Välkommen in :)

Grattis, det är skönt kunna lämna de funderingarna bakom sig och istället jobba framåt.

Välkommen!

Tack. :)

Det brukar alltid kännas bra när man får en diagnos, så att man kan börja jobba på livet.

Välkommen i gemenskapen!

Grattis och välkommen hit. :D

Tourettes ska vara ett mycket trevligt syndrom (om man nu kan säga så), har jag hört. Och du verkar ju vara en trevlig människa! Och Aspergers kan jag själv borga för. Den ger mig en personlighet jag inte skulle vilja vara utan.

Välkommen!

Hur länge har du haft dina tics?

Varulv:
Haha, det är nog väldigt individuellt om man tycker att jag är trevlig. :) Jag har nog fått många – särskilt på råttforum - att koka eftersom jag själv är så otroligt lättaggad, samt utmanar och ifrågasätter sådant som de flesta ser som normer – och ingen tycker om att bli ifrågasatt, inte heller jag. ;) Fast jag har blivit bättre när det gäller att tagga igång (förmodligen för att jag har blivit äldre och lite mer behärskad), och försöker hålla mig borta från allt tjafs. När det väl blir det så kan jag sitta här hemma och vara gudsf-bannad men ändå sitta och försöka knåpa ihop ett sådant där supertrevligt och pedagogiskt svar. Det kan ta timmar ibland, men jag slipper förhoppningsvis bli hatad.

Jag förstår precis vad du menar. Om det kom en medicin som helt skulle ta bort allt som är frambringat ur aspbergern så skulle jag ALDRIG vilja ta den. Det är ju den som gör mig till jag, och vem vill bli någon annan? :)

tengwall (jag hann läsa ditt nu borttagna inlägg, så jag svarar så gott jag kan om det går bra?):

Hmm, okej, en av mina nackdelar är att mina svar alltid blir lika långa som romaner. Ett superkort svar på din fråga i #9 är att mina tvång började i sjuårsåldern (såvitt jag minns) och mina tics när jag var någonstans mellan elva/tolv. :)

Och den mycket långa versionen på ditt raderade inlägg, samt litegrann om hur jag är när det gäller Tourettes (och även lite aspberger):
När jag var liten hade jag förstås inget namn på mina tics och tvång. Såvitt jag minns började mina tvång kring skolstarten, men jag minns väldigt dåligt från tiden innan. Tvången var sådana där typiska barntvång som att absolut inte gå på A-brunnar, medan K-brunnar var ok, samt att inte gå på strecken/skarvarna på de där betongrutorna (det har jag tidvis fortfarande problem med).
Jag var (och är fortfarande ibland) tvungen att gå på samma sida om lyktstolpar/stolpar och så vidare, som de personer jag går tillsammans med, annars var(/är) jag rädd att jag hamnar i någon annan värld eller på något vis separeras från personen jag går med och inte hittar tillbaka.
Ticsen började komma någon gång i elva-tolv-årsåldern då jag började spänna olika muskler och leder, samt såklart göra olika grimaser. Detta har jag förstås fortfarande kvar, det har bara eskalerat och blivit mer och mer. Nu är jag inne i en period då jag har extremt mycket tics, jag kan inte sitta still överhuvudtaget för att jag ska spänna och vända och vrida på alla kroppsdelar hit och dit, så jag ser förstås helt mupp ut. :) Mamma kan sitta och titta på mig ett tag och försöka hålla sig för skratt, men det går aldrig och till slut ligger vi båda två nästan på golvet i asgarv, för ju mer jag skrattar desto mer ticsar jag - och desto mer skrattar mamma och därmed jag. :P Hon är den enda som kan få mig att skratta på det viset. Annars är jag enligt eget tycke faktiskt en hyfsat samlad människa, haha. :)
Sedan är det förstås inte alla med tics som kan skratta åt det, och som skulle bli väldigt kränkta om någon annan skrattade åt det, men jag har självinsikt och inser faktiskt hur knäppt det ser ut när jag rör mig på alla möjliga underliga vis. :)

