

Ska väl tillägga att min dotter har jag alltid haft 100% hon har i pricip inte träffat sin pappa, medan sonen träffar sin pappa men han bor här.

Sen har jag inte i princip haft någon avlsatning då jag inte har några föräldrar i livet, eller har haft någon hjälp utan har fått klara mig själv.

Har väl inte alltid varit bra men de har fungerat och ja fungerar, finns inget annat att välja på…

så som du säger # de handlar om att överleva en dag i tagget!

Kramar

heja heja! märks att du älskar dina barn å kan bara säga som ett barn älskad av sina föräldrar, vi uppskattar er mer än va vi säger å visar. utan er hade vi inte funnits. har inte kunnat visa min uppskattning till mina föräldrar men lever varje dag å försöker visa den både till mina å till andras föräldrar vars barn inte kan säga de. vi uppskattar er och älskar er över allt annat

#6 Kändes som att du beskrev hur vi har det. Jag har en mamma i livet och hon hjälper med sonen två nätter i månaden, annars sköter jag allt själv.

Tack för din kommentar och för att du gjorde så att jag känner mej mindre ensam i världen..

Kram

#7 Att överleva varje dag..ja vad har vi annars för val? Även om jag många gånger bara vill lägga mej ner och ge upp, så reser jag mej igen och stretar på.

Tyvärr blir ju fritid, umgänge och annat livkvalitehöjande lidande, för det finns inte ork till det..

Tack för ditt svar

#8 Vilken härlig kommentar! Den värmde djupt in i hjärtat!

Tack