Innan var det bara muntligt, bara en massa teorier och mumlanden fram och tillbaka i all oändlighet. Testerna gjordes i mars och sen har hela långa somaren och det mesta av hösten gått. För 3 veckor sedan sa läkaren att hon nog bestämt sig, men jag tänkte "tro't den som ser't"! Jag behövde se det på papper för att våga tro vare sig det ena eller det andra. Varje dag har jag sedan gått ut till brevlådan och varje dag har stegen varit lika tunga tillbaka när där bara var reklam. Så kom då brevet i fredags!

Diagnos ADD står det! Nu finns det på papper! Jag är inte den jag trodde, jag är nån annan, nån som aldrig fått komma fram och leva fullt ut för all teater, allt kompenserande och all kameleont-akrobatik. Det är inte synd om mig, det handlar inte om nån hemsk cancerdiagnos men allt trixande och allt ursäktande har tagit på krafterna och det har rent ut sagt varit j'ligt ensamt! Nu är det slut med det, nu ska JAG få komma fram för jag är precis lika mycket värd som vem som helst. Jag är bara lite annorlunda!

Jag gjorde nyss följande tillägg i min presentation här på sajten:

Nu är det klart! Diagnosen är inte längre muntlig utan finns på papper. Jag har ADD! Va? Who could have guessed? 41 år av en känsla av att inte riktigt höra till, att inte riktigt funka, nu vet jag varför! Det känns som att jag äntligen fått kontakt med moderskeppet, livet var inte som jag trodde, det finns en värld med fler såna som mig! Och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja byta!!!

Största förvåningen nu är att det inte finns bättre och tydligare stöd för att gå vidare och ordna upp tillvaron nu när diagnosen är konstaterad. Jag verkar vara hänvisad till Google om jag vill lära mig mer. Konstigt, för det är ju ingen extremt ovanlig, outforskad åkomma jag lider av, man har känt till ADD/ADHD under många år nu och det finns tydligen kunskap och erfarenhet hur man hanterar livet på bästa sätt.

Min arbetsterapeut är snäll och go men när jag ställer frågor svarar hon att hon inte vet så mycket. Bättre svar hade varit att "-Du, jag vet inte så mycket om det här men jag ska ta reda på vem du kan vända dig till så du kommer vidare!" Kanske hon rentav skulle kunna ta och kompetensutbilda sig lite själv?

Kanske måste det inte vara så att man får allt serverat på silverfat, men bäst för alla, inklusive samhället som jag belastat i många år nu med alla mina sjukskrivningar, vore ju en sluss till erfaren personal som kan hjälpa till med riktlinjer så jag slipper uppfinna hjulet på egen hand. Jag blir förvånad att allt sköts så ineffektivt och lamt!