Jag har nog gjort ganska tvärtom mot mina föräldrar. Mina föräldrar har uppfostrat mig för att inte bli riktigt som dem pga att deras föräldrar inte alltid var så bra.

# 1 det är det jag själv försöker att göra med mina barn.funkar inte så jättebra…

#2 Vet inte riktigt varför mina föräldrar lyckades med just det. Dock har jag ju gjort annat ovettigt.

Det där brukar kallas för det sociala arvet.

Att man blir som sina föräldrar fast man kanske inte alls vill är nog inget ovanligt.

Jag kan känna igen mina beteenden/problem i mina föräldrar. Man ärver ju en benägenhet till vissa sjukdomar/beteenden också. Det är svårt att ändra på. Sedan växer man upp i en viss social miljö och med vissa vanor så det är lätt att man halkar in på samma hjulspår som föräldrarna.

Det ska nog till en mycket medveten strategi för att bryta det tror jag.

Nej, det gör jag inte.

Eller jag kanske ska uttrycka det som att vad jag vet nu om mina föräldrar och mig själv så gör jag det inte.

Det man utåt ser så går jag min egen väg. Har helt andra intressen, lever mitt liv på ett helt annat sätt än de gjort eller gör, har mål i livet som de inte har någon förståelse för.

Men på andra sätt är jag lik mina föräldrar, jag har samma logiska tänkande som pappa, jag är duktig på tekniska saker och förstår fort hur de fungerar. Jag har samma temperament som pappa och är lika envis. Precis som honom blir jag fixerad vid ett intresse och då är det bara det som gäller. Han har lärt mig att stå upp för vad jag tycker och inte vara rädd att uttrycka mina åsikter. Han har också sett till att jag gillar att vara effektiv.

Mamma är faktiskt rätt harmlös. Pappa tar plats, han är en naturlig ledare, vilket gör att mamma mest dansar efter pappas pipa. Hon är mesig, men blir stark av pappa, vilket är positivt då det är det hon behöver. Får stöttning, uppbackning och klarar av att stå upp för sig själv pga. det. Det fungerar bra och har gjort det i över 30 år. Även om jag irriterar mig enormt på hennes mesighet emellanåt.

Jag vill inte vara som mamma, det kämpar jag in i det sista för att bli. Lyckas bra med det.

Jag är så lik pappa på många sätt, men i och med att det av den anledningen bråkats enormt mycket mellan oss så ser jag hur han är. Jag ser vilka mönster han har, jag märker hur elak han kan bli när han blir arg eller rädd. Så genom att se alla baksidor det finns med att vara honom så kommer jag inte bli som honom.

Min pappa är socialt begåvad, han är socialt kompitent och folk gillar honom för det allra mesta. Han är snäll och vill alla väl och hjälper och stöttar folk.
Men han har aldrig haft något intresse av att ha vänner, har aldrig haft någon vän eller ens velat ha. Han har mamma, men trots det så är han ändå en ensamvarg.

Jag är inte sån, jag vill ha vänner, är inte speciellt socialt begåvad.

Men detta gör att jag inte fastnar i samma mönster som mina föräldrar, jag kan helt enkelt se hur de är och deras liv objektivt. Förstår hur de fungerar och vad detta leder till för liv. Ett liv jag inte vill leva.

Yrkesmässigt har vi heller inte samma ambitioner, pappa är elektriker och mamma var programmerare med läste på universitet när hon var 40 (redigt modigt gjort iofs) och blev systemvetare.

Iofs så gick jag ironiskt sett El-programmet med IT/Programmerings-inriktning.. ;)

Men nej, jag går inte i mina föräldrars fotspår. När jag var ung var jag för rebellisk för det, numera är jag för cynisk..

Jag tror det, i viss mån. Tyvärr, för jag vill inte vara som mina föräldrar. Jag har ärvt mammas dåliga initiativförmåga och städsinne, men jag är inte lika deprimerad som hon, och har bättre koll på min ekonomi. Jag  köper t.ex. inte onödiga saker om jag vet att jag måste ha mat.

Vad gäller pappas impulsivitet när han var stressad, så är jag lite så, men inte i lika stor utsträckning. Jag tror inte att jag skulle gå och vrida nacken av gunghästen, som han gjorde när jag var liten…

Njae, jag lever ju inte mitt liv helt tvärtemot hur dom är men det skiljer en del.

# sighni.. jaaa just det!! det e det jag menar.det jag har jiddrat om utan att kunna nå fram.

kul läsning om hurvida ni andra går i föräldrarnas fotsteg…

jag är i alla fall mycket intresserad av det sociala arvet,miljön vi växer upp i hur det påverkar oss osv.

jag VERKLIGEN ser hur jag går i deras fotspår,hur jag försöker få mina döttrar att välja andra vägar än att gå i mina / mina föräldrars fotspår.

Tröstar mig med att jag själv gjort en liten förbättring och ser en liten förbättring hos ena dottern.

mkt intressant läsning..kram