Min barndom försöker jag glömma..

#1 Ja det är ett av alla sätt, men, är det inte väldigt svårt? Jag menar att försöka glömma är ju en aktiv handling, till skillnad från en del av mina minnen från de vilda åren bara har försvunnit, helt utan ansträngning. Har du provat med någon form av terapi, för att få ordning på minnena, och kunna sortera dem rätt, och sedan stoppa undan dem i mörka lådor i det bortersta av ditt medvetande?

#2 Här kommer vi till de som har sekretess och det där litar jag inte på för 5 röda sekunder på. Då Öppen Psyk i Märsta 1995/96 lämnade ut mina journaler utan att ens kontakta mig med bortförklaringen det fanns inget som kunde skada dig. De som fick dessa journaler vred o vände på allt till deras fördel och gjorde jag var inte ett rutten lingon värd *detta bara en lus på ett isberg*. Gick på Konsumtion *gymnasiet* på Bergslagsskolan i Karlskoga pratade med kuratorn där men allt jag sa till henne kom fram till familjehemmet jag bodde i.

Så sekretess det litar jag inte på för 5 öre, därav jag inte sätter min fot hos kuratorer, psykiatriker *om inte mina mediciner kräver ett besök hos öppen psyk i min kommun*

Handlar om att acceptera.

Acceptera att barndomen har varit som den har varit, inget man kan göra något åt ändå.
Acceptera att den format den person man har blivit, men samtidigt inse att man fortfarande kan förändras.

Acceptera och gå vidare helt enkelt.

Jag är sjukt dålig på det, minnen dyker ständigt upp i mitt huvud och jag får ångest och tränger undan dom. Men jag har mer och mer börjat acceptera det som har varit, förlåtit de människor som gjort mig illa, förlåtit mig själv för alla fel jag gjort.

Inte kommit långt, mycket kvar. Men jag har börjat acceptera och förlåta i alla fall.

Taoismen gör skillnad för mig, blandat med terapi då..

#0 Jag känner precis som du. Som att den lilla flickan i 5-7 års åldern blev kvar där i det förflutna. Att jag gled iväg från henne och hittar inte tillbaka. Jag saknar henne.

jag såg ett foto av mig för några år sen, jag låg och tittade i en tjock bok och såg helt fascinerad ut. Kunde inte läsa, men var väl imponerad över alla de där små sakerna som betydde en massa.

saker går så fel ibland

#4 Jo det är en lång process.

#3 Usch låter hemskt tufft. PM:a gärna om du vill få ur dig lite mer frustration, det är helt OK.

4# jag håller med!

jag är en maskrosunge uppvuxen på svält och övergrepp

barndomen kom av sig då mina föräldrar tyckte att jag va stor nog att klara mig själv hemma när jag va 6 år och det inkluderade städa tvätta ta hand om lilasyster och fixa mat….ofta va vi själva 10 timmar i sträck 
men vi hade som tur va en snäll granne som vi kunde smita över till när vi inte orkade va själva

uppvuxen i missbrukarhem

den lilla flickan som inte fick någon barndom är kvar hos mig och när jag minst vill det så kommer hon fram gråter och kräver uppmärksamhet *suck*

men jag vägrar att skylla allt på min barndom det är fegt att göra det jag har ett val nu och jag väljer att sköta mig och försöka skapa mig en bra framtid

är otroligt stolt över min son och att jag lyckats bryta förbannelsen att jag kan va en bra mamma för honom som alltid finns där

men visst fan är man trasig riktigt jävla trasig och ofta så krockar det med folk som inte förstår ens bakgrund och som inte vill veta om den

#8: Fast jag är rätt ointresserad av folks bakgrund. Den spelar inte så stor roll för mig.

Vill hellre lära känna människan som den är nu. Det som är viktigt från tidigare erfarenheter märks ändå.

Får man reda på folks bakgrunshistoria får man förutfattade meningar om personen, lätt att även personen med historien fastnar i gamla mönster då.

barndom… hhmm.. vet ej vad det e..

Maskrosbarn eller motsatsen förgätmigejbarn. Antar att ni har hört den termen, men den används tyvärr inte lika ofta.

Ett förgätmigejbarn är ett barn som har haft samma barndom som maskrosbarnet. Och som blir skadad av det. Förgätmigejbarnet är ett väldigt sårbart barn.

Är viktigt att tänka på att vi är olika människor och olika utrustade för livet. Inte att fördöma den ena eller den andra

Var själv jättemycket på sjukhus men minns min barndom som ljus ändå. Visst hände jättetråkiga saker och skolan var jobbig genom att läraren kastade ut en ifrån lektioner ibland. Men då och då hade jag även bra lärare.

Kan också sakna barndomen, men då minns jag alla goda saker. Dom andra tränger jag undan.

#0 Ja Tommy, jag känner igen mig i det du säger. Känner nästan ständigt av den där lilla ledsna rädda flickan inom mig. Önskar jag kunde komma tillbaka till henne och göra om mycket i mitt liv och önskar att jag hade fått växa upp i en kärleksfull familj. I stället var det ständiga övergrepp både fysiskt och psykiskt som har skadat mig för livet.

Håller oxå med vad någon skrev här ovan att sekretessen ger jag inte ett skit. Det går inte att lita på någon. Fy fasen säger jag bara

Nej sekretess ska man inte ge ett ruttet lingon nuförtiden… Lika bra att acceptera faktum, att total genomlysning råder… Men så har vi Bokstavsfolk ju oftast inte någonting att frukta för egen del - vi har egentligen ingenting alls att dölja. Men visst är det obehagligt - ty in i "badrummet" önskar vi ju inte "drevet", utan föredrar - som de flesta - privata vrår vilka vi bestämmer själva över när vi vill gå in i dem.

