Lillasyster
Har märkt mer och mer hur min lillasyster får det jobbigare och jobbigare att hänga med i skolan. Fram till mellanstadiet var hon jätteduktig. Hon är en smart och snabbtänkt tjej. Nu går hon i 8an och kraven har ju ökat en hel del sen mellanstadiet. Jag känner igen mig så otroligt i henne just nu. Jag var också duktig fram till slutet av mellanstadiet unegfär och sen gick det bara åt skogen med skolan. Inte för jag är dum snarare tvärtom men för jag har ADHD och klarar helt enkelt inte av att koncentrera mig. Syrran är precis som jag däremot jätteduktig och engagerad i vissa kreativa ämnen men det andra funkar inte alls.
Idag skrev hon ett sms att jag orkar inte skolan mer, jag orkar inte koncentrera mig. Jag blir så klart jätteledsen av att höra det här för hon har tidigare varit en grymt ambitiös tjej som haft mycket drömmar och planer. Hon vill syssla med musik och för att komma in på det gymnasium hon vill behöver hon ju självklart klara skolan. Och för att hon inte skall må så dåligt och tro att hon är dum som jag trodde om mig själv så känner jag att hon måste få hjälp fort! Jag får känslan av att hon redan nu börjar må dåligt och känner sig sämre än dom andra. Hon verkar ha tappat den där gnistan hon tidigare haft. Som stora syster diagnostiserad med ADHD har jag starka misstankar om att det är precis det hon också har, är ju inte ovanligt alls att flera i samma familj har det. Misstänker att det kommer från mamma men hon blir arg om man hintar om att hon skulle kunna ha det.
Syster har enormt dålig självkänsla och tycker hon är ful och tjock. Hon är inte tjock och är jättesöt men det kan hon inte förstå. Så hon skulle verkligen behöva hjälp med självkänslan även om hon inte skulle ha ADHD.
Jag och syster har pratat en lång stund om det här idag och hon tycker det är jobbigt och vill inte riktigt ta emot hjälp. Men hon gick med på att jag fick ringa BUP i hennes kommun och fråga lite om hur man går till väga med allt.
Vi gjorde även självskattnings testet med 18 frågor och det testet pekade starkt på att hon kan ha ADHD.
Vår mamma är inte den bästa mamman och hon gjorde ingenting alls när jag var i tonåren och mådde helt uppenbart väldigt dåligt, självskadebeteende m.m. så det känns som att det är jag som storasyster som får stötta och hjälpa lillasyster för mamma kommer bara förneka att det finns något problem och hon kommer förmodligen blunda för om syster börjar må väldigt dåligt precis som hon blundade för mina problem.
Andra grejer som visar att hon är väldigt konstig/olämplig som mamma är att hon köpte bantingspulver typ nutrilett till lillasyster för att lillasyster klagade på att hon var tjock. Jag blev så arg på mamma och skällde ut henne för det här men hon tog inte till sig som vanligt. Jag sa att men herregud du måste ju tala om för henne att hon inte alls är tjock (för det är hon inte) och att hon är vacker & fin istället för att köpa bantningspulver till henne.
Pappa då… Han bryr sig inte. För honom är det bara hans nya familj som duger…Det är bara jag som ser min syster och vill hjälpa henne i god tid så hon slipper må så dåligt som jag gjort både pgr av ADHD och uppväxten med föräldrar som inte bryr sig.
Goda råd tas tacksamt emot. Är ni fler som varit i liknande sits?
Hej. Det låter som om hon skulle vara deprimerad. Se till att hon har någon att prata med. Bup alltså.
#1 Jag tror inte hon är deprimerad men på väg åt det hållet pgr av koncentrationssvårigheterna och humöret som åker upp och ner, hon är inte konstant nere. Men däremot åker hennes humör snabba svängar precis som mitt.
Jag har frågat om jag skall ringa BUP och först ville hon inte alls men sen ändrade hon sig och sa att jag får ringa dit och fråga lite om jag vill bara jag inte bokar in nåttt möte åt henne.