För att återgå till ämnet: När jag blev lite äldre så begränsade sig min kunskap om Tourettes till att föreställa en person med galet mycket tics som ofrivilligt uttalade fula ord. Detta stämmer förstås inte in på alla med Tourettes, det är vanligare att ha det som jag. Jag har som sagt väldigt mycket tics, men det är alltid mer eller mindre, jag är aldrig utan. Jag har även vokala tics - men ibland har jag nästan absolut inga vokala tics alls, det går i skov - som består av exempelvis harklingar, fnysningar och hostningar. Ibland håller jag emot och drar samtidigt in andan så att det tjuter/gnisslar i halsen, och det slutar alltid med att jag börjar hosta, det är inte alls behagligt men jag kan inte låta bli.
Det var först när jag på allvar började söka fakta om tics som jag provade söka på Tourettes och upptäckte att det inte alls behövde vara en person som skrek könsord och svordomar hit och dit, även om det naturligtvis finns sådana som har så svåra problem.

De flesta barn har under uppväxten tics i någon grad, och de flesta växer ifrån det. Det är säkert därför de du har pratat med inte vill göra något ännu åt din sons tics. Om han har stora besvär av sina tics tycker jag dock absolut att kurator/ bup eller någon annan myndighet ska hjälpa honom, vare sig det skulle vara något han växer ifrån eller ej. Om det har börjat så tidigt och hållit i sig från sex års ålder låter det inte som något som bara går bort, men man vet förstås aldrig.
Har han svåra tics? Det viktigaste är att ha förstående föräldrar och vänner, och att inte göra så stor sak av det. Fast man ska förstås inte låtsas som ingenting heller. Min mamma och jag har alltid skrattat åt mitt ticsande, vi har alltid haft en väldigt avslappnad relation till det (och till att jag är annorlunda överhuvudtaget, det har ju bara varit till fördel för henne eftersom jag har varit jordens skötsammaste unge, men det har ju inte med Tourettes att göra).
Eftersom jag alltid har varit så annorlunda borde jag egentligen ha varit det perfekta mobbingoffret, så olik de andra som jag har varit, men jag är och har alltid varit en väldigt dominant person som har tagit för mig - och definitivt har tagit för givet - att bli behandlad med respekt. De flesta som har försökt tjafsa har inte gjort om det, och de som har (försökt) fortsatt har aldrig knäckt mig och därmed ändå slutat efter ett kort tag. Jag har alltid varit bra på att prata för mig, och dessutom har jag aldrig brytt mig om pikar från exempelvis andra elever, och ingen retsticka eller mobbare tycker att det är roligt att käfta med någon som inte tar åt sig.

Om din son har problem med andra ungar så är det bästa tipset jag har faktiskt att, mentalt, slå dem på käften. Man behöver inte ens vara otrevlig för det, man behöver bara ignorera dem och behandla dem med ett överseende leende och en mental klapp på huvudet. De flesta brukar i alla fall tycka att det är hyfsat kränkande och ger sig efter ett tag.
Ticsen går nämligen sällan att få bort helt (om man inte opererar sig, och det är en väldigt extrem och även osäker metod), och för att åtminstone minska dem så måste man äta mediciner, och det är väl kanske inte tillrådligt att ge ett barn så länge barnet inte har mycket allvarliga tics. Mår han dåligt av det måste han ju självklart få hjälp. Det viktigaste är ju att själv acceptera att man har det. Jag har aldrig brytt mig om att jag ticsar, annars än när jag har fått ont i kroppen av det. Det var därför jag sökte mig till vårdcentralen från första början nu i somras (jag fick ett tics med näsan som var så jobbigt att jag fick ont i hela ansiktet samt spänningshuvudvärk), som direkt remitterade mig till psyk. Där började de på en gång att spåna uti både Tourettes och Aspergers syndrom så fort jag hade fått berätta litegrann om hur jag var, och det kändes klockrent. Jag hade, redan innan jag sökte mig till vårdcentralen, kollat upp lite på Internet och sett att både Tourettes och Aspbergers stämde in på mig. Det var lustigt att få ett namn på något jag hade sett som min personlighet, och att se att de fanns fler som jag! :)
Så när de nämnde båda de sakerna på psyk (och då var jag ändå bara där för mina tics) så kändes det bra. De frågade förstås direkt hur det kändes när de sa det där, men jag har alltid varit en människa som bara tycker att sådant där är spännande och intressant. Jag gillar hur jag är, så varför skulle ett namn på det göra att jag mådde dåligt?
(De gjorde även ett test för att se ifall jag har ADHD eftersom det är vanligt tillsammans med aspberger, men det hade jag inte. Tydligen är kombon tourettes/aspberger ovanlig.)