Beträffande barndom och dess upplevelser, så vill jag bara rekommendera en idog psyko-analys. En sådan tror jag är enda och rätta vägen till självförståelse och förlikande med diverse onda och negativa upplevelser. Liksom positiva, i mån av förekomst. Självanalys ger åtminstone mig struktur i livet. Och stärker jaget på ett sant och fantastiskt sätt.

Nu vet jag inte om jag tänker rätt.

Mår man alltid bra i att älta saker?? Tycker du skriver något väldigt positivt varulv att man ska kolla i så fall på det positiva om man nu ska titta tillbaks.

Men varför inte se livet nu som en pånyttfödelse?

Rätt uppfattat, timmelin! Bara om man är stark och någorlunda positiv här-och-nu, tror jag det är tillrådligt med självanalys bakåt. Då kan man nämligen liksom hämta upp allt det positiva som trots allt hänt. Vilket är jag-stärkande. Och sedan, så småningom, så vågar och orkar man i någon mån närma sig de negativa sakerna. Och inte blir man hel och stark alldeles, förrns man har gått igenom även allt negativt bagage. Till slut kommer man finna, att allt detdär negativa likasom löser sig upp som ett garnnystan som låter sig falla tillbaka på en enda tråd, och därmed finner man en reda i allt - hur hemska vissa saker ändå och faktiskt var.

Det är enda vägen för individen, tror jag - "sanningens" väg!

vi tänker så lika varulv.

Ligger nog mycket i vad Varulv och timmelin skriver men även där är ju allt individellt och tar olika lång tid till läkning. Själv har jag gått på psykoterapi i ca 3 år nu och ska få byta psykolog därför att behandlingen inte funkar på mig

Det du skriver här aspie är jätteviktig information. Fick en gång en psykoterapeut som inte fungerade över huvudtaget med min speedade ADHD problematik. Säkert jättebra för folk som är väldigt låga när dom har problem. inte sådana som är totalt uppskruvade.

Så det är också viktigt att man har en känsla att denna person är väldigt rätt för en.

ett bra inlägg aspie.

#18

Det sägs ju att psykoterapi inte fungerar på aspergare. Och inte på mano-depressivitet. Vilket säkert kan vara sant. Men den själv-analys som jag talar om just här, klarar sig mycket bra utan psykoterapeut. Ty man sköter den själv. Endast jag kan ju innerst inne veta vad jag har upplevt, och vad det går ut på är att försöka minnas bättre och bli klar över alla sina upplevelser och finna rationella förklaringar till känslor som infinner sig i alla möjliga situationer och vilka kan ha källor i upplevelser i ens förflutna.

Inte lätt, givetvis; och man lär knappast kunna greppa hela sin historia. Men motivationen, att ta tag i det, måste man hitta själv, tror jag.

#20 Ja, det har jag oxå läst att psykoterapi inte funkar på en Aspergare. I en bok läste jag att det rentav kunde vara farligt för en med AS att gå på psykoterapi.

Den självanalys du pratar om Varulv tror jag att jag håller på med varenda dag och än så länge har det inte skapat ngt postivt för min del utan jag blir bara värre och värre eller mer och mer aspig kanske jag ska säga.

Känner mig bara förvirrad och vilsen och isolerar mig mer och mer från andra människor. Har märkt att jag blir mer och mer aggressiv och retar mig lätt på andra och vissa saker

Nu ska jag få en psykolog som är insatt i aspergerproblematiken så jag hoppas att det ska ge bättre resultat

#21 Att psykoterapi inte fungerar, gäller det bara aspergare eller annan högfungerande autism också?

#22 Det vet jag inte Lena. Boken jag läste handlade bara om Aspergare men jag kan tänka mig att samma sak gäller HFA oxå

Men vaddå inte hjälper på aspergare? Inget hjälper väl mot själva AS? Vad är det man vill ha hjälp med? Den känslomässiga problematik som man fått av bemötandet för att man ha AS? Är det mot det som det inte funkar? Eller vad menar man? Måste man nödvändigtvis uppleva alla de freudianska utvecklingsfaserna i relation til terapeuten? Eller kan psykodrama eller gestalt vara lika bra?

Själv gick jag i massor av terapi innan min ADHD-problematik avslöjades. Jag har en del i bagaget, minst sagt. Terapin hjälpte till viss del och fick mig att växa som människa, men mot ADHDn hjälpte det ju inte ett skvatt. Och det är egentligen det som jag lider mest av i vardagen, människors bemötande, min egen oförmåga, min gtrötthet och sårbarhet. Men det hade kanske varit ännu värre utan terapihjälpen jag fick innan, vad vet jag. Dock hade en tidig ADHD-diagnos och åtgärder nog hjälpt mest…

#24 Jag minns inte riktigt vad det stod i boken men jag kommer ihåg att psykoterapi kanvara rent skadligt för en person med Aspergers. Har skrivit en tråd om det för länge sen. Ska se om jag hittar den igen

#24 Hittade tråden men jag hade inte skrivit så mycket mer info om detta. Får väl ta och låna boken igen för att se vad det stod.

Här är tråden i varje fall

http://bokstavsfolk.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=94f16d19-dc8d-4d3e-9fdc-bef427433ca1

Jo, det var en mycket bra tråd. I den diskuteras frågorna om psykoterapi på ett nyansrikt sätt, tycker jag. Bra initierat av dig, aspie!

#27 Tack Varulv