Svårt att hjälpa någon som inte riktigt vågar ta emot hjälpen. Jag var precis likadan. Min syslöjds lärare såg mina skärsår och skickade mig till kuratorn men jag hade skitsvårt att tala om att jag mådde dåligt så efter 2 gånger så sa kuratorn att jag inte behövde hjälp. Inombords skrek jag efter hjälp men ingen såg mig.
Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för att hjälpa syster. Jag bor inte i samma stad som henne heller.
Ja då kan det vara svårt att hjälpa till om man inte bor i närheten. Kan du inte boka in ett möte iaf. Även om hon säger att hon inte vill ha hjälp så är det som du säger skriker hon efter den hjälpen. Nån måste ta första steget åt henne.
Oavsett om din syster ev har nått funktionshinder eller ej så mår hon ju inte bra.Och det är mer än jättebra och superbäst av dig att du uppmärksammar det om ingen annan i hennes närhet gör det.Du är en superbäst syster bara så du vet det.
Det är tråkigt när ens mamma och pappa ej bryr sig oavsett anledning.Dom är ju dom man ska lita på,dom som ska hjälpa och älska en oavsett vad … Känner igen mig i min egen barndom.I dag har jag förlåtit dom,dom kunde ej bättre och kan ej bättre i dag heller.
Jag har oxå en storasyster som hjälper mig och jag henne.Det går att ordna upp saker och ting utan sina föräldrar.Det är oerhört mkt svårare men det går.Bara du/ni ej glömmer bort att fråga,fråga,fråga,efter hjälpen.
Jag har inget direkt råd utan att försöka fortsätta stötta varandra och hjälpa henne till kurator,bup eller föreslå att hon kan ringa anonymt till bris och likande sidor.Om jag ej minns fel så syns det INTE på telefonräkningen att man har ringt till bris.
Ge inte upp på varandra,var ärliga med varandra och var mkt rädda om varandra.Hoppas allt löser sig till det bästa .. Kom i håg du är en underbar syster.
Kram
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
# 3 Jag tror inte hon skulle gå på mötet eftersom hon inte riktigt är öppen för hjälp just nu. Men jag fortsätter kolla av henne och finnas där. Så hoppas jag att hon snart ändrar sig.
# 4 Dina ord värmer massor i hjärtat Svea-, MASSOR 
Va skönt att du och din syster också har varandra. Jag skall fortsätta och kolla av lite me noga hur hon mår och om hon vill att jag ringer någon som kan hjälpa henne. Hennes självkänsla är som sagt inte alls bra 
och som du säger även om hon inte har något funktionshinder så behöver hon stöd. Särskilt då mamma inte är något stöd alls.
Jag skall försöka få henne att gå till skolkuratorn till att börja med och tänkte då kanske ringa skolkuratorn och berätta lite om att jag har ADHD diagnos och att dom skall vara uppmärksamma på detta. Syster behöver ju inte ha det men skulle hon ha det hoppas jag dom hjälper henne. Och henne självkänsla är somsagt i botten.
#5 Jag måste oxå säga att du är en underbar syster. Även fast du säkert har ditt att tampas med så tar du an dig din syster. Underbart det är sånna som du som borde få medalj!
Jag tycker du är på rätt linje där att ringa till kuratorn och förbereda lite. Då kan kuratorn bättre förbereda sig för mötet om din syster väljer att gå dit.
Känner du ingen som du och din syster kan lita på som kan hjälpa din syster? Ev till att följa med till bup?
Ring till Bup och prata med dem, de måste ha några goda råd hur ni ska göra på bästa sätt.
Bäst vore säkert om du kunde ta dig till din syster och följa med på ett möte med Bup.
Någon hjälp måste gå att få. Jag håller på dig och hoppas att det kommer gå vägen för din syster och att hon kan få tillbaka kämpar glädjen igen.
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
Starta ny diskussion