Vilket som. Jag tror att det alltid är svårare att få hjälp när det gäller tics hos mindre barn eftersom de inte är färdigvuxna ännu. Deras hjärna är inte fullt utvecklad, och då är nog läkare och diverse betydligt mer försiktiga när det gäller eventuella behandlingar. Det är förstås ingen tröst om man har ett barn som har stora problem, det är bara en trolig förklaring.

Mvh,
Moa

Intressant "essä" som jag läste och tog till mig helt och hållet!

En fråga som åtminstone jag skulle vilja ställa till en sådan exklusiv personlighet som du, som har såväl TS som AS - upplever du spontant själv att du med lätthet särskiljer de båda syndromen hos dig? Eller upplever du en integrerad personlighet?

Säkert är det inte helt lätt att svara på…

Haha, "exklusive personlighet". :P Men nja, alltså, min Tourettes är ju väl bara mina olika tics och liknande, medan aspbergern (som jag inte har på papper än) är typ resten. Sedan vet jag förstås inte hur mycket min Tourettes har påverkat aspbergern. Hon jag pratar med på psyk säger att jag har ett väldigt välutvecklat kroppsspråk för att ha aspberger, men att det alltid är så olika från person till person. Tjejer är tydligen ofta mer "livliga" än killar. Sedan kan det också ha att göra med inlärda beteenden och så vidare. Just när det gäller rörelser och miner är jag tydligen ganska olik de flesta med aspberger, om jag förstod det hon sa rätt. Det kan ju vara så att min Tourettes har gjort mig till en aspie med bättre kroppsspråk och mer rörelser, eftersom min kropp är van att röra på sig så mycket. :)

Allt annat stämmer dock tydligen in på mig, men det blir ju ännu en bok för er att läsa om jag skulle skriva ned det, så det struntar jag i. :)

Förresten, hur många här kunde inte krypa som barn? Hon på psyk gav oss förklaringen på varför jag inte kunde krypa när jag var liten. Jag drog mig fram på rumpan istället. Detta är förstås ingenting jag minns, så det var ju mamma som fick Aha-upplevelsen, men jag tyckte också att det var intressant. Hon på psyk berättade att det är vanligt med "stjärthasning" hos barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Det stör mig litegrann att vi inte fick reda på allt det här när jag var liten, för då hade jag exempelvis kunnat få betydligt mer hjälp i skolan med de ämnen som inte alls fungerade för mig.

#13 Jag kunde inte krypa som barn. Drog mig fram på rumpan! Jag ska utredas om mindre än 2 veckor för AS.

o välkommen, tourettare finns det väl inte så många här inne eller? brukar ju bara vimla av massor med ADHD och AS :are

jag tycker att det är jättekul att du är här

jag skulle aldrig vilja vara utan min ADHD, då skulle jag nog vara tråkig som dom tråkiga tanterna i min ålder

Min bror med AS hasade sig på rumpan.

Jag som har ADHD klättrade mest runt på möblerna och var lite överallt. Tror ingen riktigt vet hur jag tog mig fram, eftersom jag alltid var lite överallt samtidigt och tappades bort rätt ofta.. ;)
Men kan kröp nog kan jag tänka mig.

Jag tror att man missar nåt steg i den motoriska utvecklingen när man hasar sig fram på rumpan istäkket för att krypa. Vilket kan ställa till med problem senare i livet.
För min bror ställde det till problem med finmotoriken. Men han fick gå till en sjukgymnast som var specialiserad på detta. Han kunde nämligen inte skriva, hade läs- och skrivsvårigheter.

