Det har försvunnit många människor i mitt liv men det som svidigt mest är nog när min barndoms och bäste vän försvann ur mitt liv. Jag känner mig verkligen som världens kassaste människa jag oxå. Har alltid förr haft lätt för att skaffa vänner men har svårt att behålla dem. Antingen tröttnar de på mig eller jag på dem.

Nu är jag så gammal och isolerar mig själv så mycket att det är omöjligt att skaffa vänner. Dessutom orkar jag inte med att anstränga mig för att få vänner. Orkar inte kämpa för att behålla dom. Är hellre ensam fast jag innerst inne inte vill

Jag har mga bekanta, men vääääääldigt få som jag lyckats behålla en nära kontakt med. Just nu umgås jag inte direkt med någon.

Av mina gamla barndomsvänner, är det bara en person som jag träffar lite sporadiskt, men det blir max 2-3 ggr per år.

Vissa har jag "vuxit ifrån", andra har jag slutat umgås med när jag inte längre tillhörde sammanhanget som förde oss samman från första början… Men, kanske främst, beror mitt nuvarande asociala liv på att jag inte har mått bra i kombination med det faktum att samtliga av mina vänner alltid måste planera in träffar 2-3 veckor i förväg… Det sistnämnda fungerar väldigt dåligt för en ADHD-människa som jag.

för mig är det viktigt att ha vänner som jag kan prata med precis allt om. Har två och en halv sådan nu.

en vän är någon som man kan prata med om allt även om man inte har träffats på länge

ett kännetecken på mina vänner är att dom är lika mig. alltså inte som "vuxna" i 40 års åldern.

men många vänner har försvunnit genom åren. mina vänner jag har nu har jag haft i 20 år, 4 år och typ 10

en vänninna har ADHD, en annan AS och den tredje något mitt emellan men inte diagnotiserad

vänner ska vara ärliga -någon du kan bli osams med men som alltid finns.

gäller ju att ge och ta

#1 Du får gärna vara vän med mig!

Tack för alla svar!

Det är verkligen tråkigt att det blir så här, men d kan vara skönt att höra att andra personer gått/går i genom samma sak, egentligen oavsätt problem.

Hur gör man då för att få Nya vänner i vuxen ålder, genom jobb o utbildningar, kurser oså förstår ja. Men UTÖVER detta?

Tänk om man var 10 igen -hej vill du bli min kompis? :)

Jag har inte särskilt många nära vänner, om jag med nära menar nån som jag kan prata med om precis allt, eller träffa spontant utan att bestämma flera dagar i förväg. Ska jag träffa någon så ska det ske nuuu! Annars oroar jag ihjäl mig för att glömma bort att vi ska träffas medan jag väntar på att det ska bli rätt dag.  Just nu väntar jag på julafton när jag är bortbjuden till en av mina nära vänner. Och hinner väl oroa mig flera ggr om för attt det ska bli halt, eller att jag ska glömma bort, eller nåt annat som gör att jag inte kommer iväg!

Jag önskar jag visste hur man får nya nära vänner! Bekanta lyckas jag få genom intressen, om jag går på föreningsmöte och så. Men jag verkar ha svårt att få nån som stannar kvar och blir en riktigt nära vän.

Oh ja känner igen mig jättemycket :)

Har kvar några stycken sen barndomen. Pratar mest över nätet och i tele. Är inne i en period då jag inte orkar umgås med andra.

Sen har jag nyare vänner som jag också pratar mest med genom nätet för tillfället. Fast på tisdag har jag bestämt en fika med en av mina bästa vänner. Blir lätt att jag drar mig ur, men den här gången SKA JAG INTE GÖRA DET!

JAg har tur som har vänner som stannar trots att jag ibland inte umgås med dom. Älskar dom :)

ett mkt fåtal vänner har jag. dom som står ut,orkar å jaa på nått sätt förstår.kram

#4 Tack Sighni vad du är snäll Kram

Har fyra barndomsvänner som bor i annan kommun jag har smått kontakt med samt en som bor på andra sidan jordklotet och that's it. Har INGEN jag umgås med eller pratar med mer än min man. Har aldrig någonsin haft mycket vänner men jag har haft fler än fem dock har resten försvunnit så snart de fått veta mina NPF och min sjukdom sen dess har jag aldrig skaffat mig nya dels för att jag inte lyckas, jag är för blyg, tillbakadragen och för att personer som börjar prata med mig upptäcker fort att hissen inte går ända upp på mig och då drar de.

I am alone basically. Skönt ibland men många gånger känner man sig isolerad.

#10 Och mig har du ju som sann vän sedan flera år tillbaka!

#0 Kände alltid en brist på vänner som uppväxande, även om jag hade några till nöds. Senare i livet, när jag fick anledning att djupfundera på detta ämne, kom jag fram till, att jag mådde bäst av att ha så lite social samvaro som möjligt. Men dock erkände jag för mig själv att jag behövde ha vänner. Hur lösa det? Tja, jag har ännu inte funnit något bra svar…

Men kanske kunde vi diskutera detta? Viktigt att utgå ifrån då isåfall är enligt mig ett erkännande av att vi egentligen inte vill ha vänner, men önskar dem i alla fall…

en vän betyder mycket, men det måste vara en äkta sådan.

