Men varför avbokar dom hela tiden? Kan ju inte var direkt smart av dom att göra så.

sjukdom den här gången.. sånt som händer antar jag. men 6månader har jag ätit Concerta och enligt dom när jag började skulle det vara uppföljning varje månad tror jag dom sa. skulle börja göra lite tester också idag men blir ju inte nåt alls nu då.

ok att dom har mycket att göra, och att man kan bli sjuk ibland det förstår man ju.. men hamnar man sist på kön igen då eller? eller bara jag.

men ärligt så det här är väl det jag är mest van vid i livet. andra går före. ända sen jag va liten. och jag har alltid förstått varför, kunnat förstå saker omkring som leder till det osv.. men blir ju ändå en blandad känsla av förståelse och att bli åsido satt. man tror på nåt sätt att det kommer ändras. sen ger man upp. sen kommer nån och ger en lite hopp, nån som kanske verkar ska hjälpa, men så är det ju fan aldrig.

första gången jag gett upp men fick hoppet tillbaka var mannen som tog mig till skogen. just före blev jag lycklig att någon brydde sig men fick ju lära mig att så är det inte.

andra gången var jag ihop med en tjej ett tag och pga saker jag varit med om så gick det inte jätte bra, pratade med en gemensam kompis om det för att jag inte visste hur jag borde göra. förhållandet blev inte riktigt bra för tjejen och ville inte dra ner henne och så… så försökte lita på kompisen för att ta reda på vad jag borde göra. kompisen berättade direkt nån version av det till tjejen så hon blev förbannad och ledsen och det tog slut direkt.

tredje gången så, av en slump på en hemsida var det nån tonåring som verkade ledsen så jag var tvungen fråga om de va nåt som va fel, vet inte hur alla andra är men efter att ha växt upp som jag gjorde utan att nån verkade bry sig kan jag bara inte gå förbi nåt sånt.. han beskrev lite saker som påminnde en del om vissa saker jag varit med om i min familjesituation, skillsmässa och sånt så jag erbjöd att prata och hjälpa. snackade med farsan i familjen via mail och lite sånt. gav ut mitt telefon nr pga att han verkade väldigt deprimerad och vägrade gå med på nån hjälp så jag gav det i nödfall. trots att man inte ska ge ut sånt på internet egentligen. smsar och snackar ett tag och sen några månader senare… guess what, allt va påhitt. avancerad med flera mobilnr och mail adresser och sånt.

ångrar på sätt och vis inte att jag gjorde det ändå för att bry sig om någon kan väl inte vara fel, att lita på någon borde ju inte heller vara fel. Att ge ut numret, kanske dumt men var det enda jag kunde göra just då. jag ville inte ha info av honom, pga att jag inte tycker att ungdomar ska ge ut sånt till folk. just pga att folk kan låtsas vara nån dom inte är… men jag kan ju bara byta nummer om det nu skulle vara så. eller nåt. men efter att ha snackat väldigt länge och lärt känna någon och sen inse allt e fejk… lite jobbigt.

sen nu då, träffat terapeuten som hjälpt mycket faktiskt. ordnat en del saker och till slut kommit fram till att utredningen här ska påbörjas för att få saker ändå hjälpt. och ja.. man börjar bli positiv, tror faktiskt saker ska hända. tror det kanske finns en förklaring på allt, en lösning kanske.

att vänta några månader är jobbigt, men går väl ok ändå om man vet om det.. att hela tiden få veta att det ska hända men sen blir det inte så.. det är mycket jobbigare. orkar inte sånt.