Det är inte ovanligt att vi med NPF får ångest och depression som följdsjukdom och till följd av det kraschar. Kraven i samhället och mallen man ska passa in i är ju en bit ifrån hur vi fungerar oftast och då är det lätt hänt att man rasar.

Inte lätt att ge några riktigt bra råd!

Men jag tror kanske inte att ditt "down" beror i sig på AS. Som aspergare är man väl i regel rättså trygg i sig själv och förlikar sig med de flesta sociala öden. Man trivs för det mesta med sin ensamhet, och fördjupar sig i sina specialintressen samtidigt som man anlägger ritualer, vilka hjälper en att få fason på sin dar.

Att man inte bryr sig stort om sin närmiljö, det hör nog likaså till syndromet - man lär sig rätt snart att leva i en samling skräp, vilken består av ens pinnaler dem, man har användning för och behov utav. Prestigekrav det har man inte, utan en engångsmugg går lika bra att använda, så länge den håller, till alla slags drycker - som fina kristallglas etc. Och en träsked kan duga minst lika bra som silverbestick. Och städa, det behöver man inte göra, ty då "o-ordnar" man ju allt skräpet som man intuitivt vet var man har. Och då ställer man bara till det för sig själv, när man städar. Alltså avstår man hellre.

Nu har du ju dessutom ADHD, och där vet jag inte alls vad det kan medföra för skillnad. Möjligen har du som ADHD:are större sociala behov än "bara" en aspergare? En otillfredsställande social situation kan då säkert ge upphov till depressiva känslor. Och att antideprika då inte hjälper, kan man relativt lätt förstå. Grundproblemet - den otillfredsställande sociala situationen - kvarstår ju bakom det filter till hjärnan som de antidepressiva medicinerna kan tillskapa.

Jag tycker att du ska ta dej en rejäl funderare på, vilken (negativ?) förändring i din sociala situation, som eventuellt ägde rum för "flera år sedan". När du blir klar över det, så har du sedan i nästa steg möjlighet att gå vidare - och ur din tråkiga situation. Och börja ett nytt meningsfullt liv! Kanske rent av tio gånger bättre än det som en gång var?!

#1 Jo, det är så sant som du skriver men hur tar man sig ur det. Det är det jag undrar över

#3 Terapi, medicinering, Träning, meditation.. kombinationer av det eller något helt annat. Det är ju högst personligt vad som fungerar. DU har provat många mediciner men har du provat flera sorters terapi?

#2 Jag har mina aningar om vad det var som gick fel för flera år sen men jag har ingen aning om hur jag sa ta mig ur detta. Har gått på terapi i några år som inte ger mig något. Jag sitter liksom fast mot min vilja. Vill göra något åt det men vet inte hur. Fattar ju att jag beghöver hjälp. Men vilken är den rätta hjälpen för just mig?

Har som sagt samtalskontakt (en dålig sådan) Jag har boendestöd som inte ger mig något. Jag sökte arbetsterapeut men blev nekad den hjälpen eftersom de tycket jag hade för mycket hjälp redan. Annars funderar jag på om inte en arbetsterapeut kanske vore det rätta för mig men jag vet inte säkert vad de kan hjälpa mig med.

Känns meningslöst att bara gå till en läkare och få nya piller då det inte hjälper. Kanske det skulle hjälpa med att bara få ha en riktig vän man kan lita på och som kan peppa en?

Känner liksom att jag inte orkar kämpa längre

Bra att du talar ut om detta, och här är du omgiven av idel vänner!

Och för den delen - vart man än ställer sin kosa, så har man fullt med vänner överallt, bara man är öppen och bejakar alla utsträckta armar.

Och jag tror att du är en sådan person, som bejakar vänskap!

Vad är det då som går fel??

Kanske, att du har ett spöke inom dig, som inte helt vågar lita på att vänskapen är stabil? Och att dina mera medvetna skikt på grund av det där spöket ställer in en beredskapsposition? Och denna beredskapsposition gör, att minsta tecken på sviken vänskap blir en bekräftelse på det som "spöket" så väl känner igen? Nämligen sviken vänskap. Och då liksom drar du dig inom ditt skal, kanske ibland redan i förväg, och "blir" aspergare; försöker finna harmoni i ensamheten. Men känner samtidigt, att detta inte riktigt är din grej. Men du upplever dig fjättrad i ensamhet - ser ingen väg att ta dig ur den.