#12 Ja det är ju sant Varulv. Tänkte bara inte på nätvännerna Kram

De vänner jag hade försvann då jag hade mina 2 livskriser, idag har jag inte en enda vän.

#14 Nej, det är ju inte att räkna med. Cyber-vännerna är tvivelsutan inte irl, utan blott cyber, gubevars. Irl-vänner, dem kan man ju få fysisk kontakt med, vilket cyber-vännerna icke kan erbjuda. Det är givetvis sant och centralt.

#16 Du är ändå en riktigt bra vän trots att vi inte träffats irl

#17 Det tycker jag att du är också!

Tappar alltid vännerna när vi slutar ha något gemensamt som för oss ihop såsom skola, jobb eller handbollslag. Just nu har jag väl två vänner jag träffar och pratar med regelbundet. Båda bor 35 mil härifrån. Sen har jag ett antal bekanta som jag pratar med via msn. Mest umgås jag med min man.

o sådant har jag också råkat ut för mycket, vänner som man umgås med även intensivt och som man tappar

dock inte mina bokstavsvänner i real life

Jodå jag har vänner.Ger oftast för mycket av mig själv och besvikelsen blir oerhört stor då ens förväntningar inte överensstämmer med det man trodde.

Avskyr folk som inte kan vara rakryggade och ärliga. Flertalet jag mött är inte det och då backar jag.

Hur man definierar vänner skiljer sig oerhört har jag märkt. min arbetsterapeut säger att man kan vara bästa vänner även om man bara träffas 1 gång om året och pratar i telefon 2 gånger under det året. En vän vet man att man har där om det skulle krisa sig. 
Det må stämma, men i min bok umgås man intensivt just för att man tycker om varandra så mycket. Haha.

Någon som har en åsikt om mitt inlägg? Ut met :)

#22 Självklart är det så att man definierar ordet "vän" på olika vis. I mitt tycke är det absolut inget måste att umgås ofta med sina vänner - isf skulle jag inte kunna säga att jag hade någon enda vän.

Alla har vi olika behov av umgänge, umgängesform etc. Detta kan även gå i perioder och variera under livets gång.

en vän är någon du kan ringa till eller träffa och det känns helt naturligt och inte stelt emellan.Även om månader har gått.

min definition av vän.

#10

jag har inga vänner som jag kan umgås regelbundet med. mina närmsta vänner bor en bit bort tex australien england sthlm. men dom jag har värdesätter jag starkt. men många gånger hade jag velat ha en vän man kunde ringa till å fråga 'vill du baka me mig' eller 'jag ska till stallet ska du me?' jag hade en sån vän fram tills i somras då jag fick inse att hon inte va en bra vän för mig. hon hade själv problem och fick mig att må dåligt för att hon själv skulle må bättre.

jag litar inte på folk.. känner mig paranoid för det känns som att många är ute efter att såra en. kan ha att göra me mobbning osv men jag e på sätt å vis rädd för folk.. är väldigt social osv men vänner… nej inte nu. jag är inte redo att ta de steget. jag har förlovat mig och det är ett grymt stort steg för mig att sätta mig i en sån relation. de och alla andra saker me FK och läkare hit å dit, psykologer, arbetsterapet, mediciner, famlijen, eget hushåll. jag e liksom inte redo att släppa in folk i de än. känner mig oftast 'utsatt' när de kommer till närmre relationer me någon. för mig är vänskap som ett förhållande å jag blir väldigt lätt (och ofta) sårad. är somsagt paranoid och känner att folk tillslut vill göra mig illa..

#8 Du känns som en riktig vän, fastän jag aldrig har träffat dig.

Hos mig behöver man inte anstränga sig för att vara trevlig. Hos mig får man gärna slänga upp fötterna i soffan och inte säga ett ljud, utan bara läsa en bok.

Dammtussarna fär man gärna hoppa över!

Det sägs att dr viktigaste vännerna är de som man har kvar sedan barndoms- och skoltiden. Stämmer nog.

Men Hera och Aspie är mina nätvänner!

tja ska man svara enkelt och rakt så är det väl helt åt helvete….

har inga vänner som jag umgås med i verkliga livet tyvärr

har några vänner som bor långt bort och som kan främst pratar med över msn och liknande

min läkare kallar mig för eremit och det är väl så jag trivs bäst för mig själv

och enligt försäkringskassan så är mitt "nätverk" en riktigt katastrof  alltså att jag inte har några vänner att umgås med

det som gör mig mest lessen är typ alla vänner kommer och går oavsett hur man än gör så blir man bara osams och skiljs åt

känns som om man har tappat bort vänskapsmaualen nån som vet var den håller hus månntro?

Vänner..

