Haha, där finns det en skillnad.

Jag kan inte sitta still och vara tyst och beundra en utsikt. Får helt enkelt ingenting ut av att bara sitta där helt tyst och titta utan att göra nåt.

Se på film är en typisk sak, jag måste få prata och diskutera vad jag ser, annars är det bara tråkigt.

Utsikter behöver jag prata om, dela upplevelsen och höra vad de andra personerna tycker om den och om de ser nåt jag inte ser.
Diskutera om hur långt det kan vara från utsiktsplatsen ned till backen, prata om hur skönt det vore att bada i sjön man ser, fråga om nån vet hur det ser ut inne i kyrkan som finns där nere och en massa sånt.

Jag behöver vädra mina tankar och åsikter, hålla tyst är ju så tråkigt.

Visst kan jag sitta still och umgås med andra och vara tyst, om jag har silvertejp över munnen och är fastbunden kring ett träd.
Annars behöver jag göra nåt om jag ska kunna umgås under tystnad. Kan rida med andra utan att prata och promenera och vara tyst. Blir annars så nervös av tystnad, då börjar jag hypertänka och undra vad den andra tycker och tänker och hitta alla fel jag gör och alla fel saker jag sagt. Får bara ångest av tystnad och känner mig allmänt fel.

Är jag ute och kör pratar jag en massa även om jag sitter där ensam med hästen. Sedan blir jag irriterad över att han inte lyssnar när jag ber honom stanna eller nåt, men han har väl antagligen slutat lyssna på mig för länge sedan. :)

Nej, tystnad är ångestframkallande och tråkigt.

Jag vet precis, Zaphix, och jag älskar dig för den du är ("älskar" - vi har ju aldrig setts, men genom ditt skrivna, respekterar jag dig och känner samförstånd, trots alla olikheter som vi kan ha).

Nu en nybildad teori från min sida. Låt säga att jag som aspie har i princip samma kvalitativa perception som "nt" (bara åtskillnad i kvantitet). Medan du, som adehådeare, har egna kvaliteter vad gäller perception.

Bleve jag då inte förvissad om mina perceptioners tillförlitlighet (i nt-samhället), medan du ständigt behövde tvivla på dina och söka bekräftelse (i samma nt-samhälle)?

Fastän du egentligen såge längre; varseblev vidare, än "nt" (och jag)!

Samtidigt som du bibehöll din klarsynthet, och vägrade förkasta dina egna perceptioner - ty du visste dig ju ha rätt! Samtidigt så vacklande, eftersom alla "nt", av vilka flesta du älskade, gave dig fel i perceptionshänseendet?

Njaa..

Jag tvivlar inte på mina perceptioner, det tror jag i alla fall inte. Tror heller inte jag sker bekräftelse på dom, snarare det att jag vill dela med mig och få reda höra vad andra har att säga om olika saker. Nyfikenheten är vad som driver mig.

Det som är till min nackdel är väl att jag tror att alla är som mig, att alla drivs an nyfikenhet och kunskapstörst. Därför tror jag också att andra är intresserade av att prata och diskutera olika saker. Jag vill så gärna höra andras perspektiv på saker, av ren nyfikenhet, och därför tror jag väl att andra vill höra mitt perspektiv.

Fast jag egentligen vet att verkligheten inte ser ut så, folk är i allmänhet inte så nyfikna och intresserade av andras perspektiv på saker.

Dessa två sidor av mig slåss med varandra, förnuftet säger en sak, men min blåögdhet säger en annan sak. Det betyder ångest. Förnuftet säger åt mig hur fel jag gör och vilka ointressanta och konstiga saker jag säger, medan min blåögdhet bara pratar på som om inte förnuftet fanns.
Komplicerat.

Men jag upplever hela tiden att mängdvis med information ifrån olika håll kommer till mig, trycker på utan att jag kan hindra det. Kvantitet alltså.
MEN! hur stor mängd information som än kommer till mig, så är den kvalitativ har jag med tiden insett.

Eftersom så mycket intryck och ny information kommer till mig hela tiden så hinner jag inte sortera och reflektera över allt. Blir otroligt trött i huvudet och behöver lång tid av ensamhet efter att ha varit i stökiga miljöer eller umgåtts med folk.
Tror att dessa ensamma stunder då min hjärna vilar gör att jag omedvetet sorterar allt jag nytt.