Ändå så onödigt - för din del! Du som är så social och trevlig! Du som har så lätt att få vänner!

Men kanske är det nyss nämnda "spöket" inget spöke - utan en riktig uppfattning som du har, du som dessutom är så klarsynt. Kan det finnas ett drag av "godtrogenhet" hos dig, som gång på gång gör, att du "går på pumpen", blir utnyttjad, lurad, sviken? Beror detta då i så fall på, att du nästan alltid väljer fel sorts människor att engagera din vänskapliga sida i?

 Detta var bara några spontana funderingar, som en av dina vänner plitade ner i hast.

#4 Det verkar som om jag inte kan få någon anna terapi. Jag har frågat lite om det men får aldrig några svar tyvärr. Ska snart träffa en ny läkare igen och ska fråga då igen.

#6 Varulv, du verkar känna mig väldig väl. Visst är det så med mig som du skriver. Exakt till och med. Frågan är hur man kommer ur en sån negativ spiral. Jag har försökt så många gånger men sitter fast som i ett fängelse

Visst är jag godtrogen så det skriker om det. Jag har gått på smäll efter smäll eftersom jag trott gott om alla. Idag har jag mycket svårt att lita på andra, om någon alls överhuvud taget? Minsta lilla misstanke på att jag ska bli sviken så bryter jag och drar mig undan.

Det känns som om jag sitter inlåst på ett ensligt ställe och inte har någon nyckel för att ta mig ut. Och ingen på utsidan kan eller vill hjälpa mig hur mycket jag än skriker. Känns hopplöst.

Jag är från början en mycket positiv och glad och omtänksam människa och inte alls så här gnällig och negativ. Jag längtar tillaka till den tjej jag var en gång. Livet var bra mycket enklare då

#7 Suck på vården. Tycker absolut du ska få prova på någon annan terapiform. Se till att få svar nästa gång! Orkar du inte jaga själv kanske det går att få tag på ett personligt ombud som kan hjälpa till?

Jag tycker också att du ska försöka få någon annan terapiform/ terapeut. Trötthet kan bero på psykiska orsaker och innan man rett ut dem försvinner inte tröttheten. Har du kontrollerat din fysiska hälsa så du inte har järnbrist eller liknande? Det är bra att kunna utesluta det. Sedan blir man trött om man har perceptionssvårigheter vilket man oftast har när man har NPF men att tappa initiativet och lusten att göra något låter snarare som depression. Det är inte ovanligt att man får pröva flera sorter/doser innan man kommer rätt. Det finns ganska många grupper av antidepressiva läkemedel och något måste ju fungera! Problemet är väl att sjukvården inte är så bra. Man måste själv agera ganska kraftfullt för att få någon hjälp och det orkar man ju inte alltid. Dessutom är det bra att själv ta reda på vad som finns.

#9 Tack Hanna. Om jag inte får något bra svar hos läkaren så ska jag ta upp det med mitt personliga ombud

#10

Ja, jag har kontrollerat min fysiska hälsa och den verkar vara bara bra. Visst låter det som om jag har en depression men enligt läkarna så har jag inte det längre. Kanske säger de så för att ingen medicin jag fått har fungerat? Jag vet inte hur jag ska fixa det här. Jag vet bara att jag är så otroligt trött på att vara trött och skrika efter hjälp men ingen hör, ingen förstår. Det är så frustrerande

#12 Jag förstår dig fullständigt. Jag har till slut fått rätt hjälp (tror jag) via min arbetsgivare. Problemet är väl att de inte vill betala så många gånger hos psykologen som jag skulle behöva och att jag inte har råd att betala henne själv. Annars är det väldigt bra. Sjukvården har inte hjälp mig ett dugg. Ta du hjälp av ditt personliga ombud eller någon annan och kräv bättre behandling. Kolla själv upp vad som finns på din ort så du vet vad du kan begära. Då har du ett försprång. Vad gäller depression är inte alla läkare så kunniga på det. Läs gärna på själv. Det kan hjälpa. Jag kan ge dig bokförslag om du vill? Jag håller tummarna för dig.