Jag befinner mig i den åldern då folk flyttar iväg för att plugga, skaffar familj, reser jorden runt o.s.v.
Men jag befinner mig fortfarande kvar i min barndomsstad, det orsakar endel ensamhet.

Men jag har vänner jag känner mig hemma med, fast jag umgås inte med dom så ofta då de inte bor i min stad längre.

Annars har jag kompisar jag umgås med via gemensamma intressen, vissa av dom står jag riktigt nära.

Har en vän jag pratar med i telefon i princip varje dag i typ en timma, hon är guld värd. Vi är otroligt lika och gillar henne väldigt mycket. Önskar att vi bodde på samma ställe fortfarande, men får se hur framtiden ser ut..

Vänner har jag ett par stycken, men barndomsvänner inte en enda.
Stor bekantskapskrets men få nära.
Många riktigt bra vänner men utspridda i landet i och med att man är gammal raggare.

28# fy tusan hade jag tagit vara på det rådet att dom bästa vännerna är dom man har sen skoltiden så hade jag jag vart död sen länge…

mina "såkallade vänner" jag hade i skolan frös ut mig tog sönder mina hjälpmedel trcykte ner mig och så vidare i all oändlighet men antingen så va man med dom eller så fick man vara helt själv

jag är glad och tacksam för att jag orkade vända dom alla ryggen jag har till och med bytt efternamn för att slippa det förflutna och slippa att någon söker upp mig

för att spåna vidare på det här med vänner så jag har haft en sån där vän som betyder allt vi pratade jämt och ständigt och va verklgien tvillingsjälar men sen gick nåt på tok….orkar inte gå in på det

nåt som är positivt tycker jag är internet det är fantiskt att det finns såna här forum där man kan träffa nya människor

Jag har två vänner. Min systerdotter och en barndomsvän. Enligt mamma har jag det tydligen svårt att hitta vänner i min egen ålder som att barndomsvännen var 14 och jag tio när vi träffades, och systerdottern är tio år yngre än jag.

Vänner vad är det? Söker efter nya som står ut med mig, någon frivillig här som bor i Nyköping/Norrköpings trakten? Brukar skojja med killen att jag får sätta ut kontaktanons efter vänner.

"normala" männsikor verkar ha en eller flera bästisar gärna som de känt sedan de lärde sig gå.

Men de från skoltiden vill jag mest strypa långsamt. På gymnasiet hade jag några men av någon anledning förvann de ur mitt liv så som de få vänner jag haft genom åren alltid har gjort. Brukar skämta om att vänner har ett bäst före datum för mig.

Nu delar jag min sambos bästa vän, men vore trevligt med en tjej man kan larva sig med igen. Inget ont om killar har många gånger föredragit killars sällskap, men ibland behöver man någon tjej kompis.

Folk har en tendens till att vara så ytliga så jag tröttnar på dem, det finns så mycket intressant och flummigt man kan diskutera och prata om. Är ingen som håller mig inanför ramarna med vad man gjort på jobbet och ätigt till middag eller klagomål på barn och gubbe :( Fy

Oj blev visst lite mycket tror jag.

Jag har en vän som jag inte håller så mkt kontakt med. Annars är det bara min man.

Jag har inga särskilda vänner. Jag tycker att det är SÅ tråkigt att träffas "bara för att umgås", och enda gångerna jag kan umgås med någon "bekant/kompis/vän" är om det är djur inblandat. De enda jag vanligtvis brukar umgås med är förstås min sambo och även min mamma, så de får räknas till mina vänner i sådana fall. Min sambo är guld värd.
Ibland träffar jag mina syskon och deras mammor också, men oftast tycker jag bara att det är jobbigt, tråkigt och tidsödande. Jag har ingen bra hand med småbarn.
Med andra ord så finns nästan allt mitt sällskap här på internet. Det som är skönt med internet är att man inte måste fylla någon tystnad, försöka prata om sådant som är totalt ointressant eller hålla någon sysselsatt. Tack och lov för datorn. :P

Innan jag flyttade från Jkpg så hade jag en bästa vän. Hon var allt jag kunde önska av en vän : ) Jag hittade henne på spraydate.se : ) Tyckte hon verkade snäll och frågade om hon kanske ville bli min vän. Vi träffades… och fortsatte att träffas. Sen jag flyttade har jag förlorat kontakten med henne lite.

Många av mina "gamla" skolkamrater har jag kontakt med via fb.

Nu har jag kontakt med en från gymnasiet som jag umgicks med mycket då. Hennes föräldrar bor i en by utanför så hon är här ibland och då brukar vi ses. Hon ringer ofta och vi kan prata en hel del. Oftast är det hon som pratar och jag som lyssnar men det är så jag vill ha det och hon verkar tycka att det är okej att jag inte är så pratig av mig.

Annars umgås jag mycket med mina marsvin. Jag har i hela mitt liv sett djur som mina vänner. Dom lyssnar utan att döma, dom tröstar och dom ger glädje och kärlek tillbaka!! DET är äkta vänskap för mig!

Ja det förstås, får man räkna djuren så har jag hur många vänner som helst. ^^