Nu får du råd av en liten skitunge som aldrig jobbat en dag i hela sitt liv, men kan du inte börja leta efter ett nytt jobb? När du väl hittat ett jobb så kan du byta. Då får du ju hålla ut några månader till, men det blir ju bättre i slutändan.

Jag har tänkt tanken men bara för jag får ett nytt jobb är det ju inte säkert att jag får fast anställning och jag behöver säkerheten med pengar. Sen är jag så stressad och mår för dåligt för att orka söka ett nytt jobb känns det som. Sen är det tyvärr inte lätt att få jobb heller. Min sambo har inte hittat något fast på 3 år även att han söker hela tiden. Får bara ströjobb = osäkert ekonomiskt.

Har somsagt mitt egna företag pågång men det kan ju ta ett tag innan jag kan leva på det. Men jag kämpar på med det för att kunna göra det men det känns som jag är påväg att bryta ihop psykiskt NU av mitt vanliga jobb..

Kan du inte bli sjukskriven för utbrändhet av läkare?

# 3 Jag vet inte. Jag är ju typen som gillar att jobba och vill inte se mig som ett offer samtidigt som jag kommer gå in i väggen snart om jag inte får en bättre arbetssitvation.

Jag skall ta kontakt med läkare på måndag för att se vad dom säger om mitt tillstånd, Idag har jag nämligen varit så stressad  och ångestfylld så jag har haft massa yrsel och det är en läskig känsla.

Men tänkte även höra här om någon hade lite råd eller tips. Tack för du bryr dig.

Det är dags att du tänker om nu, man får sjukskriva sig en stund. Du verkar verkligen behöva det för att hämta andan och hinna hitta hjälp någonstans. Annars brakar du in i väggen med huvudet före.

Att starta eget är en fin idé, bara du har något som du älskar att jobba med. Det kan dock vara tungt att få företaget på fötter så att inkomsten blir stadig, men det är så mycket lättare att kämpa med något man älskar att göra.

Jag tycker att du borde försöka sjukskriva dig en stund och hitta balansen för att sedan prova på att vara egenföretagare.

Hej MissStorm,

ja, jag tror att jag har en del åtminstone levnadsvisdomar på arbetsfronten att meddela dig.

Hade själv turen att i mitt första jobb komma till en arbetsgivare som omhuldade sin personal, ville lära känna varje individ och därefter ge var och en ett spelrum och en arbetssituation efter dess unika förutsättningar. Detta gjorde, att vi alla utvecklades och samtidigt mådde bra under resans gång. Var enda en av oss blev skicklig i sin yrkesutövning och kom att känna yrkesstolthet. Saker som AS, ADHD etc. kom i skymundan; betydde egentligen ingenting alls för oss i yrkesrollen.

Nu var detta för flera decennier sedan, och dessa bokstavsdiagnoser, som vi nu talar om, var inte på långa vägar uppfunna. Men symptomen fanns där då, likaväl som idag. Vår arbetsgivare accepterade dessa, så att säga tillskrev dem en grundförutsättning för arbetets (det, som skulle utföras - det var därför vi var där, och tilldelades lön) utförande. Och så vart allting frid & fröjd…!

Sedermera hamnade jag i andra arbetssituationer, vilka precis som i ditt fall föranledde mig att börja tänka i termer av att "starta eget". Vilket jag gjorde också, och höll på med i en väldigt lång tid. Det var rättså bra, faktiskt, förutom det, att man gick "ur hand i mun". Det dagliga uppehället blev en otryggsfaktor. Men jag tror trots allt inte att jag någonsin kom att tänka i banor av att jag hade gått "ur askan i elden". Så den modellen skulle nog rent principiellt kunna funka för sådana som du (och jag) - men, jag är ju aspergare, och du ADHD:are, och som sådan har du ju ett större behov av social samvaro än vad jag kan klara mig utan.

Men visst - även jag (aspergare) tycker att jag mår bättre nu i mitt nuvarande jobb än vad jag gjorde som "enstöring" i mitt tidigare liv. Men det beror säkert på att jag åter igen har haft turen att få ett arbete där individen ges frihet till egen existens under arbetsutövandet.

Ja - detta var bara en liten introduktion till "mitt livslopp" inom arbetsområdet. Har du frågor - så ställ dem!

Har bara en sak att säga:Sjukskriv dig.

Ursäkta mig men vilka sv*n dina chefer är…grrrrr

# 5 Jag pendlar mellan känslan av att herregud jag måste rädda mig själv innan det går för långt samtdigt som jag får dåligt samvete och tänker att jag kanske bara skall bita ihop och sluta vara känslig. Men så som jag tex mått idag är väll inget man skall behöva stå ut med pgr av jobbet. Det går liksom inte längre riktigt att bita i hop för den psykiskt dåliga arbetsmiljön som cheferna skapar sitter kvar i psyket och kroppen även på helgerna nu. Idag har jag haft jättemycket yrsel  och kännt flera gånger att snart svimmar jag typ pgr av psykisk stress.

