Jag är gift sedan tre år tillbaka så det går=) Jag skulle nog aldrig kunna hitta någon idag misstänker jag dock. Hade turen att springa på honom när jag gick i gymnasiet. Nu har jag ingen aning om hur jag skulle göra men det beror nog mest på att jag inte gillar folk, folksamlingar och tja, ställen där man träffar folk=p

Tja, hur funkar det? Ganska dåligt för min del. Nu har jag visserligen ett förhållande, men det är en daglig kamp.

Jag har aldrig haft några som helst problem med att få folk intresserade av mig på mer än ett vänskapligt plan (ser trevlig ut, är social, utåtriktad, vänlig, har en intressant personlighet etc). Men när de väl börjar märka av hur komplicerad jag är att ha en nära relation med, brukar de backa eller förhala "dejtingstadiet" in i det längsta (som max detjade jag en kille under lite mer än ett ÅRS tid!). Dessutom verkar jag ha en tendens att dra till mig "förhållandeskygga" individer som värnar mkt om sin egen frihet. Killar som till en början blir både smickrade och förvånade över att jag (som tjej) tar första steget och så att säga raggar upp dem snarare än det motsatta. För passiv är jag inte, jag kan vara väldigt rakt på sak och, hm, dominant. Jag ser ut det jag vill ha och ser till att skaffa mig det, helt enkelt. Lite som ett rovdjur. ;)

Det är just denna "dominanta" sida som jag märker ställer till med mest problem i mina kärleksrelationer; jag säger rakt ut vad jag tycker och tänker och kan vara ganska "hård" i min kritik; ibland rentav "för objektiv" och inte särskilt taktisk. Måhända uttrycker jag mig även lite väl plumpt och inte tillräckligt "inlindat". Och blir jag arg, så märks det.

Tack vare mina Ritalin, kan jag numera hantera impulskontrollen och jag får inte längre aggressionsutbrott. Däremot kvarstår problematiken med kritiken. Jag försöker lära mig hur jag skall uttrycka mig, men det är förbaskat svårt… Helt plötsligt har jag klivit över en "osynlig gräns" som jag inte ens var medveten om att den fanns. Det är en balansgång som kräver övning och tid. Och ibland vill inte folk ge en mer tid. :(

Har upprepade ggr genom åren fått höra att jag är en förbaskat jobbig person att leva med och att enda anledningen till att killarna ifråga hängt kvar vid min sida, är att jag är ett exemplar för sig och på åtskilliga plan förkroppsligar deras bild av "idealkvinnan".

Kan tillägga att jag än i dag, 31 år gammal, aldrig har kommit så långt i ett förhållande att jag har flyttat ihop med någon. :/ Undrar om den dagen kommer?

Jag är för "okvinnlig", jag är inte tyst om vad jag tycker om saker. Jag har åsikter och gillar att diskutera. Är logisk och rätt så smart.

Tyvärr är man inte så intressant då.

Har haft flera relationer, senaste varade i fem år. Fast fick höra väldigt ofta att jag diskuterade för mycket med andra människor, hade för avvikande åsikter jämfört med andra och pratade för mycket.

Just nu är jag sjukt glad över att slippa relationer, inte behöva höra en massa kritik och inte behöva vara orolig över alla fel jag gör.
Kan just nu inte se att jag skulle vilja ha en relation, är typ 8-9 månader sedan det tog slut med min ex-sambo och är fortfarande skönt att bo ensam.

Jodå, det går! Jag har samma partner sedan 12 år drygt. Men jag arbetade mig igenom sådär 20 stycken, engångsföreställningar oräknade, innan jag hittade den här. Utbudet är ganska klent, får man säga.

Jag kopierar Fictions svar rakt av, med undantag for det dar med "idealkvinnan" och att inte ha flyttat ihop ;)

Dock sa var flytten "tvungen" att ske. Varje dag ar en kamp dock. Mitt humor och oforstaelse for "hans varld", och hans oforstaelse for "min varld". Men det funkar. Och det blir battre och battre.

