Vet ej, men det skulle förvåna mig om det hade någon effekt för oss aspergare. Vi har visserligen en beteendediagnos, men man skulle kanske kunna säga att diagnosen ställs utifrån ett visst beteende, men att detta beteende har en orsak som inte går att göra någontingen åt.

Man skulle kunna jämföra med en färgblind: diagnosen ställs utifrån att vederbörande förväxlar exempelvis rött och grönt. Ett tolvstegsprogram som skulle kunna få denne färgblinde att "arbeta bort" denna dysfunktion (att förväxla vissa färger) vore dömt att misslyckas. Däremot kunde workshops och föreläsningar som förmedlade kunskap om dysfunktionen och hur den färgblinde bättre skulle kunna klara av sin vardag - med andra ord sådant som appellerade till förnuftet - vara givande för den färgblinde.

Ungefär så är det för oss aspies också.

Det finns gott om personer med ADHD och ADD inom NA. De är ju med p.g.a. missbruk och inte diagnosen då.

Kan inte påstå att jag märkt om det funkar bättre eller sämre än för de utan.

Vissa saker  kan ju vara bra för ADHD/ADD:are att tänka extra på som : "En sak i taget" eller "Det viktigaste först" men det behöver man kanske inte programmet för eller en del gör ju det faktiskt…

pEr

Jag tänkte inte på 12-stegsprogram mot själva diagnosen, utan på hur personer med diagnoser upplever 12-stegsprogram som de deltar i på grund av ett beroendeproblem.

#2: Det är ju inte så ovanligt att "bokstavsfolk" självmedicinerar på olika sätt, så det vore konstigt om inte en del sökt sig till 12-stegsprogram för att få hjälp om det går över styr. Jag funderade mest på hur det kan vara på själva sammankomsterna. Hur upplever man delningar och övriga deltagares förståelse? Hur känner man inför gemenskapen?

#3

Oj det var intressanta frågor men jag skulle gissa att det är så personligt att det är mycket svårt att generalisera.

För mig,fortfarande diagnoslös ska tilläggas, så är det den enda gemenskap som jag ditills förstått. Det hjälpte mig att åtminstone bättre förstå annan s.k. gemenskap även om jag personligen inte kan använda mig av den eller kanske snarare se fördelar med den.

pEr

#4: Nej, generalisering är nog svårt att göra  - men kanske det finns personliga upplevelser?

Får man fråga vilken diagnos du satt på dig själv (alltså vilken du tror du skulle få om du blev utredd)? Du behöver absolut inte svara om du inte vill! Jag är också diagnoslös och aldrig utredd, men ser mig själv som stolt aspergare.

Jag är rätt så övertygad om att jag har ADHD/ADD men tyvärr tycker inte psykiatrin att jag behöver utredning. Jag har inte fått någon motivering än för att jag har inte orkat ta tag i det än. Har nog med vardagen just nu. Nåt är det med mig och visst det kan vara nåt annat men då tycker jag vi kan kolla det då…

pEr