Jag kommer nämligen väldigt ofta på mig själv att veta saker jag inte har en aning om hur jag fått reda på. Jag kan läsa snabbt, tittar snabbt på en text och får ut det viktigaste och det som är relevant. Men kan inte återberätta texten, i närminnet har jag inte detaljerna.
Men nån dag senare så kan jag plötsligt återberätta texten relativt detaljerat, jämfört med dagen innan alltså.

Så är likadant i livet, i skolan kunde jag halvsova genom lektionerna utan att lyssna på läraren. Mest surr i bakgrunden av mina tankar typ.
På proven som testade det läraren gått igenom på lektionen fick jag för det mesta mvg, trots att jag inte ens lyssnat på läraren. Informationen gick in ändå.
Att jag sedan ofta satt hemma och spelade datorspel istället för att vara på lektionerna bidrog väl till att beygen ofta inte blev mvg ändå.. ;)

Så jag söker inte bekräftelse för mina perceptioner, utan det är av nyfikenhet för andras upplevelser jag pratar.

Blev mycket text nu, är inte ens säker på att det var detta du syftade på, men ja..

Tack för en lång och väldigt intressant utläggning, Zaphix!

I de fem första styckena svarar du på mitt inlägg, och klargör - åtminstone för mig - ganska klart hur du fungerar. Du tvivlar inte på dina perceptioner. Nej, det har vi tidigare konstaterat, och nu kan vi fastlägga det också. Men - vad intressantare är - du söker inte bekräftelse hos andra - därtill vilar du tryggt i dig själv - utan är mera nyfiken på, hur de upplever sina perceptioner! Av erfarenheten, att de inte så ofta responderar så som du skulle önska, blir du stundtals besviken. Allt detta som du säger är rationellt begripligt, på ett klockrent sätt.

I den återstående texten uttrycker du erfarenheter, som jag kan dela med dig på ett mycket påtagligt sätt. Där är vi tydligen ganska lika, ni ADHD:are och vi AS:are! Den nödvändiga viloperioden efter en intensiv upplevelse"happening" där uti "verkligheten", den delar jag med dig. Och det där du säger om "omedveten" inlärning skriver jag likaså under på. Just de mekanismerna skulle vi kunna diskutera mycket mer ingående - kanske då i en annan tråd.

Och för mig liksom för dig kräver närminnet sin tid till att lära in - en "vakuumtid" som för medvetandet sker helt bakom kulisserna, men som är nödvändig för intryckens assimilering och mognad. Så tycks det inte riktigt fungera för nt - men tydligen för dig och mig således kanske för ADHD och AS.

Detdär du anför om att "det gick in ändå" trots att du till synes inte lyssnade på läraren, känner jag alltför väl igen hos min sambo (utan tvivel ADHD:are, fastän odiagnosticerad) - hon påpekar ofta, när jag blir irriterad över att hon "inte lyssnar" (för att hon börjar göra andra saker när jag pratar), att hon "hör visst!" vad jag säger…

En intressant sak i sammanhanget är att jag alltid är mottaglig för information ifrån omvärlden, även om jag oftast inte har en aning om det. Utnyttjade det endel under gymnasietiden, jag eller min dåvarande sambo läste in texter på en ljudfil. Satte på den när vi gick och la oss, även om det var min ex-sambo som läste in texten så kunde jag återberätta stora delar av den dagen efter. Det kunde inte min ex-sambo när jag läst in texten.

Engagemanget att hålla på och läsa in texter försvann dock då det var för energikrävande (eller ja.. Tidskrävande då det stal tid från vårt WoW-spelande…) så det rann ut i sanden.

Men även mitt ex var en sån som kunde halvsova (eller faktiskt sova..) igenom lektionerna med ändå fixa bra betyg så kunde han inte återberätta. Han har inga bokstäver alls.

Det är nåt jag använde för att fixa godkänt i totalt ointressanta ämnen, typ ellära och nån företagsekonomikurs.
Andra ämnen jag inte var på lektionerna i plöjde jag igenom böcker och trollade lite och lekte med ord så det blev uppsatser och föredrag.

Har bra perception, men är långsam med att bearbeta infomationen alltså.

"Har bra perception, men är långsam med att bearbeta infomationen alltså."

En utmärkt sammanfattning av diskussionen! Och likadan är jag som du i det fallet.