1 Jag har make

2 Egna diagnoser var inte på "modet" när jag var ung

3 Min hund har diagnos.

För övrigt har jag denna uppfattning, som jag redan skrivit i annan tråd: "Min helt oprofessionella åsikt är att om alla människor undersöktes, så fick minst 90% någon sådan diagnos. Alltså är de utan de utan diagnos avvikande i samhället. I stället för att koncentrera sig på och snacka mycket om diagnos, skulle man se till att lära mer och betrakta alla (icke farliga) människor som en tillgång. Hur stor tillgång beror på placeringen (arbetet) för alla kan gör något och det kan de göra bra, för att inte säga utmärkt. Om folk slutade upp med att trycka ner andra, "uppfostra" vuxna och andras barn (om de inte behöver det på grund av vårdnadshavarnas likgiltighet), påpeka brister och i stället koncentrerar sig på att underlätta för andra människor, till nytta och glädje för alla, så skulle vi alla få en bättre tillvaro."

Känner med dig och förstår att du har det svårt.

Önskar att jag kunde göra något för att vi alla skulle få det bättre.

#1: Vilket inte på något sätt stämmer. Det handlar snarare om att problemen är ett hinder i vardagen. En funktionsnedsättning som utför tillräckligt stora problem för att man ska vara i behov av hjälp. 90% av befolkningen är inte det.

Jag har ADHD, det utgör stora problem för mig. Jag behöver medicinering för att klara av saker som andra utan ADHD klarar av. Jag har i och med detta även problem med annat, depressioner och lyckas bränna ut mig hela tiden pga. jag ständigt får på högvarv.

Men såklart det är samhället som utför själva hindret, men det är hos mig funktionsnedsättningen sitter. Och som det är i dagsläget behöver jag hjälp, Jag har praktik 2 dagar i veckan á 3 timmar, även fast det är så lite så gör det mig fruktansvärt trött. Jag har gått på högvarv hela livet, kroppen och psyket tar stryk av det. Nu när jag får hjälp, medicinering och stöd, så börjar jag komma på benen igen efter att ha varit sjukskriven i fyra år efter gymnasietiden och en misslyckad termin på universitetet.

Förlåt, men blir irriterad på folk som inte riktigt förstår innebörden av dessa typer av funktionsnedsättningar. Du har rätt i det du säger, men samhället ändras inte år det håll du vill. Bara att acceptera och göra det bästa av situationen, att få en diagnos och få hjälp med problemen man har så man återigen kan klara sig okej i samhället.

blablabla..

1. Jag är ensamstående

2. Jag har egna diagnoser

3. Jag har barn med diagnoser

Vi har båda AS och ADHD och lite till. Jag förstår din frustration för jag orkade inte heller utan sitter nu totalt kraschad. Har tappat livslust, all glädje, orkar ingenting, litar inte på folk, är rädd och osäker, orolig, nervös. Har ångest hela tiden. Har slutat bry mig om mig själv för jag orkar inte bry mig.

Jag fick heller aldrig någon hjälp men både mitt barn och jag fick diagnoser först i vuxen ålder.

Zaphix, jag håller fullständigt med dig. Det var precis det jag menade. Tråkigt att du missförstod det. Jag menade inte heller att funktionsnedsättningen var exakt lika stor hos alla med diagnos - för det är den väl inte?

Jag blir också irriterad på dem som inte förstår, men kan ofta förklara för dem med liknelser. Många människor har fysiska handikapp och om de säger att man inte ska reagera som man gör för det skadar en bara, så svarar jag att jag tycker vederbörande ska höra bättre/ se bättre/ röra sig friare/ etc för det skadar dem bara att vara som de är. Ett psykiskt handikapp tar man lika lite bort med viljan som ett fysiskt. Folk förstår oftast den förklaringen.

#4: Men funktionsnedsättningen behöver vara så stor att personen har problem i vardagen, annars är det inte en bokstavsdiagnos.

Om ADHD stor i diagnoskriterierna:

Det måste finnas klara belägg för kliniskt signifikant funktionsnedsättning socialt eller i arbete eller studier

De ska alltså vara så stora att de blir ett handikapp. Annars är det inte ADHD.

Så 90% av befolkningen skulle inte ha en bokstavsdiagnos. Även för AS så måste funktionsnedsättningen ställa till med stora problem i vardagen för att en diagnos ska sättas.

Eftersom jag läst om flera här, som har andra diagnoser än ADHD, så menade jag med diagnos dem som har någon av de diagnoser, som ställer till stora problem psykiskt för de drabbade eller deras omgivning. Vi är nog överens i sak men definierar olika - tror jag.

#1 (Emo-) Vad menar du när du säger: "Egna diagnoser var inte på "modet" när jag var ung" ?

Jag finner det nämligen mycket märkligt att du först söker råd och erfarenheter från oss med diagnoser och sedan förringar våra diagnoser till någon slags "modefluga".

Sedan skriver du:

"Jag blir också irriterad på dem som inte förstår, men kan ofta förklara för dem med liknelser. Många människor har fysiska handikapp och om de säger att man inte ska reagera som man gör för det skadar en bara, så svarar jag att jag tycker vederbörande ska höra bättre/ se bättre/ röra sig friare/ etc för det skadar dem bara att vara som de är. Ett psykiskt handikapp tar man lika lite bort med viljan som ett fysiskt. Folk förstår oftast den förklaringen."

Jag förstår inte den förklaringen.

Ta nu inte detta fel, jag vill bara få klarhet i dina formuleringar.

För övrigt anser jag att vi ska låta den här enkäten få vara fri från övriga kommentarer. Kanske någon av medarbetarna kan hjälpa TS med att lägga upp en snygg och prydlig enkät med diagram och staplar och hela baletten! ;)

Hoppsan..detta inlägg blev ju inte riktigt som jag trott! Hittills har EN svarat på själva frågorna i enkäten, allt annat som skrivits verkar bara vara en massa dravel huruvida diagnoser existerar eller inte och i vilken utsträckning dom utgör ett "handikapp"…

Synd!

#8 Det är sådant man får räkna med, detta är ett diskussionsforum, där man diskuterar med varandra, så man kan inte förvänta sig att man ska kunna ställa en fråga - få ett korrekt svar - slut. Hur kul hade det varit att hänga här då? Inte hade man väl velat logga in, svara på frågor utan att dra in personliga åsikter och logga ut. Inte då jag iallafall.