En annan väg, värd att pröva, kan vara "arbetslinjen". Står du till arbetsmarknadens förfogande, som det heter? I så fall skulle du kunna framlägga din sak hos Arbetsförmedlingen. Där finns faktiskt rättså kunniga experter på olika områden. Försök att få komma till tals med rätt sorters människor där. Kanske finns lämpliga kurser som hjälper dig att rikta in ditt målsökande. Drömjobbet - det finns säkert även för dig! Och har du det, så har du löst åtminstone hälften eller säkert mer, av dina psykiska problem. Ett bra arbete är i alla fall en god grund att stå på, för ens identitet, självkänsla, självrespekt, oberoende, umgänge, sociala identitet…

#13 Tack Sighni. Jag har läst på en hel del om depression så jag tror nog det är detta jag har. Tyvärr blir det svårt med läkemedel som hjälper. Men däremot kanske någon forma av samtalsbehandling men vad vet jag inte. Jag ska verkligen ta upp detta med min läkare när jag ska dit snart. Får se om h*n kan koma med ett vettigt förslag.

Ja tack, ge mig gärna en del bokförslag. Tack för att du håller tummarna

#14 Nej, jag står inte till arbetsmarknadens förfogande. Enligt läkaren så är jag för sjuk för det och jag vet ju att han har rätt.

Du har nog rätt i det du säger Varulv. Det ville ha mig på rehab nyligen, eller rättare sagt, min godman ville tvinga mig ut. Men FK tyckte inte det var riktigt rätt eftersom läkaren skrivit att jag är för sjuk, vilket jag ju också är. Jag sitter liksom fast som i ett skruvstäd.

Vi får väl se hur det utvecklar sig efter nästa läkarbesök. Jag har ju rätt att vara sjukskriven ca ett år till sen är det väl kört

Nej se det inte så. Är du sjukskriven så är du, och känner du att det är vad du behöver, så är det det rätta. Och ingen ska tvinga ut dig i arbete! Det är din och din läkares uppfattning som bör gälla i första hand, så klart.

Jag menade bara att om, säger om, du skulle kunna hitta någon syssla du skulle känna trivsel och motivation med - till 100 procent då alltså - så kunde det vara en bra väg till en förbättrad social situation. En må-bra-väg, helt enkelt.

Har inte så mycket råd att ge, mer än att jag har varit där du är..

För 3-4 år sedan (minnet har faktiskt förträngt) så krashade jag totalt. Då hade jag ingen AS-diagnos (den fick jag i somras) och jag trodde att jag "bara" var deppad och sjuk.
Under ett år hade jag plusjobbat på ett ålderdomshem så gott jag kunde. Blev utslängd där från inget alls till 100% över en natt. Jag orkade 3 dagar, sen sov jag resten. Vilket gjorde att arbetskamraterna tyckte jag var lat, men att det inte riktigt stämde ihop med hur jag var när jag väl var där. Så de var bara förbryllade.
Plötsligt orkade min kropp inte mer. Jag fick akut diarée och hade det så i ett halvår.. Ingenting hittades via provet etc. Jag föll rakt ner i ett svart hål. Den sommaren minns jag ingenting. Jag minns inte midsommaren etc.. Fast jag var spiknykter. ;) Det enda jag minns är svart svart, gråt och mer svart. Minns hur jag grät tills jag knappt kunde andas. Samma sommar gick jag och dåvarande sambon isär. Så det var mycket då. Väldigt mycket. Skrik och bråk, tårar från båda etc.
Mot slutet hittade jag dock min räddning. Jag hittade en ny kärlek. Han tog hand om mig på det sättet jag behövde. Satte mig i första rum. (Vilket min dåvarande inte kunde, då han var lika deppad som jag..)
Jag tog mitt pick och pack och flyttade till hans land. (Tyskland) Det var välbehövligt för mig. Att få komma bort från det svarta. Väl där började det ljusna och gav mig styrka nog att orka komma hem igen (med sambo förstås. ;) ) och påbörja utredning för AS.

