![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Mimik och känslor
"Glad min gläder hjärnan" lyder en artikel i SvD idag. Forskaren Per Andréasson vid Uppsala universitet har undersökt om människors ansiktsuttryck påverkar känslorna. Och det visar sig att det finns en sådan koppling mellan ansiktsmuskler och hjärna.
Människor imiterar också varandras miner, men denna imitation skiljer sig mellan männniskor, konstaterar forskaren. Det är främst de som har hög emotionell empati som imiterar.
Ja, detta kan onekligen förklara en del beträffande hur vi aspergare fungerar. Vi imiterar ju inte gärna andras minspel. Och vi har inte något rikt minspel för egen del heller. Och utan min-musklernas aktivitet, så aktiveras heller inte vår empatiska kognition. Där ser man…
- Tror ni andra att detta kan äga någon relevans och giltighet?
Jag tror det stämmer. Om jag ler helt spontant för att testa att le, så känner jag mig gladare.
Jag brukar dock härma andras miner, jag ser dem, tänker på dem, och gör likadant. Ibland sitter jag och gör miner bara för att. Jag tänker på hur man visar ilska och visar det ansiktuttrycket, och sen kanske jag tänker på hur man är glad, och så visar jag det ansiktuttrycket. Jag är nog rätt konstig…
Jag är den som enbart sysselsätter mig med det som får mig att le eller fälla glädjetårar. Alla är bekanta med de emotionella planen det gäller bara att hitta vilka tillfällen respektive känslor är rätt att använda, något jag lärt mig. Le och vara glad är för mig inga problem, visa empati däremot kan jag nog anses vara ganska kall och egocentrisk.
Jag är helt övertygad om att detta är ngt som alla kan lära sig - oavsett funktionshinder - men jag har tyvärr ingen möjlighet att gå in på det djupare just nu (har just petat i mig ett sömnpiller, så jag däckar nog vilken sekund som helst).
För en tid sedan, fann jag en bok om kroppsspråk i min lillebrors bokhylla som jag plöjde igenom. Ett par månader senare, läste jag Henrik Fexeus bok "Konsten att läsa tankar" och, även om båda dessa böcker är populärvetenskap, gav dem mig en insikt: nämligen att vi, genom att imitera andras kroppsspråk och minspel, kan utveckla den empatiska förmågan iom att kroppsspråket såväl som minspelet avslöjar hur personen ifråga känner.
Jag har för mig att jag har skrivit en tråd om detta tidigare… *söker i arkivet*
Testade lite och nog känner jag mig gladare när jag t.ex ler konstigt nog. Men jag har ofta blivit beskylld för att se så sur ut även om jag inte är det
Jodå, det funkar att man blir gladare av att le! Det är till och med en terapeutisk metod i vissa kretsar…
Nej, jag kan tyvärr inte hålla med er. Att förställa ansiktet i olika slags grundkänslotillstånd ger ingen som helst effekt på mig. Jag har de känslor jag har inombords, och att dra upp eller ner mungiporna påverkar inte känslotillståndet i någon mån alls.
Starta ny diskussion