Jag gör inte det. Jag dömmer ingen. Däremot faller en person i värde hos mig om den gör mig illa avsiktligt och då plockas dem bort från min vänskapskrets. Låter lite drasstiskt kanske men sådan är jag. Hos mig har man bara en chans, detta för att jag ska slippa stressas ihjäl. Skulle andra kunna ge en person som gjort mig illa en andra chans just för att jag konstant skulle vara rädd att det händer igen samt bli påmind om det. Negativa vibbar (då menat personen) tas bort permanent ur mitt liv.

Jag har alltid bestämda åsikter om allt, tyvärr.

Men jag blir bättre och bättre på att inte se saker i svart och vitt. Försöker hela tiden ifrågasätta mina tankar och se saker ur andra perspektiv, se saker med ett öppet sinne. Ofta går det, andra gånger går det inte.

Men jag tränar ständigt på att ha mer öppet sinne och se saker med nyfikenhet istället för att försöka bilda åsikter.

Jag kan ha väldigt bestämda åsikter, men särskilt svart/vit tycker jag inte att jag är. Jag tror att omgivningen ibland felaktigt kan uppfatta mig som det, men det handlar nog främst om att de inte lyssnar på det jag faktiskt säger utan tolkar in en överflödigheter.

Jag är mer "å ena sidan… å andra sidan…". Analytisk, men bestämd. Vrider och vänder på saker flera varv runt sin egen axel - och tillbaka igen. Så mkt att det ibland gör ont i huvudet att vara jag.

ja analysera känner jag igen.

Svart vitt-  med skiftningar hit och dit. Så typiskt mig

Kan nog ses som ego, men är det dock inte.

Jag väljer sällan bort en person helt och hållet om de har sagt eller gjort något som jag stör mig på (då skulle jag inte ha kontakt med någon), men det ligger alltid kvar och nöter. Jag hatar väldigt lätt. Minsta lilla någon säger eller gör något som gör mig f-bannad så förlorar jag alla känslor för den personen. Åtminstone ett tag, känslorna kommer tillbaka, men jag har alltid kvar ilska mot personen ifråga även om jag inte visar det. Jag kan till exempel gå och störa mig på att en person spottade ut ett tuggummi på marken (man slänger INTE skräp på marken!) fem år efter att händelsen inträffade. Och jag vet att jag kommer att vara arg över det om ytterligare tjugo år. Jag slutar aldrig att vara arg, och ett förlåt hjälper inte, även om det underlättar. Fast då ska det vara en ursäkt som betyder något, det vill säga att det inte ska upprepas.

Det är jobbigt att vara arg på det här viset jämt och ständigt. Jag är extremt lättprovocerad, och det är inte heller alltid jag förstår när folk bara driver med mig förrän någon påpekar att det bara var ett skämt. Folk i och kring familjen - särskilt killar/män förstås - tycker att det är väldigt roligt att provocera mig till STARK hatnivå.

Kvinnan jag har pratat med på psyk säger att allt detta är väldigt typiskt för personer med Aspbergers, vilket hon (och jag) är i princip hundra på att jag har.
Mvh,
Moa

Jag sägs ju uppfylla diagnoskriterierna på Borderline så tja.. svart och vitt.. men även helt färglöst (jag orkar inte bry mig).

Är sällan arg länge dock.

Att inte bry sig i det stadiet var jag förra året tack vare en medicin jag åt. men det var jobbigare för familjen än när jag delar upp saker i svart och vitt.