Men ja.. Du behöver hjälp. Att komma ur en krash är svårt själv. Psykolog? Med inriktning på AS? Finns det ingen hjälp du kan få från habliteringen?

Just ja. Sov hela tiden också. Dygnet runt nästan. Kan fortfarande vara riktigt trött. Något som hör till vårt funktionshinder trots allt. (Läste det i en autismtidning senast. Just autism och AS har problem med trötthet.)
Blir värre när jag varit aktiv socialt förstås. Då kan jag sova i ett par dagar.

Även jag känner igen mig i det ni berättar!

#17

Jo, en sysselsättbibg kanske vore bra för mig så jag kan komma igång. Problemet är bara vad? Jag har inga bekanta här som vill göra sånt jag gillar och jag har inga pengar som oftast behövs när man ska göra något.

Det är ju liksom en "må bra väg" jag letar efter. Därför tänkte jag att en arbetsterapeut kanske skulle vara bra för mig och så får jag inte det.

#18 Jag har bett om en psykolog som är insatt i AS men det får jag inte Och vad jag vet så finns det ingen habilitering här

#20 En arbetsterapeut kan, efter vad jag har förstått, hjälpa dig mera i den dagliga verksamheten - skaffa dig en Handi etc. Bra nog kan nog det vara, för dem som behöver stöd och hjälp från en arbetsterapeut.

Men har du nu, som jag, börjat tänka i de banorna att en "må-bra-väg" kunde vara något för dig, och att en sådan går via en riktig sysselsättning, då är nog ändock Arbetsförmedlingen rätt instans. Låt vara att du kanske har dåliga erfarenheter av dem från förut. Men jag tror samtidigt att AF är lite grann som ett bollplank som håller fram en spegel - man får vad man frågar efter, samtidigt som man inte får vad man inte frågar efter. Så: gör du ett nytt försök! och var mera målvedveten denna gång, så kan det nog gå betydligt bättre, är min tro.

Lycka till!

Du har ju rätt till daglig sysselsättning enl LSS om du har en AS-diagnos! Kolla upp det.

Varulv, det är ju AF som tycker vi ska vänta med rehabilitering eftersom jag är för sjuk enligt läkaren. Hon jag har på AF är utbildad inom NPF så hon måste ju tänka rätt om man så säger.

Jag har inte så jätte dålig erfarenhet av AF.. ännu. Men jag har grymt dålig erfarenhet av människor så all sysselsättning ger mig grym ångest. De flesta sociala händelser blir fel av någon anledning och det blir jag som får lida. Den mobbing jag gick igenom på förra jobbet har satt sina spår och skrämmer mig till vanvett för nya människor= nya sysslor.

#23 Tveksam för det där med sysselsättning via LSS. Det blir väl daglig verksamhet då? Då kan jag lika gärna ta ett jobb vilket jag inte klarar av sen flera år tillbaka.

Usch , jag låter gnällig och negativ men det är så där jag upplever det i min värld

Har du en vanlig sjukskrivning? Eller aktivitets/sjukersättning?

#26 Vanlig sjukskrivning

#27 Attans då.. för när man har aktivitetsersättning kan fk gå in och ge ekonomiskt stöd för att man ska kunna genomfra aktiviteter. Då hade du ju kunnat göra något som var mest bara med dig själv men ändå är något du kommer iväg på.

#28 Typiskt då att man är för gammal för aktivitetsersättning

Daglig verksamhet är ju inget för dig. På mindre orter är det en verksamhet för personer med utvecklingsstörning. Habilitering finns över hela landet i landstingets regi. Kolla i landstingskatalogen eller på nätet.

Här kommer några bokförslag:

"Fibromyalgi - på grund av stress?" av Anderberg och Bojner Horwitz. En mycket läsvärd och bra bok.

"Stressad hjärna, stressad kropp. Om sambanden mellan psykisk stress och kroppslig ohälsa" av Lundberg och Wentz.

"Ur balans" av Alexander Perski.

"Bot på naturlig väg. Hjälp vid stress, ångest och depression" av D. Servan-Schreiber.

"Depression - en vanlig sjukdom. Symtom,orsaker och behandlingsmöjligheter" av D. Wasserman.

