tankar om gränser typ.. *lite triggers kanske*
mest svammel antar jag.. läs om ni vill..
tänker på gränsen mellan må bra och dåligt, att klara sig själv och behöva hjälp.
haft gräl och slagit sönder handen lite igen, inte på någon alltså utan på ett träd. inte för jag va arg heller utan för var som enda sättet göra mig illa på typ.
sen satte jag mig där, mot trädet, i snön och väntade. jag skulle vilja säga och inbilla mig att jag inte vet på vad. men jag koncentrerade mig på kylan, smärtan i handen, och väntade. hoppades på somna. lekte med tanken liksom.
jag vet inte hur seriös jag var, hur nära jag var, eftersom jag gick därifrån tillslut, men.. så var det.
och jag tänker på en sak som jag tänkt så många gånger ändå.. Att så här funkar jag ju.. när jag är på väg neråt mer än vanligt, då borde jag i vissa fall kanske lägga in mig. men den där gränsen mellan när det skulle bli sämre av att göra det, alltså som nu när jag "mår bättre" igen. Skulle jag in nu skulle jag börja må skit av att vara där så… Skulle ju inte vara bra. Så är det för det mesta.
Sen plötsligt har jag passerat gränsen. Då är jag där. Vill skada mig, vill bort, ge upp, dö. Rent teoretiskt sett vore ju detta läget när jag borde ringa, tvinga mig och inse att nu måste jag. Problemet är ju bara att när jag väl är över gränsen VILL jag ju inte längre. Iofs kan jag ju ibland veta att jag kommer ångra mig senare om jag tex skär mig eller så. Å andra sidan, i just det läget bryr jag mig ju inte.
Än så länge bara att göra illa mig. Tänk om jag nån gång gör mer. jag kommer ju inte kunna stoppa det.
ärligt tänkte jag för några dar sen också att efter nyår skulle jag göra det.. Behöver bara fixa lite saker före. Sen lite senare la jag som bort tanken, och sen plötsligt sitter jag där i snön istället.
Och sen helt plötsligt mitt i allt sånt här kan jag ändå "brinna" för något, kanske inte så länge men i alla fall ett tag. Blev tvärt irriterad på nåt jag läste i tidningen och sökte upp en lagbok och läste igenom 100 sidor eller så om de som behövdes typ och gjorde anteckningar och så, för att sent tappa orken att fortsätta. Men just där brann jag verkligen ett tag, trots att jag inte är intresserad eller ens har läst något om lagar osv förut.
Jag vet inte om det är ADHD eller nåt som gör att jag är så, men är ju iaf både bräcklig och annorlunda "normala".
ska pröva sova nu så gonatt typ
Jag är likadan att när jag mår dåligt bryr man sig inte alls. Lika ombömmeslös som vid alkoholberusningens tilstånd. Man är liksom bedövad i själen av smärta.
Jag tror att det sista du skriver om, lagboken och din brinnande lust trots att det inte är ditt egentliga intresse är ADHD och just impulsiviteten. Hitta nånting nytt för din oroliga hjärna att sysselsätta sig med. Att man hattar mellan "specialintressen". Jag är sådan också. Jag kan snöa in mig på småsaker en tag och ger allt, får ryck liksom.
Kanske ett sätt för hjärnan att "överleva" mitt i alltihopa. Hjärnan gillar att få arbeta och tänka, har man ADHD och kort koncentrationsspann kanske inte hjärnan orkar tänka på att göra sig illa hela tiden, även fast man i själen mår så.
Jag kan själv vara ledsen och deppig och så i nästa stund så kan jag skratta och le i hjärnan trots att själen känner en annan sak.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
tack, skönt att höra någon beskriva verkligen hur man känner det och att nån känner likadant.
Så lite så. 
Var rädd om dig! 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag är precis likadan som du Knaprig och känner igen mig så väl i allt du skriver. Jag har dock en del gånger tagit steget längre än att bara skada mig själv när jag inte mår bra. Men liksom du tänkte jag innan att kanske skulle man ringa psyk nu och sen säger det "snäpp" och så är det försent. Jag skadar aldrig någon annan, bara mig själv, på alla tänkbara sätt jag kan komma på.
Detta hattande mellan intressen känner jag också igen jag har dock problemet med att jag har så hela tiden, 24 timmar om dygnet, kanske beror det på att jag aldrig mår bra och aldrig får en chans i att må bra eller göra det jag mår bra av. Men trots det har jag mitt specialintresse som ligger där i botten under allt det andra i väntan på att få en chans att stiga upp till ytan igen.
Till BusHanna: Det fick mig att igen tänka att jag inte är så konstig utan precis som i alla fall några andra och då känns det bättre. Lite hopp ändå. Speciellt att du flera gånger lyckats beskriva precis som det känns för mig och så att det känns rätt för mig. Så tack igen, och sköt om dig också. Jag ska klara det här.
Busangarde, ledsen att du kommit så att du tagit steget längre. Jag tror jag nog hade gjort det själv om det inte varit för vissa saker jag sett och hört medan jag växt upp som gjort att jag bara inte kunnat trots jag verkligen velat. Jag vet inte om jag kommer bli mer och mer så själv.. Har varit så djupt deprimerad så länge så tror att många saker har dämpats väldigt mycket. Nu när jag delvis är på väg ur så känns det som jag oftare får sådana "ryck" av att göra något. Och Concertan vet jag inte om den hjälper, i alla fall inte tillräckligt.
men tack för svar
#5 Concerta fungerar inte på mig i alla fall. Men om du är osäker på concertan så finns det ju andra lite starkare mediciner som säkert skulle ge dig en bättre effekt.
jo, hoppas på att få prova senare men dom är så långsamma och utredningen har inte ens börjat ännu.
Starta ny diskussion