
Nu... snart.
Jag skrev av mig på detta forum för mer än ett halvår sedan då stod jag i kö för utredning. Nu har jag varit på introduktion, så det hela börjar i början av Januari ^^
Jag hade läst på en del men hade inte trott att det skulle vara så intensvia interjuver… samt att mina föräldrar även ska interjuvas i tre timmar.
Men vad jag ville säga med inlägget är att jag förhoppningsvis snart får reda på vad det är som spökar för mig i många situationer. Det som skärmmer mig mest är dock att dom inte skulle hitta någe svar utan slänga ut mig i det sociala livet som om mina problem inte fanns… då jag ju fått ett antal diagnoser och personlighetsstörningar under resans gång till idag. Varav ja samtliga personlighetsstörningar har stryckts över, men men det återstår att se vad som händer är mest glad att kommit fram i kön och får gjort detta.
I live Here on the path of dreams Alone but Free

Jag tror de flesta har just den känslan, att vi är rädda för att inte få nån diagnos alls. Jag fick ju diagnosen ADHD, men nog var jag orolig för att de inte skulle hitta nåt, vad skulle jag göra då liksom?
Jag förstår hur du känner, eftersom de gav mig ett par diagnoser som jag nu inte har längre (Anpassningsstörning och PTSD) Men som du skriver, du är på väg till utredningen, och det kan bara bli bättre!
Kram!
Precis som coffee-girl säger så känner nog alla inför utredningen. Tänk så här: Man får ingen utredning om någon inte misstänker något.