Betryggande att höra att det kan bli bättre än det har varit. Jag kan erkänna att en orsak till att jag länge trodde jag hade nåt annat än ADHD, var att jag hade lärt mig i en sekt jag tillhörde att den som har en bokstavsdiagnos hoppar på allt som rör sig, och jag har haft för dåligt självförtroende till det, efter att ha blivit ratad. Men jag är ju som med de flesta andra med ADHD, "allt eller inget!" Och eftersom det har varit "inget" ett tag så är det väl dags för "allt" nu då!

#2 För resten Fiction, du låter som (och faktiskt ser ut som också!) en kopia av kompisen jag beskrev i #0! Man kunde trott att ni var systrar…

#6 Det låter intressant! En dubbelgångare, alltså? ^^

Alla människor blir ratade i vissa lägen, hur snygga, intressanta, vältaliga och trevliga de än kan verka i den enes ögon. Alla gillar helt enkelt inte samma människotyp - och tur är väl det!

Boosta upp dig själv och betrakta dig som det kap du faktiskt är; den man/kvinna/whatever som kan motstå dig då, har bara taskigt omdöme. That's the spirit!

#6 Att man som ADHD-tjej "hoppar på allt som rör sig" stämmer inte nånstans. Något jäkla (f'låt!) omdöme får man väl ha?

Jag har själv varit väääääldigt tillbakadragen en gång i tiden och jag sade knappt ett knyst, utan ägnade mig bara åt mina hobbies. Var förresten 19 år första gången jag kysste någon och - fram till dess - var jag övertygad om att det berodde på att jag var alltigenom trist, ful, ointressant och "fel" på alla sätt och vis. Så länge jag hade den inställningen till mig själv, blev jag otillgänglig för mina medmänniskor.

Jag kan märka av det än i dag. De dagar jag mår dåligt med mig själv, utstrålar jag troligen ngt som min omgivning snappar upp, för dessa dagar är det inte en människa som söker kontakt med mig eller ens gör en ansats till att ge mig mer än en hastig blick som för att konstatera "jaha, där står det någon". Sådana där flummiga "energier", är tydligen nog för att folk skall dra en slutsats om en som person. Sad, but true.

Som man vill jag inflika att jag har levat ihop med min kärbo i 17 år vid det här laget, och att vi har våra duster och misshandlar varandra mentalt mellan varven - men vi har dock en samhörighet som tycks stå sig genom alla prövningar.

Sedan vill jag förklara att vi män gillar det vi ser hos de flesta kvinnor. Det faktum att en kvinna ser ut som en kvinna gör, att vi finner behag i det vi ser. För mig personligen spelar inte det rådande kvinno-idealet någon vidare roll alls. Tjocka som smala, fula som "vackra", finniga som släthyade - alla sorter har sin charm. Så jag skulle vilja slå fast: vad vore världen för oss män utan er kvinnor! Ni berikar våra liv varhelst ni förekommer, och i alla slags skepnader.

Sedan en underlig sak. Det där med "kärlek vid första ögonkastet" är bra märkligt. Rätt som det är så blir man bara stört-kär i någon. Hur kan det komma sig? Ingen vet!

Och ännu en sak. Varje individ har sina unika kvaliteter. Ju mera man lär känna en människa, desto mera inser man hennes/hans speciella särdrag - och uppskattar dem oftast allt mer. Så kärlek kan växa till på det sättet också.

#7 Tack! Jag behöver höra vissa dagar att jag är ett kap!

#8 Nej, jag vet nuförtiden att man inte gör det, vi ADHD-tjejer är ju olika som alla andra! Men det är nyttigt att få höra att man faktiskt kan ändra sig fast man har varit blyg och försiktig. Och jag är inte lika tillbakadragen som jag har varit, så det tar sig! Men visst är det så att ens humör speglar av sig!