Jag vet inte var man vänder sig en storhelg men det låter som en jättejobbig situation. Nu vet jag inte hur ni har det med BUP/neuropsyk där ni bor. Men antagligen får ni försöka ta er igenom storhelgen och ringa de som skriver ut hennes medicine så fort det blir vardag.

Även om de inte kan hjälpa er med just dessa probelm (det vet jag inte om de kan) så bör de kunna hänvisa er till rätt ställe.

Flickan bör uppenbarligen någon mer form av hjälp och ni föräldrar behöver avlastning i någon form.

Lycka till, förhoppningsvis kommer det någon med mer kunskap och svarar också.

SOCIALJOUREN!!

Även psykiatrin/mobila teamet kan hjälpa din dotter att komma till rätta. Din dotter tyder på att hon inte vet vart gränsen går. Ta upp fallet med hennes eventuella kontaktperson.

jaaa..vad fan gör man?det man måste antagligen.det e att be om hjälp som du gör här å nu.men du behöver oxå försöka be om hjälp där ni bor.genom,bup,soc,allt..precis allt.och avlastning behöver du..och ev din dotter med.vägledning behöver ni båda två.

inte alls lätt…men du SER och du HÖR och du REAGERAR på vad hon säger och gör,det är bland det viktigaste tycker jag.jag ser mig själv i det du beskriver när jag var mindre än henne och uppåt,mig såg ingen,lyssnade inte,eller ingen gjorde nått..och det har ju inte vart bra alls..på nått sätt eller vis…tro mig..

i dag har jag själv 2 döttrar en 17,5 & en 13,5 … hon som är 13,5 har diagnos och fullkomligt älskar att spela på sin sexualitet på oilka sätt å vis…det är bara att kämpa på…söker själv avlastning..vägledning osv..men det e svårt att få dom som ska hjälpa en att LYSSNA å GÖRA NÅTT innan det e försent..

kramar om dig & önskar er lycka till…

jag fick hjälp med min son och nu mår han skitbra han har as

soc räddade mitt liv, var själv på väg att göra slut på det. tack vare att jag bara inte orkade längre

ville leva men orkade inte och slogs med näbbar och klor

gör som svea skriver.

Känner med dig från djupet av min själ. Själv son 17 år med Add+AS. lever en dag i taget och kämpar på. Försöker jag se längre fram så får jag panik.

KRAM

är skönt med personer som verkligen förstår. kan finnas personer som tycker synd om en, men det vill man inte höra hela tiden när dom verkligen inte själva har dom problemen

Men som du skriver, någon som har samma problematik. då känns det jäkligt skönt bara

tur att denna sajt finns

En stilla undran bara. Om ni är ok med hennes dragning till tjejer, varför tvinga henne att hålla det hemligt? Blir det inte extra kul att jävlas med er genom t.ex. beteendet du just beskrev? Jag vet hur jag själv straffade min mamma när jag som 14-åring kände mig kränkt av hennes reaktion när jag berättat för henne att jag är bi-sexuell…

Nu sa jag inte att jag är bi för att provocera min mor, utan för att så är fallet, men efter ett besök av RFSL i skolan och efter att min far reagerade betydligt mer avslappnat när jag berättade för honom, så försvann mitt behov att hävda min läggning. Det fanns inget att strida för längre när jag kände mig accepterad helt enkelt…

Finns det någon lokal gren av RFSL som kan hjälpa er? Om hon får prata med nån vuxen homo/bi kanske det blir lättare för henne och er?

Bara en tanke. Hoppas verkligen att ni får det stöd och hjälp ni behöver! Och att hon förstår tillslut att sexuella trakasserier aldrig är ok!

Bra åsikt epicindy. håller med dig.

jag har inga barn men jag har nyss varit i en liknade situvation som din dotter, dock var jag äldre. jag hade min sexuallitet som ett sätt att bli omtykt. ingen tyckte om mig om jag inte hade sex me dom. trotts att hon är ung kan de ha hänt något i skolan? har ni kollat de? barn lever i en annan värld nu. en 12åring är som mig när jag va 15 å jag är bara 21.

senare insåg jag att jag inte bara använde sex som ett sätt att bli sedd och omtyckt utan också som ett sätt att plåga mig själv. jag tyckte att jag inte va värd min familj, jag va bara ett problem och jag gjorde dom illa. mina föräldrar är än idag mina största förebilder. dom är helt fantastiska. jag önskar att jag kommer ha ett likande liv, utan en bråkig dotter, som dom har haft. dom har inte haft allt men dom har haft lycka i sina liv. jag tyckte inte att jag förtjänade de. så jag gjorde mig illa, genom att skära mig och ha sex me främande män.

trotts att jag hatade mig själv och ville ta bort mig från världen var det de som jag såg upp till som fick mig att leva. jag förstog inte varför mina föräldrar älskade mig men när jag försökte distansiera mig från min far blev han tokig. jag insåg att om jag skulle försvinna från världen skulle jag riva sönder min familj. pappa skulle aldrig ha återhämtat sig. detta insåg jag när jag blev inlagd på sjukhus och på så sätt 'ifrån' tagen av mina föräldrar.

det är ungefär 8år sedan jag började göra mig illa och 3 år sen jag blev inlagd på sjukhus första gången. nu har jag itne varit inne på sjukhus på snart 2 år. än idag ligger pappa och omedvetet vakar över mig när jag sover. om jag hostar vet han de, går jag på toa kollar han så jag mår bra, om jag gråter är han där. ni kan bara tänka er hur han mådde när jag va riktigt sjuk. pappa och mamma fick mig att leva vidare.

nu ska jag flytta hemifrån i helgen tillsammans med min pojkvän. pappa har godkänt allt. jag gör nästan inget utan min pappas godkännande. jag älskar min mamma och min pappa är min förebild. han har sina fel och brister men han är allt jag vill vara som.

hemskt vilket långt inlägg det blev. vet itne riktigt vad jag ville säga mer än att jag förstår att du har de jobbigt och en dag kommer hon också att förstå.

där jag bor kan man ringa akutteamet på sjukhuset. ring ett av sjukhusen om du är osäker på din dotters psykiska hälsa och prata med dom. drastiska åtgärder? kanske. men om du inte får hjälp och om hon inte får hjälp vet man aldrig hur de kan gå. stå på dig å gör vad som e rätt för din dotter å inte va hon anser är rätt. hon kommer säkert bli arg men som du säger, vad händer om 2år? om 3år?

jag tror på starka föräldrar och du är en sån. heja heja. tillslut löser sig allt. jag tror de. kämpa på!

en jobbig, besvärlig men älskad dotter