Jag skall gå till läkaren men är så rädd att inte bli tagen på allvar. Skönt att ha era inlägg i bakhuvet och försöka komma ihåg att jag faktiskt behöver hjälp innan det går för långt.

Mitt företag är alldeles snart igång och det är verkligen något jag älskar att hålla på med, jag känner en stor passion för mitt egna företag. Jag kommer göra allt för att kunna leva på det men jag kan inte sluta på skitjobbet nu för då har jag ingen inkomst.

Med att sjukskriva mig, menar du sjukanmäla mig några dagar? Några dagar har inte hjälpt så mycket mer än att jag hinner sova lite mer och vila kroppen men jag mår skit såfort jag är tillbaka på jobbet. Samtidigt får jag grym ångest av att sjukanmäla mig pgr av att chefen i princip sa att vi får inte vara sjuka.

# 6

Jag kommer ha en del social kontakt via mitt företag så för mig är det inga problem. Visst jag har inga kollegor förutom sambon som är delägare ( tanken är inte att vi skall vara med varandra hela tiden när vi jobbar) men jag känner inte att jag behöver konstant social kontakt när jag jobbar. Jag är nog en lite mindre social adhd:are kanske? Räcker med den sociala samvaron med sambon på kvällen och träffa kompsiar vissa helger tex.

Ja mina frågor är nog just nu hur skall jag göra för att kunna fortsätta kämpa för att få igång mitt företag ordentligt så jag kan leva på det innan jag bryter ihop av skitjobbet?

# 7

Samma fråga till dig som till Tassy, menar du att jag skall sjukanmäla mig några dagar? Det kommer inte hjälpa så mycket i längden för det är ju inte så många dagar man kan sjukanmäla sig själv. Jag kommer dock få ångest för jag vet vad cheferna tänker när jag är borta och jag vet vad jag får för blickar när jag kommer tillbaka.

Håller med dig till fullo om hur dom är.. Jag har nog aldrig träffat så inkompetenta människor som dessa två. Och så osmarta och osmidiga med andra männsikor så man blir mörkrädd. Noll känsla för hur dom får oss att må med sina utpekningar och hotelser liknande.

Tack allihopa för ni stöttar mig. Jag försöker verkligen komma över den där känslan av att jag skall vara så duktig och bita ihop. Det sitter ett litet monster på min ena axel som säger att sluta sjåpa dig och var glad för du har ett jobb typ. Monstret "säger" att jag bara är gnällig och osv. Ja som ni förstår min dåliga självkänsla kikar fram där. Men samtidigt börjar ju dom psykiska besvären ge ganska starka fyskiska symptom också och jag antar att jag borde ta det som stora varningstecken på att jag MÅSTE ÄNDRA min sitvation. Men jag är så rädd att tänk om jag bara sjåpar mig? Jag kanske bara skall bita ihop och köra på och fösöka skita i cheferna? Jag vågar inte ta mig själv på allvar samtidigt som jag gör det. Ibland fattar jag mig inte på mig själv..

Jag menar en rejäl sjukskrivning på minst 2 månader. Annars jobbar du bara upp en inre stress på några få dagar. Du hinner inte slappna av på den tiden utan kommer bara att jagas av känslorna över hur det blir när du tvingas tillbaka. Det blir en ond cirkel.

En rejäl paus med gott tidsspann att tänka inom helt enkelt.

Jag hoppas att du får möta en bra läkare som tar dig på allvar, och att försäkringskassan inte ställer till det. För just nu är hela vårdsystemet urflippat där man hellre stjälper än hjälper de sjuka. "man måste vara frisk för att orka vara sjuk i dagsläget". Men låt dig inte skrämmas utan stå på dig. Stålsätt dig, för inom dig så VET du att du behöver och har all rätt till ett break nu. Du har ju hela livet framför dig, inte ska du bränna ut dig redan och förlora kanske flera år innan du får rätsida på det hela igen. "Dra i nödbromsen" nu! Du klarar det!

# 9

Okej. Jag håller med jag skulle behöva komma ifrån det här jobbet och få andrum.

Får se om läkaren är av samma åsikt. Jag kommer ringa den psykavdelningen jag utreddes på och där jag har en läkarkontakt, sjuksköterskekontakt och arbetsterapeut. Däremot kommer jag vilja byta läkare för henne fick jag ÖVERTALA till att jag behövde remiss till terapeut/psykolog. Hon tyckte att nu när jag får conserta skulle jag väll må fint och inte ha några problem.Hennes kunskaper om ADHD verkar ungefär minimala (inte hon som utredde mig).

Håller med det är helt flippat just nu med försärkingskassan och det köret.

