Fredrik Svenaeus, professor vid Södertörns högskola, hävdar i en understreckare i SvD idag att inlärning är en väg till andras känslor.

Därmed kullkastar han den hittills gängse teorin, att aspergare föds utan möjlighet till empati.

"Det är i mötet med andra som en människas förmåga till empati utvecklas."

Han pekar också på svårigheterna med att definiera empatibegreppet - kanske borde ordet ersättas med exempelvis ordet "respekt", föreslår han.

Även självförståelsen är en viktig faktor hos den som ställs inför en empatisk uppgift, påpekar Svenaeus: "Det är bara genom en sådan föreställande förmåga som förståelsen av den andres belägenhet blir möjlig…"

Men här relateras samtidigt till de av nylig forskning upptäckta spegelneuronerna: "Så kallade spegelneuron i hjärnan gör att vi från födseln är programmerade att härma andras ansikts- och kroppsuttryck på ett sätt som gör att vi kommer att härma deras känslor innan vi förstår vad det är som händer med oss. Det innebär att vi alla från födseln bär en känslighet för andra människors uttryck med oss som får oss att 'svänga med dem'; ett annat begrepp för detta som också introducerar mer komplexa psykologiska funktioner är 'affektiv resonans'."

Där har han emellertid enligt forskningen fel - inte alla har denna förmåga; inte vi aspergare. Ska man försöka syntetisera ihop alltihop, så kan det således vara så, att vi aspergare inte dras med av andras känslosvall i lika hög grad som nt, men vår mycket klara iakttagelseförmåga gör, att vi märker tydligt när någon medmänniska far illa på ett eller annat sätt - vare sig den medmänniskan vet om det själv eller inte.

Dock är empati så mycket mera än nyss exemplifierade - men det är en annan historia!