Jag har AS och är utbränd. Vet inte om det är annorlunda mot om en "normal" är utbränd eller inte men skulle nog tro det eftersom vi med AS är betydligt mer stresskänsliga

Jag har AS ch har sprungit in i väggen många gånger till mitt stora förtret. Jag instämmer med #1, vi är känsligare, eller snarare känsligare ur NT synvinkel. Å andra sidan klarar vi massor som en NT inte sklle klara utan att gå in i väggen.

Håller med #2. Jag kan iofs inte veta om vi med AS reagerar annorlunda än nt på stress, men skulle tro det. Vi AS:are är väl så funtade, att vi i grund känner oss rättså starka. Och vill ogärna erkänna stressfaktorer under uppsegling. Men så eskalerar det, och vi är fortfarande omedvetna om utvecklingen - men så kommer där en utlösande faktor. Och då lossnar/släpper alla gränser. Mänga gånger har jag kommit dithän, och varje gång har jag känt det som ett slags reningsprocess. Aldrig känner man sig så själsligt sund som när man äntligen slår näven i bordet. Men det skall mycket till det. Vi tål mycket stryk - till en gräns. Och när denna överskrids - ja då visar vi vårt rätta jag. Och detta är fortfarande gott och rättskaffens - vi gör inga dumheter. Vi är fredliga varelser. Men inom systemet så kan man ändå ta en viss makt över nt, även om det på kort sikt till synes går ut över oss själva. Men vi besitter oftast sanningen, vilket är en överlägsen styrka på lång sikt.

Hmmm - jag har alltid sett mig som totalt okänslig för stress, och det är jag också - så länge det är jag som styr. Jag har inga problem med att klara det "omöjliga" - så länge jag har en exakt, fast definierad deadline att hålla mig till. Jag har alltid varit den som hoppat in när tre veckors jobb måste göras på en vecka, och det har jag också fixat utan minsta stressproblem, så länge jag haft exakt tidplan, bra betalt och lagt upp jobbet själv så det passar med alla andra åligganden i livet. Det som har tagit knäcken på mig nu är inte överbelastningen i sig, tror jag, utan att det har varit ett år utan kontroll, ett år med öppna deadlines, kringflytande projekt och utan att jag vetat varifrån nästa jobb ska komma.

Är det fler som känner så? Att man inte blir ett dugg stressad av att ha massor att göra, så länge man har fasta ramar, men att bli skärrad in i märgen om man får ett jobb som ska göras "så fort som möjligt" eller med andra luddigheter i specifikationen? Regler och ramar, tack! Annars blir jag tossig. Tossigare.

#4 Exakt vad jag menar! Bra beskrivning på det vi klarar och vad som får oss att rasa.

Just det här att vi kan jobba massor med jobb/intressen etc, men utan scheman/instruktioner eller andra viktiga beståndsdelar så rasar vi alldeles för lätt.

Ja då… Jag blev utbränd rjält 2008 efter många år (läs hela livet) av stress och tillsist var det så illa så jag höll på att dö. Nu har jag ännu inte hämtat mig, så fort någon nämner ordet måste får jag panikattack…

#4 Det var ungefär så som jag menade, fastän jag uttryckte mig lite luddigt…

Räcker upp handen…

#4 Det där du skrev tror jag beskriver ganska bra hur jag har kommit fram till hur det kan ligga till, iaf för mig.

Så länge man har system, kontroll och struktur på kaoset så bekommer det mig inte. Det kan vara full cirkus runt mig och hur mycket som helst att göra. Men ALLT måste, måste! verkligen följa det planerade mönster som jag själv lagt upp. Ett Ordnat kaos. Följer kaoset mitt mönster så kan jag spela på flera lyror samtidigt och ha flera projekt igång samtidigt utan att bli annat än glad och upprymd. Men när jag haft en tid med ovetskap, kaos som tvingats på mig eller liknande som jag inte kunnat få att funka så det passat mig, då har jag lätt blivit stressad och då även väldigt nergången.

#9 Jag tror att du sätter fingret på något mycket väsentligt där, för oss aspergare. Det kan uttryckas på många olika sätt men det har en kärna.

Jag vill nämna ett litet trivialt exempel. Härom kvällen när jag började stryka en skjorta som förberedelse för morgondagen, så kom min sambo och började pyssla med saker i närheten. Detta tog hon sedan som förevändning till att börja trivsamt småprata. Så gör nt (min kära är nt), det är mycket typiskt för dem, och de menar absolut inget illa med det - nej tvärtom!

Jag tycker för det mesta om att umgås med min sambo, så det är inte det saken gäller. Nej, saken är i stället den, att jag alltid upplever en framväxande irritation hos mig själv när någon intervenerar i mina göromål. Det fråntar fokus på uppgiften för mig. Jag har planerat mina arbetsuppgifter, och så kommer någon och sätter käppar i hjulet. Det är så jag upplever det, och det går inte att göra någonting alls åt den saken, tyvärr.

Men jag skulle önska, att nt kunde förstå denna mekanism hos oss bättre, men det tycks vara mycket svårt. Och det beror givetvis på, att vi är diametralt olika vi och de, på den punkten.

#10 Precis så är det!! 
Och inte vill man förklara och säga ifrån heller. För det går liksom inte riktigt att få fram det på nåt bra sätt utan att det låter illa, och att man inte vill prata med personen..

Jag har gått in i väggen. Innan jag fick diagnos dock. Men jag skulle tro att vi aspisar är lite mer känsliga för stress och påfrestningar.
I mitt fall så försökte jag jobba 100%. Det gick inte riktigt och jag kämpade så gott jag kunde. Tills jag ett år senare brakade ihop och blev jättesjuk..

