ADHD - hur vet man?
Hej
Jag surfade runt lite på olika forum på iFokus och snubblade in på en tråd där en person beskrev sina symptom och att hon nyligen fått diagnosen ADHD. Hennes symptom påminde väldigt mycket om saker jag ser hos min sambo.
Vi har länge haft problem i vårt förhållande och han träffar nu en terapeut för depression och de har rekommenderat honom att gå på psykoanalys för att han inte vet varför han är deprimerad och har ångest. Tror ni att det kan vara ad/hd?
Några av hans symptom är:
enorm trötthet, ångest, depression, humörsvängningar, sömnsvårigheter, svårt att koncentrera sig (tappar fokus ofta under samtal), glömsk (hans pappa är likadan), tappar ofta bort saker, svårt att slutföra saker, skjuter upp saker han tycker är jobbiga men har inga problem att göra saker han är intresserad av och känner motivation inför, har svårt att sitta still länge (fipplar alltid med saker), raslös, orolig, har mardrömmar. Om vi diskuterar en sak så överreagerar han enormt och inte alls i proportion till det vi diskuterar. är känslig.
Ingen av läkarna han har träffat har tagit upp detta med adhad och ingen av oss har tänkt på det tidigare förrän jag läste tråden där en tjej beskrev sina symptom.
Ska jag ta upp detta eller är det dumt av mig att läsa in något i hans beteende? Hans symptom stämmer ju in på "vanlig" depression också…? Jag är lite rädd för att säga något ifall jag är helt ute å cyklar, men samtidigt kanske han får fel behandling om jag inte säger något? ELler ska jag förutsätta att läkarna har tänkt på det?
Tacksam för all hjälp!
Hej jag tycker absolut du ska ta upp det och då kanske
han får en remiss till neuropsyk-psykiatrin och de gör en del för-
beredande teste,r men oftast är det lång kö för sådana utredningar..
men det är ju bättre än att inte ta reda på nåt alls..hur det än ligger till Diagnoser brukar ju gå in i varandra också…men han
måste ju själv vara motiverad..Lycka Till/Hanne
Lycka
Ja precis Varulv! Det är som frågan om ägget och hönan, vilket kom först. Är jag add-ig för att jag är deppad eller blir jag deppad för att add-problemen håller på att ta knäcken på mig? Antidepressiva mediciner har inte direkt hjälpt mig, däremot kan en kopp kaffe få mig att flyga en stund, det har fått många doktorer att klia sig i huvudet.
#3 För mig står svaret klart: Du är deprimerad som följd av din ADHD-problematik. ADHD föds man med, men inte så särskilt ofta föds man med depression (även om det förmodligen förekommer).
En kopp kaffe - det vill säga en "fix" av alkaloid-drogen koffein - har det månne liknande verkningar som ritalina och Concerta? Svaret är förmodligen "ja".
det du har räknat upp är ju typiska ADHD drag.
inte koncentrera sig under samtal behöver ju visserligen inte betyda koncentrationssvårigheter som är ett av symtomen för ADHD.
utan att han helt enkelt mår dåligt..
men tids nog om inget hjälper för honom
så kanske de kollar mer på djupet och vill utesluta en diagnos..
Har han alltid varit sådan (även innan skolådern), eller är detta sådant som har uppkommit med tiden?
#6 han berättade en gång att en förskolelärare på hans dagis hade sagt till hans mamma att hon tyckte mamman skulle ringa till BUP men mamman tog henne inte på allvar eftersom läraren var mycket illa omtyckt bland både föräldrar och barn.
Vidare så har hans mamma berättat att hans tonår var extremt jobbiga och han hade riktiga humörsvängningar och det var alltid bråk, men så kan det ju ändå vara i tonåren…
Han är extremt intelligent men han klarade liksom inte av gymnasiet. Han hoppade mer elelr mindre av för han inte kunde lyssna och fann allt ointressant och inte det minsta stimulerande.
Det är han i ett nötskal. Blir han utmanad, stimulerad, känner att han kan utvecklas så finns ingen hejd på vad han kan åstadkomma. Han blir nästan manisk när han hittat något han är intresserad av och går upp helt i det och utför det till perfektion. Raka motsatsen sker när han tycker något är förenkelt eller ointressant….
Han upplever stor inre oro som han inte kan hantera och har då skapat sig hypokondri för att lindra sin ångest och oro, det kan han kontrollera. Han säger att han inte vet varför han är så orolig och han har stor separationsångest och behov av trygghet, kanske för att still oron.
Det diskuteras mycket om han ska gå på KBT-terapi eller psykoanalys men jag undrar för mig själv om det helt enkelt kan vara så att han har ADD eller något som ingen uppmärksammat och det är därför han mår dåligt? Finns det en möjlighet att det kan vara så? Varför har då ingen läkare undrat över detta?
#7 Det låter ju inte helt otroligt att det skulle kunna vara en AD(H)D-problematik som ligger till grund för detta beteende… Jag förstår därför mer än väl varför du undrar.
Anledningen till att psykiatrin inte har uppmärksammat detta, tror jag helt enkelt är att de kan för lite om diagnosen. Därtill hör det faktum att det inte är en psykiatrisk diagnos utan en neuropsykiatrisk. Det kanske kan verka irrelevant i sammanhanget, men min erfarenhet är att vanliga psykologer sällan ser denna koppling utan snarare försöker förklara samtliga symptom genom att härleda dem till uppväxtmiljön eller specifika händelser. Detta är inte bara synd men också en skam, om du frågar mig. :/
Well… Hur bör ni gå tillväga?
Jag skulle rekommendera honom att boka en till med sin läkare/psykiater (inte psykolog), skriva ut följande test, fylla i det och ta med det ifyllt och klart till läkarbesöket (det är samma snabbtest som ligger till grund för huruvida de bedömer en utredning aktuell, eller ej). Därefter kan det, som sagt, vara bra att kunna argumentera för att problematiken fanns redan innan skolåldern.
Blir han inte tagen på allvar trots detta? Tja, uppsök då en annan läkare för en "second opinion".
Tack fiction för ditt utförliga och i allra högsta grad mycket hjälpsamma svar. Ska göra det och se vad som händer.
Han har ju varit hos "vanliga" läkare med, emn de är så himla ivrig att skriva ut sina antidepp att de knappt lyssnar. De får honom att känna sig tvingad att ta tabletterna för deras skull, inte för att han känner att han behöver dem. Han har kämpat sig ur sin depression och mår mycket mycket bättre men de vill ändå att han ska ta dem. Känns som de säger så för att slippa honom typ….
men tack för alla svar, jag hoppas vi får någon rätsida på vad det kan vara.
Bra svarat Fiction! Stå på dig Hemulen. Var beredd på att tjata lite och tänk på att det inte är helt orimligt att du i vissa fall kan mer än den behandlande läkaren/psykologen.
Starta ny diskussion