Jag har faktiskt väldigt svårt för att ljuga på det viset - kan i princip inte det. Däremot - om det gäller att klara sig ur något bryderi (varest man förvisso kan ha en viss skuld uti), då kan jag vara nog så förslagen och försvara min sak in i det sista.

Jag är usel på sådana så jag undviker dom och alla andra lögner i största allmänhet… blev anklagad att ljuga igår och det sårade mig något otroligt….

Jag är brutalärlig och dom i min närhet accepterar och vet detta.

Han som anklagade mig för att ljuga har en hel del reprisalier att vänta från sin chef eftersom jag ville verkligen förtydliga att han inte FÅR gå in i min lägenhet med huvudnyckel någonsin igen (han är en inkompetent vaktis som gör så lite och ingenting som möjligt)

Chefen ansåg att jag skulle skicka ett mejl till vaktmästaren och bifoga en kopia till honom (chefen alltså) så att vaktmästaren skulle se detta.

Det jag anklagades för trodde inte chefen på heller och till råga på allt så finns det större delen av ett hyreshus som kan intyga att jag talar sanning..  Dom enda som inte skulle ställa sig påå min sida om det blev konfrontation är dom som gjort det jag blev anklagad för.

Allt var egentligen så otroligt trivialt men jag blev så otroligt förnärmad av att bli anklagad för att ljuga…

Så nej, jag drar inga vita lögner, jag berättar precis hur det är.

Lögner är inget för mig.Det har väl hänt i ungdomen att jag drog en vit lögn men det var för att inte såra en person vid direkt fråga.

Nej, jag kan inte ljuga, Det är något som blir svårare och svårare för min del. När jag var liten/ung så kunde jag dra till med lögner för att slippa få stryk

Jag har ljugit extremt mycket i mitt liv. Jag ljög varje dag tills jag kom upp till 30 års ålder. Mina lögner handlade om allt från vilka mina föräldrar var till varför jag kom för sent.

Men jag ljuger inte om min bakgrund längre. Jag berättar inte nödvändigtvis allt, men jag är inte rädd för avslöjanden längre. Och plötsligt behöver jag inte de vita lögnerna heller. Nu tar jag ansvar för det jag gör, och mår så mycket bättre av det. Jag skulle gärna se en värld fri från lögner!

Det händer att jag säger en vit lögn, om det är något som inte har egentlig betydelse, och jag vet att svaret skulle såra den som får höra. Och om h*n ändå inte kommer att få veta hur det egentligen är, nån annanstans ifrån. Att jag är ärlig innebär dock inte att jag alltid säger allting! Dvs, jag är inte rädd för att folk får veta saker om mig i t.ex. min bakgrund, men jag säger inget alls om det folk inte har nytta av att veta om de inte frågar.

Jag råkar snarare kläcka brutala "sanningsgrodor" i stället om jag inte verkligen går in för att ljuga mentalt från början. Men då blir jag orolig, darrig, kallsvettas och mår fruktansvärt dåligt i stället.

Inte värt priset!

o jag vet inte varför jag gör det . men det blir bara så tex att det var jobbig trafik och det är det ofta eftesom det är mycket trafik i rörelse, men kanske jag skulle åkt hemifrån tidigare.

hänger ni med? hur jag tänker.

Äh, ja kan då iaf stå för att det kommer en del vita lögner ur mig, oftast fortare än va ja hinner reflektera över. Men d é mest i stil med "bussen åkte ifrån mig" (egentligen, jag vaknade försent vilket ledde till att ja missade bussen)

"jag tror ja håller på o bli förkyld" (egentligen -höll på med nått sent, o kunde inte somna i vettig tid)

typ sånnt

Intressant, Lena. Jag har också ljugit om en hel del saker i mitt liv, men ofta för att jag ställts till svars för dels en massa saker som jag inte har ansvar för och sen även för sånt jag gjort (men framför allt det jag inte har gjort) som jag inte kunnat förklara. Jag kan inte beskriva hur många gånger jag har blivit kallad lat, oengagerad, saboterande, passiv-aggressiv (finns det på svenska?), samvetslös, känslokall, egoistisk (för att inte nämna idiot och ungjävel). Jag har alltid haft lite svårt att förlika mig med att jag skulle vara ett sånt hår av hin. Om jag vore in psykopat skulle jag väl ha lyckats lite bättre, kan man tycka. så jag har tagit i med nödlögner rätt ofta. Skyllt på andra, etc.

De sista åren har jag inte gjort något sånt alls. Sen jag förstod vilket handikapp jag har så har jag inte behövt. Jag har inte nödvändigtvis behövt skylla på mitt funktionshinder heller, utan det har på något sätt räckt med att jag själv förstår att jag faktiskt inte förmår. Sen har jag blivit bättre på att helt enkelt bara säga nej också. Förut fanns det ingen gräns för vad man kunde förvänta sig att jag skulle ställa upp med. Nu har jag väl lyckats få någorlunda stopp på det.

jag brukar 'ändra' på sanningen när jag skäms. tex om jag är sen eller något. jag har blivit anklagad för att ljuga så jag va jätte rädd att så va fallet. jag frågade dom som uträdde mig och dom sa att dom inte ser minsta tecken på att jag skulle ljuga. därimot att jag ibland kan överreagera på orättvisor å sånt. annars ljuger jag inte.

men ja. vit lögn när jag skäms kan komma fram. vill inte alltid berätta för alla 'ne jag va sen för att jag e kass på att planera och mådde dåligt i morses så jag låg i sängen för länge och därav kom jag försent'. mest för att skydda mig själv speciellt när det är något som jag anser vara privat eller något jag skäms över

ja precis som du skriver snuz. sådan är jag nog