Satt inte du och drack öl i en annan tråd? Barn ska inte dricka alkohol.

Hur mycket ansvar du har beror förstås på hur gammal du är. Ju äldre, desto mer ansvar. Det är viktigt att dina föräldrar kräver saker av dig, för hur ska du annars lära dig bli vuxen?

Frågan är ju jättesvår. Barn? hur gammalt? vad handlar det om?

Är det en vuxen inblandad så ligger alltid det slutliga anvaret hor en vuxne om jag ser det. men frågan går nog inte att bevara utan mer "kött på benen"

pEr

ja, alltså jag är ju vuxen nu.. men tänkte tillbaka en del. Ett återkommande problem för mig. Hur mycket ansvar bär jag egentligen. För saker. Det är enkelt att säga att man inte hade något val, att man gjorde vad man kunde.. Men är det verkligen så. Är barn alltid oskyldiga? För om inte, så vad säger att jag var det egentligen..

Det är så enkelt att skylla på någon annan.. För enkelt.. Jag tror inte på det.. Även barn kan göra fel, göra saker de vet är fel.

men glöm det.. jag vet vad jag gjort. jag skulle vilja att det inte var så.. men så är det.. ber om ursäkt, hela tråden var onödig.. ni kan ta bort den om ni vill.

#3 Haha, jag blev lite fundersam. Ursäkta missförståndet.

Vilket ansvar ett barn har beror ju på vad man menar med ansvar. Ansvar för vad? Det är ju föräldrarna som ska lära sitt barn att ta ansvar? Då menar jag förstås positivt ansvar - lära sig städa rummet, duka undan, ta konsekvenserna av det man gjort.

Jag har en känsla av att du pratar om negativt ansvar. Om ett barn gör något riktigt dumt, har barnet ansvar för det då?

Jag menar att barn inte har något sånt ansvar. Ett barn är inte en färdig människa med egen genomtänkt moral. När vi är barn lever vi efter andras moralkodex och beter oss som vi är fostrade till, av föräldrar, av skolkamrater, av lärare, av grannar, släktingar, förebilder från tv och film…

Så ett barn är alltid oskyldigt.

Så tänker jag iaf.

#5 "Ett barn är inte en färdig människa med egen genomtänkt moral" 

En människa är inte fullt utvecklad förren i 22-års åldern (ge eller ta några år). Betyder det att en 20-åring och alltid är oskyldig för att den inte fullt ut lärt sig konsekvenserna av en handling och därför inte är en färdig människa?

Och skulle vela påstå att inte bara barn som lever efter andras moralkodex. Tror snarare vuxna gör det extremt mycket mer, då man fått det inpräntat i hjärnan i många, många år. 

Tar man exempelvis abort, så är många FÖR att man ska få ha fri abort. För att vi lärt oss det. För att lagen säger det. För att samhället tycker så. Hade vi frågat en 7-åring vad denne tyckte om hurvida man ska få döda bebisar i magen eller inte så tror jag att barnet hade haft ett mindre "befläckat" sinne och svarat så som hon/han i denna stund tyckte, dvs inte levt efter någon annans moralkodex.

Ett annat exempel är ju att en 10 åring (som faktiskt lärt sig mycket om kulturen den växt upp i, och börjat få samma moralkodex som sina föräldrar), kan vi placera i en helt annorlunda kultur och 10 år senare passar denne in hur bra som helst.

En 70-åring däremot, som fått allt inpräntat i hjärnan i 70 år nu, har mindre egen moral, och följer samhällets moralkodex så starkt, att den inte hade passat lika bra in i ett nytt samhälle.

#6 Haha, jag påstår verkligen inte att man blir "färdig människa" när man utvecklat en egen moral. Uttrycket 'färdig människa' var rätt klantigt. Jag menade vuxen.

Och för att vara övertydlig, jag menar inte heller att man blir vuxen när man följer sin egen moralkänsla. Det är bara ett av många steg.