Det är just det jag känner att tänk om jag hinner "krocka" innan jag drar i bromsen. Jag måste nog göra det innan det är försent.

På måndag ringer jag läkare helt enkelt! *tack för din peppning* betyder mycket.

Heja dig!

Nej jag menar sjukskriven länge.

Du gör dig själv en tjänst innan du bryter ihop helt.

Tänk på dig själv och inte ditt jobb och cheferna.

Tro mig jag har suttit i den sitsen själv/Lycka till

# 11 Massa tack för din omtanke Tassy

# 12 Okej, jag skall till läkaren imorgon så får vi se vad läkaren säger. Man kan ju tyvärr inte styra över det där själv även om man känner sig helt slut för tillfället.

Jag försöker verkligen tänka på mig själv och att JAG måste må bra. Men jag vet vad dom tänker och tycker och det maler i mitt huvud..

Stort tack för ditt stöd

Just nu gråter jag och känner verkligen att NU MÅSTE JAG sätta stopp för det här. Jag kan inte ha det så här. Nu har jag fått nog. Imorgon måndag ringer jag läkaren och så hoppas jag att denne förstår min sitvation. Nu orkar jag inte vara stark mer…

#14 Lycka till i morgon! Jag vet hur det kan kännas på ett sånt jobb du beskriver. Och du ska inte försöka vara stark mer, när du inte är det!

STOR OCH VARM KRAM!

# 15 Tack Coffe-girl, betyder jättemycket med din omtanke.

Lycka till nu!

# 17 Tassy jag har redan mött motstånd av vården. En sjuksköterska sa lite småsarkastiskt vad skall vi göra åt det då? Alltså att jag mådde så dåligt av mitt jobb..

Men sen fick jag prata med en annan trevkligare receptionist som skulle ringa upp mig men på psyk kommer jag inte få en tid idag och förmodligen inte imorn heller.

Har ringt vårdcentralen och hoppas få en läkartid idag. Vart f*n skall man vända sig egentligen när man håller på att bryta ihop av sitt jobb undrar jag när man får såna frågor som sjuksköterskan gav. Jag orkar verkligen inte gå till jobbet, jag vet ju vad chefen tycker och tänker och min starka sköld har rämnat. Vad tror hon (sjuksköterskan) att jag skall gå dit och bita ihop lite till eller. Det är ju precis det jag inte klarar mer. Nu orkar jag inte mer och det verkar svårt att förstå för vissa människor

Sök akut!

Antingen vanliga akuten eller psykakuten, och gå inte därifrån förren du har fått tillfredställande hjälp/remiss.

Lista upp allt som känns jobbigt nu, fysiskt som psykiskt och skotta ur dig det över akutläkaren och säg som det är, att nu orkar du inte mer. Gråt gjärna och mycket om du känner för det, så att de verkligen förstår att du klarar mer nu.

Önskar att du fanns i närheten, då skulle jag personligen följa med och strida för dig.

Jag har fått läkartid på onsdag. Min sambo har ringt den fackligt ansvarige på mitt jobb och berättat hur dåligt jag mår och hon skall ta tag i det.

Jag känner dock att jag orkar inte gå dit, min gräns är nådd och jag vet inte vad jag skall göra. Jag är så rädd att det här bara kommer slå tillbaka på mig i slutändan. Att cheferna kommer psyka mig på något sätt. Det har hänt tidigare när man försökt säga ifrån och stå på sig.

Jag har aldrig varit så nära att säga upp mig som nu..

Ps. Tack för din omtanke Tassy. Min sambo finns vid min sida och förösker strida för mig nu. Väldigt skönt för jag har inte ork själv nu..

Åh vad skönt att du har någon vid din sida! Jag håller alla tummar och tassar för er.

# 22 Väldigt skönt. Men även stödet här från er som skrivit i tråden är viktigt. Min kollega som är fackligt ansvarig har ringt mig och hon sa precis som min sambo att hon inte känner igen mig. Jag är den tuffa tjejen som vågar säga emot och att hon förstår att min gräns är nådd för jag är inte den man knäcker i första taget men nu är jag knäckt.

Hon vet även själv av egen erfarenhet hur chefen är. Han har gjort liknande sak mot henne som mot mig.

Vår arbetsplats är verkligen ett stort J*VLA skämt. Utanpå skiner det och är så fiiint och ett väldigt omtyckt och populärt företag men innanför är det påhopp, trakasserier, särbehandling osv. Folk slutar på löpande band för dom inte orkar.

Imorgon händer det saker. Facket kommer ta ett snack med chefen. Jag själv skall till läkaren och förhoppningsvis få en sjukskriving. Får jag inte det så vet jag att jag kommer bryta ihop för jag orkar verkligen inte gå dit just nu. Är helt uttömd.. Blir väll psykakuten i värsta fall..