(Edit: Oj, det vart långt. Sorry)

Vet inte riktigt i vilket syfte jag skriver det här. Jag antar att det är något jag bara behöver få ur mig. Och jag har försökt prata med mamma, men hon är så oförstående och gör bara saken värre. Fast jag är rätt säker på att hon menar väl. Hon klarar bara inte av att acceptera att hennes sätt inte alltid är det bästa (vilket har lett till många hysteriska bråk, svordomar och saker som flyger genom luften - för det mesta från mitt håll).

Känner mig oerhört stressad, ledsen och uppgiven just nu. Hatar att bli sådär supermotiverad till något och känna att NU JÄKLAR, sen går det som vanligt bara utför. Känns som att jag lurar mig själv, och sen blir jag bara jättebesviken och känner mig så fruktansvärt misslyckad.

Det här skulle bli året jag äntligen får ta studenten. Förra året gav jag bara upp, satt hemma och sket i allt. Orkade inte ens tänka på skola, vilket resulterade i strul med pengar och csn såklart.

Det här läsåret fick vi en ny rektor och jag fick även byta mentor/handledare. Båda var ett riktigt lyft, och för första gången känns det som att de tar mig på allvar och verkligen vill att jag ska klara det här.

Men så börjar skolarbetena välla in (inte nog med det, har jag hur mycket rester kvar som helst från de 2 tidigare åren). Ny klass dessutom och jag har fortfarande inte lärt känna någon där. Håller mig för mig själv, känner varken att jag vill eller vågar ta initiativ till någon kontakt. Jag har alltid varit oerhört social, och första gången i mitt liv känner jag mig som ett ufo.

Det i kombination med allt plugg, vakna i tid, göra mig i ordning och faktiskt komma iväg till lektionerna har blivit ett helvete. Jag KAN inte. Det ger mig ångest. Redan på bussen dit så blir jag skitnervös och mår illa för jag har ingen aning om hur dagen kommer se ut. Jag har visserligen schemat i handen, men jag vet inte om vi ska göra grupparbeten, om jag kommer bli tvungen att prata öppet inför klassen (jag har väldigt lätt för att rodna, upplever det som väldigt pinsamt) eller om jag kommer bli överöst med ännu fler hemuppgifter.

Så nu sitter jag här igen, utan studiebidrag pga all frånvaro. Och får inte ett skit gjort. Vi ska dessutom flytta om en vecka och jag har inte ens börjat packa. Jag kan inte lyfta ett finger, jag bara sitter rakt upp och ner med någon sorts stressångest som verkar ha tagit över mitt huvud helt. Jag vill så himla gärna fixa allt det här, och det gör mig ännu mer frustrerad när det inte går. Jag har ingen ork kvar. Varje liten sak jag tar mig för blir ett stressmoment. Kan inte ens lyfta arslet och tömma soporna.

Det känns verkligen som jag sviker framförallt mig själv, men dessutom både mamma och min pojkvän.

Usch jag vill bara gå i ide i ett hörn någonstans, slippa tänka och oroa mig mer.

Hur tar man sig ur psykisk utmattning? Känns som jag kommer gå ner mig i en riktig depression snart. Och där vill jag inte hamna

Förlåt för eventuellt osammanhängande ordbajs. Det var nog ett lamt försök att beskriva det kaos som pågår i min smått dysfunktionella hjärna. Känns dock inte som jag lyckades någe vidare.