Besitter barn en renare, mindre befläckad moral?

När jag var fem år kallade jag grannens indiska barn för lakritstomtar. Det var INTE mitt påhitt, det hade jag lärt mig hemma.

När jag gick i lågstadiet kunde man få reda på föräldrarnas politiska åsikter genom att fråga ungarna vad de skulle rösta på. Jag tror inte det var deras egna åsikter.

Först när jag kom upp i högstadiet började jag och mina jämnåriga på allvar diskutera religion och kultur och brott och straff och andra vuxenfrågor från egna infallsvinklar. Då först började vi utveckla en egen moral.

Och de diskussionerna har vi inte slutat med. De flesta människor jag känner, från 20-åringar till 90-åringar, är intresserade och engagerade människor, som fortfarande gärna diskuterar allt från guds existens till finansministerns.

Jag har också mött 70-åringar som aldrig ifrågasatt något och inte verkar ha tänkt en egen tanke sen de var unga, men så ser gudskelov inte varje människas framtid ut.

Har vi inte hamnat en bit ifrån ämnet nu? Frågan var ju om barn har ansvar för det de gör, eller om de är oskyldiga och ansvaret är den vuxna omgivningens? Jag säger att hela ansvaret ligger på de vuxna.

Men även ett barn som tex både vet och fått lära sig av sina föräldrar, att det är fel att ljuga, kan ju ljuga ändå. Och kanske skämmas eller må dåligt över att den gjort det.

Det jag menar är alltså att även barn som fått lära sig något och alltså "vet" att det är fel, kan göra sådant ändå. Och känna ånger osv efteråt.

Så att barn kan göra fel, ibland medvetet (även om de kanske inte förstår konsekvenserna av det just då), tror jag nog alla kan hålla med om..

Men tex ett barn som har snattat, vet nästan garanterat att det är fel. För ett barn som inte visste det var fel hade ju bara tex ätit godisen direkt eller vad det nu handlar om, inte gömt undan det osv som det brukar gå till vid snattning.

Om barnet vet att något är fel, men gör det ändå, var ligger ansvaret då egentligen?

Men å andra sidan, om vuxna är inblandade på något sätt aktivt så är de väl ansvariga..

Jag försöker nog bara ibland få bättre klarhet i vad jag gjort kanske.. Det är lätt att komma ihåg tankar från vissa ögonblick och komma ihåg att man visste det var fel men gjorde ändå.. Men också lätt att glömma allt runt i kring som påverkat.

ska försöka sova nu…

Alla ungar prövar på att bryta mot förbud på något sätt. Jag tror något annat vore fullkomligt onormalt? Så det är inte säkert att den som snattar (eller sniffar eller mobbar) har dåliga föräldrar. Även ungar med bra föräldrar gör dumma saker, helt medvetet.

Men hur hanteras det?

Har ni hört historien om Hermes stöld? Jag ska försöka berätta den så kort som möjligt.

Hermes var en född tjuv, som på dagen av sin födsel stal sin bror Apollons tjurar. Apollon kom på honom och tog honom till deras far Zeus för att han skulle bli bestraffad. Zeus talar till Hermes och förklarar att man inte får stjäla, men kan inte låta bli att skratta åt sin påhittiga son samtidigt.

Den förälder som gör så - predikar en moral men uppmuntrar en helt annan med miner eller kroppsspråk eller handlingar - lär förstås sitt barn den andra moralen. Både slappa och stränga föräldrar kan lära sitt barn något helt annat än det de tror att de lär ut.

Så det kan se ut som att barnet fått goda principer med sig fast de egentligen lärt sig något helt annat.

Jag blir allt mer nyfiken på vad det är du gjort, Knaprig. Du vill inte berätta det, så vi får hjälpa dig komma underfund med hur illa det är? Det låter verkligen som du bär på något.

Du gör som du vill, förstås.

Sov gott!