Vet inte vad jag ska säga..

men tror jag förstår oron skräken osv…

ger dig all styrka och posetiv energi jag kan :)

kramar

L

Nej fy :( Hoppas att det ordnar upp sig snart så hon kommer tillrätta.

Rymde själv några gånger när jag var yngre, men då tyckte jag inte själv att det var någon stor grej eller att jag ens rymde. Jag ville ju bara ut på lite äventyr. Men nu i efterhand har man förstått hur oroliga föräldrarna måste varit.

Håller alla tummar och tår för att hon kommer tillrätta innan kvällen.

Stor kram

Svea, min dotter rymde oxå när hon var 14 år och det var fruktansvärt hemskt, så jag lider med dig verklgen. Hoppas hon har kommit tillrätta nu.

Massor med kramar till dig..

Åh hjälp! Hoppas hon kommer hem snart igen. Och helst av egen fri vilja förstå.

Skickar tusen stöttande kramar till dig, Svea!

Hoppas ni får tag på henne snabbt.

Det enda jag kan säga till tröst är att jag har jobbat med strultjejer förr och det brukar oftast inte vara så farligt.

Håller tummarna.

pEr

Håller med om att det inte brukar vara så farligt..med rymningar direkt men om man är ute på vift och blir kvar i denna kyla över ett dygn då kan ju saker hända..en  fjortis!om man mår peck.Minns själv hur det var

och jag har nog  bara haft TUR mer än en gång, kan jag ju konstatera nu efteråt och så bodde man i en liten ort.Lycka Till!(är  ju

förälder själv, så man vet hur oron gnager)

H.

Håller alla mina tummar. PMa signalement om du vill så hålelr jag utkik i min del av stockholm.

Min dotter är nu hemma igen.Jag har fått oerhört mkt hjälp av väldigt många på FB.Oerhört och väldig tmycket hjälp av fältassistenterna,lugna gatan,ordningsväktarna,min syster,min äldsta dotter,hennes pojkvän,min särbo.

Det finns ingenting som är bra här hemma med min yngsta dotter.Hon är en mkt stor fara för sig själv.

Det här är inte första gången hon rymmer,och inte sista.Än så länge har hon haft tur där ute och jag/vi haft tur.Men tur är ingenting man överlever på i all oändlighet.

Min magkänsla säger oxå att denna ggr kankse nått mer har hänt.jag behöver tyvärr sno åt mig hennes mobil för att få fram nån fakta.inget jag vill,ingen jag mår bra av men om jag ej snokar överallt å lite till så .,,, får jag inget veta..

jag har inte sovit mkt sista tiden.. det tär på mig att försöka sova och samtidigt försöka hålla vakt.i dag var jag på väg att svimma av utmattning.

nu sitter jag i köket utanför hennes sovrumsdörr och håller vakt…som så många andra nätter…

vad ska jag göra?

#8 Du ska be om hjälp. Det är inte en hållbar situation. Det är förvisso din dotter men du ska inte behöva ha det såhär. Du ska också få chans att sova och leva. Tyvärr vet jag inte vart du ska vända dig men någon annan som har barn kanske har bättre koll?

Ja hjälp! Inte fick jag någon hjälp när jag hade det som du Svea. Jag sökte hjälp överallt. Det var bara att vakta och vara oroligt för jämnan. Kanske någon annan har något bra förslag till hjälp? För som Hanna säger så är situationen ohållbar. Du måste få lugn och ro så du inte kraschar totalt

det e samma lika i dag aspie…jag söker å söker,,,den hjälpen vi söker finns ej… så e det bara…

vad ska jag göra…………………………………………..

Stackars dig Svea. Vet inte vad jag ska råda dig till tyvärr. Önskar jag hade en lösning till dig. Din dotter är i den värsta åldern nu. Åtminstone var det så för min dotter. Kanske är stödfamilj något? Inte funkade det för mig och min dotter men kanske för dig/er? Men det tog långt över ett år innan vi fick stödfamilj och sen vägrade de att ta emot min dotter efter bara ett besök???