#11 Har du försökt med att säga att du behöver egen-tid?

#10 Jag håller med dig!

Jag brukar läsa det där med ett par hörlurar i öronen och antingen en ljudbok eller musik på för om man har det så brukar iaf de runt mig (de vet att jag blir sur om de stör mig när jag är upptagen) inte störa mig heller. Så när hörlurarna är på då är det privat AS-tid för mig. Min tid då jag struntar i att anpassa mig efter NT och bara jobbar på i mitt eget och på mitt eget sätt. Sen om man sitter med tusen uppgifter i bild eller om man bara ska vika två ton tvätt, de är uppgifter båda två och tar tid vilket som.

Jag och min partner har löst det där rätt bra. När det blir för mycket av vad vi kallar pladder så säger jag bara "Men kan du hålla käften" eller "Snacka med katten, han biter i alla fall inte folk som pladdrar" eller något liknande ohyfsat. Vi vet båda vad det handlar om - att jag behöver tystnad och luft ikring mig för att inte bli tokig. Partnern vet att det inte är som jag är "sur" eller "otrevlig" utan att det är en verkligt, grundläggande förutsättning för att jag ska fungera.

Partnern skulle vilja ha mer mys, gos och småprat och jag mindre, men vi har hittat en mellanväg som fungerar - kanske mest för att i båda har humor och en stor portion cynism?

#12 Fast jag har ju en massa egentid egentlgen. Är hemma om dagarna medans han är borta. Så jag förstår ju att han vill prata när han kommer hem. Och jag blir bara trött.. =/

#12 Det var ett mäkta bra förslag detdär med hörlurar…! För mig personligen, som kanske vid sådana tillfällen då jag behöver mitt eget livsutrymme, inte alltid vill lyssna på musik, utan tvärtom kan behöva tystnad extra mycket, kunde ju ett hörselskydd funka alldeles utmärkt! Det avskärmar, samtidigt som det markerar för omgivningen att "nu är han inne i sin egen värld".

Fast egentligen vill man inte ta till så drastiska metoder. Man vill leva civiliserat, och kunna umgås med sina medmänniskor med ömsesidig respekt … - i den bästa av världar då … Hörlurar för musik är ju ett kulturellt-accepterat avskärmande, givetvis. Liksom bok-läsande, i någon mån. Biblioteken var förr oaser för oss ro-törstande, men numera har bibliotekarierna sedan länge gett upp den disciplinens upprätthållande.

#14 Jobbigt det där men förstår dig utan tvekan. här blir det nästan likadant. Det är så man ser i kors efter en stund.

#15 Jag tycker sånna hörselskydd är väldigt obekväma men visst passar de så är det ju bra, själv gillar jag små hörselskydd, de är mer behändiga.

#14 Jag har upplevt den situationen jag med. Det jobbiga för mig tror jag låg i det abrupta avbrottet från den egna världen till den sällskapliga. För mig tog det ganska lång tid att ställa om mig. En strikt förberedelse"sträcka" hade varit bra, kan jag tycka såhär i efterhand. - Eller ännu hellre: att partnern hade tagit lite större hänsyn och inte bara klampat in med: "Hej!! Här är jag!!!" typ.

#17 Hehe  ja precis! Jag brukar försöka förbereda mig själv nån timme innan han kommer hem. Mentalt alltså. Likadant måste jag förbereda mig mentalt för alla saker jag måste göra. Nya saker allra helst.

Kan ta ett exempel som är fruktansvärt svårt för min sambo att förstå. Han frågade om jag kunde ta reda på hans matlåda när han kommer hem, fixa smörgås till dagen efter osv. Visst kan jag det, men då när han frågade fick jag tokångest.. och kände hur överväldigande det blev! Nu när jag fått in det i rutin så fungerar det bättre och det är kul att kunna hjälpa honom med nåt iaf. Men i början måste jag liksom förbereda mig mentalt att jag ska fixa smörgåsar, fixa dricka osv. Det tar inte lång stund att göra själva grejen, men det tar mig en timme rent psykiskt.. Det är omöjligt att förklara så att han förstår.

Ylva-Li kan du inte göra matlådan innan han kommer hem då? någon gång mitt på dagen så att det inte blir den pressen också när han kommer hem och bryter tystnaden?

Jag skulle aldrig kunan sitta med hörselkåpor på, lika lite som bakom fördragna gardiner. Man måste ju se och höra vad som närmar sig, annars kan vad som helst smyga sig på!

#19 Asch, nu funkar det trots allt. :) Var mest i början som det kändes jobbigt, att det blev övermäktigt, för mycket att göra. 
Dessutom måste han ju vara hemma så jag kan ta hans gamla matlåda och diska den. ;) Och smörgåsen till dagen efter kanske är så jättegod om den ligger i kylen över ett dygn. =/

Lägg nåt gegg på den så blir den godare ju längre den får ligga, smörgåstårteteorin vet du :)

#20 Du har en poäng där, Gronstedt. Jag har kommit på att mitt ideal är att befinna mig långt ute i vildmarken, i den totala tystnaden och den totala händelselösheten. - ! Så: ett ljud?…! ja, det närmar sig… Nej nu försvann det… Nej nu åter. Det är ett ljud! Just ja, en moped… Hm… Jomenvisst. Det är ju svärfar som kommer från Ulaanbaatar, han skulle ju komma en dag den här månaden med försändelser. Då är det säkert han. Bäst jag förbereder mig och sätter på kaffet…