Men efter enträget tränande på endel övningar som skulle hjälpa till med detta så lärde har sig tillslut att skriva. Utan att träna så mycket på just skrivandet.

Var övningar som skulle stimulera och träna upp de faser han missat i sin tidigare utveckling.

Men detta har nog med hans AS att göra, att han hasade sig fram på rumpan och gjorde andra saker istället för att ta de vanliga utvecklingsstegen.

Han lärde sig prata väldigt sent också. Pratade inte förrän han var tre-fyra år, men då pratade han istället helt rent utan svårigheter. AS'en som spelat in där med.

Tycker detta är så intressant!

**timmelin:
**Tack tack. :) Ja jag vet inte alls hur vanligt det är med Tourettes här inne. Hon jag pratar med på psyk sa i alla fall att det inte var så många som får den diagnosen, så jag har noll koll. :)
Haha, nej, vem vill vara utan något som gör en till den man är? :)

Zaphix:
Jag stjärthasade visserligen som liten plutt, men när jag blev upprätt så att säga så hoppade jag över det där med att gå, jag sprang dit jag ville. :) Jag hade en extrem överskottsenergi hela tiden, och var snabbt uppe i lyktstolpar, gungställningar och träd. Jag sprang och sprang och sprang. Sedan upptäckte jag läsningen när jag började skolan, och då blev det pallnit, haha. :P Sedan dess springer jag inte särskilt ofta. ;)

Själv har jag alltid varit bättre finmotoriskt än grovmotoriskt. Jag har alltid varit väldigt duktig på att skriva och rita, knyta knutar och rosetter och sådant, medan jag alltid har varit klumpig som attan när det gäller lite "större" saker och rörelser, typ gå eller på annant vis röra lite yvigare med kroppen. Min bror däremot (som väntar på att utredas för adhd) är och har alltid varit usel på finmotorik; knyta skosnören, knutar, skala potatis och så vidare går/gick inte alls eller åtminstone inte bra, medan han inte alls är eller har varit lika klumpig som jag. Glas och sådant har nog känt sig väldigt trygga i hans närhet, medan de hade flytt från mig om de hade haft möjlighet. ;) Enligt min sambo så "rör jag mig som en pundare", slänger med armarna och liknande, vilket naturligtvis sätter olika föremåls liv i fara. Dessutom går jag ofta in i dörrkarmar och väggar och dylikt, jag är duktig på att missbedöma när jag ska svänga, eller så snubblar jag över mina egna fötter eller saker som ligger på golvet/marken (ex mattor och trösklar och sådant). Exempelvis skidor är väldigt svårt, jag faller redan medan jag står still, och alla vurpor jag har gjort under själva åkandet ska vi ju inte ens prata om.. :S

Jag vet faktiskt inte när jag började prata, men jag tror inte att jag hade några större problem med det.. Min bror däremot lärde sig inte att säga R förrän jag i min irritation väldigt högljutt klagade på honom (jag har alltid varit en sådan där som rättar folk när de säger eller skriver fel, men när man är liten så är man väl kanske inte alltid så superpedagogisk) och han gav sig sjutton på att lära sig uttala det rätt, så han satt och RRRRR:ade tills han lärde sig. :)

/ Moa

Väldigt intressant allt det här, Moa! Och egentligen mycket normalt mänskligt. Själv lärde jag mig aldrig åka skridskor. Kan inte spela lagsporter, och absolut inte squash. Men minigolf, skytte och bowling presterade jag hyggligt på. Finmotorik - ja! Det har alltid varit min grej. Men grovmotorik - känner igen mig i det du berättar om att gå in i dörrkarmar etc. I synnerhet på morgnarna, då jag tillika har tunnelseende.

Har alltid rört kroppen på olika sätt i rytmiska mönster - liksom ett behov; men dock ej tvingande utan behärskat, har åtminstone blivit så med tiden.

AS och TS - kanske närmare varandra än vad man hittills har trott…?