"Psykiska funktionshinder - stöd och hjälp vid kognitiva funktionsstörningar" av Lundin och Ohlsson.

"Hantera din depression. Kognitiva metoder för självhjälp" av P. Gilbert. En mycket bra teoridel i denna bok.

"Hantera din ångest och oro Kognitiva metoder för självhjälp" av H. Kennerly.

"Depressionens demoner" av A. Solomon.

"När Orfeus vände sig om. En bok om depression som förlorad självaktning" av J. Beck-Friis. En mycket bra bok som jag rekommenderar.

"När någon i din närhet har en depression" av C. Gustavsson. En mycket lättläst bok.

"Bipolärboken. Nya rön och behandlingsstrategier för klinikern" av L. Häggström. Ges ut av läkemedelsföretaget Janssen-Cilag.

#24 Intuitivt tror jag ändå att något du skulle kunna må riktigt bra av vore ett bra arbete…

Och då menar jag förstås bra ur din synvinkel. Ett arbete där man far illa av människor och som ökar på ens rädsla för utsattheten av människors ondska, är inget bra arbete.

Ett arbete som inte skyddar dig mot allehanda mobbing är således inte något bra arbete för dig, skulle jag tro.

Men ett arbete, vars karaktär hindrade mobbing från att överhuvud taget kunna uppstå, vore däremot ett möjligt arbete för dig, kan jag tänka mig.

Ett arbete för dig som gick ut på att ge människor något som de kom till dig och bad om, och samtidigt tillät dig att förvägra dem det de eftertraktade, gav dig en viss makt, som uteslöt mobbing och illa bemötande mot dig. Alla skulle visa upp sitt trevligaste ansikte mot dig, vliket skulle få dig att må bra, och stärka ditt självförtroende.

Och en faktor som skulle göra just dig särskilt lämplig för den typen av jobb är, att du aldrig någonsin skulle förfalla åt maktmissbruk, vilket säkert många andra skulle frestas till.

#29 det kan inte vara så att det finns något liknande om man har sjukersättning?

Nej, det finns det inte HannaM.

Tyvärr!

#33 Tråkigt.. det hade ju varit ett bra alternativ när man är i situationen som ts är i.

När man orkar finns det ju alltid distanskurser att läsa, då slipper man folk och har något att småpyssla med men det kräver ju också att man orkar med det så det inte blir ännu en belastning bara.

#30 Tack för boktipsen Sighni

Jag får ingen hjälp från habiliteringen eftersom de tycker jag har för mycket hjälp genom min psykolog och genom LSS

#31 Ja, Varulv, det låter ju som om det kanske skulle kunna vara något för mig. Åtminstone några timmar om dagen. Heltid är jag inte friskt nog för. Frågan är väl bara vart man ska hitta något sånt jobb? Det är nog inte det enklaste för en sån som jag tyvärr

#35 Habíliteringen är en åtgärd genom LSS. Lustigt tycker jag hur de resonerar.

#37 Ja det var det beskedet jag fick i varje fall. Sökte min handläggare på LSS men har inte fått tag på henne. Får försöka igen och se vad hon säger om detta

#36 Nej det ska gudarna veta. Men en analys, såsom den här påbörjade, leder tillslut till målet (ett bra jobb åt npfejja). Och när det jobbet är funnet, ja då måste du skolas in mycket försiktigt i det.

- Kanske enligt en tidplan så:

Första veckan: en kvart om dan.

Andra veckan: en halvtimme om dan.

Tredje veckan: en timme om dan.

Fjärde veckan: två timmar om dan.

Andra månaden: två timmar om dan.

Tredje månaden: två timmar om dan.

Fjärde månaden: två timmar om dan.

Därefter ökas på med en timme till (men sedan inte mera) den månad eller det år som du känner dig mogen för det, och enligt ditt eget beslut.

Det skulle du säkert klara!

#39 Låter ju bra Varulv. Får väl se om jag blir habiliterad ut i arbetslivet så där när det är dags. Snart måste jag vare sig jag är sjuk eller inte för sjukförsäkringen går snart ut. Om inte det blir regeringsbyte och nya reler förstås

Nej då.

#41 Vad svarade du nej då på?

¤42 Vet inte!