Håller alla tummar och tassar för att det ska gå bra med allt. KRAM

det e enda ej mig det e mest synd om det e min dotter det e mest synd om…hennes smärta e dubbel smärta för mig…

jag vet att jag låter äckligt negativ m.m , du/ni får ursäkta jag är lite jävla trött …. men stödfamilj har vi genom min syster,som e bra pga att hon e min syster och dotters moster,,,annars hade det ej funkat.

äähhh,,,jag vet inte apsie,,,jag skriker om råd och hjälp men vet redan svaren… tack aspie..

den sk stödfamiljen ni fick vet ej vad dom gick miste om när dom ej lärde känna din dotter och dom ska skämmas för att ens ha kallat sig stödfamilj,,kanske insåg dom att det ej fanns massa pengar att hämta..

kram

Så skönt att höra att hon är hemma igen!

Jag tror som Aspie, det här är den värsta tiden för din dotter. Det är kanske inte mycket tröst just nu, men det blir bättre.

Önskar er att 2011 blir ett riktigt kanonår!

Svea, stödfamilj är en bra grej, jag är stödfamilj åt bokstavsbarn i olika åldrar. Det är inte lätt att ha dessa barn men det är så härligt när man får se resultat o framsteg efter ett tag.

Fortsätt att söka hjälp, ge inte upp. KRAM

Jag har vissa erfarenheter av stödfamiljer även (dock inte egna erfarenheter, utan åsedda erfarenheter), och dessa har varit idel positiva. Problemen för de unga löste sig uppenbarligen mycket bra. Så stödfamilj är något som också jag vill rekommendera.

# 15 & # 16

har faktiskt aldrig hört nån säga nått bra ang stödfamiljer.tvärtom.både av dom som själva haft det och dom som själva vart det.ni känns rätt så unika i era uttalande…

snälla helg…gå fort…snälla snälla lov gå ännu fortare,,

ingen mår bra,, ingen kan..ingen orkar..alla e vi fångar i vårt lilla h-vete vi har här hemma..

får inte upp dottern ur sängen.. sovit i princip hela dagen.jag har ej vågar lämna lägenheten ,,, snart måste jag det.. å sen är jag mkt mkt mkt trött med mkt värk i kroppen… ska dottern vakna nu..å va uppe hela natten..

vem ska då vakta henne.. jag.. måtte jag orka

Lider med dig Svea. Kan inte annat än skicka dig styrkekramar. Men ring soc på mån o grina till dig stödfamilj/person för din dotter.

#18, 19 Stackars, stackars dej, Svea! Du tycks verkligen just nu vara fången i ett helvete…

Det enda förnuftiga råd som jag skulle kunna bidra till dig med är att stämma in i helisas välmenta uppmaning.

Oj…kan nog inte riktigt föreställa mig hur jobbigt det måste vara…

Kan bara sända en tanke och hoppas att det löser sig på ett bra sätt.

Det stämmer som du säger Svea. Det är mest synd om din dotter. Så kände jag oxå när min dotter var som värst. Hon led något fruktansvärt. Man känner sig så maktlös när man inte når fram och kan hjälpa sitt älskade barn.

Stödfamilj fungerade ju inte för mig som jag skrev men kanske en stödperson skulle vara något? Min egen dotter vägrade detta oxå eftersom hon inte litar på någon.

Ja Svea, den stödfamiljen vi fick verkade inte vara riktigt kloka så det var nog bäst att det inte blev något.

*Massor med styrkekramar för det behöver du i överflöd*

har ingen aning om vad du har prövat och så vidare eller om hon har någon diagnos

men jag skulle ändå vilja sticka ut hakan lite och säga åt dig att försöka vara stark och envis och se till att hon får strikta regler att förhålla sig till

jag känner igen mig så jag stack oxå hemifrån när jag va i den åldern och det jag längtade mest efter va bara någon som brydde sig som satte regler som inte lät mig härja fritt för det är man inte mogen för

suck stödfamiljer örk säger jag bara har provat 2 olika såna och dom har vart vedervärdiga visst dom vill väl kanske väl men dom får typ ingen utbildning och det blir så lätt bara så fel 
min stackars son lider än i dag och är extremt otrygg jag kan inte lämna bort honom till någon annan än min mamma på grund av dessa stödfamiljer

Svea o aspie, det gäller att hitta rätt familj person för sitt barn helt klart, det gäller både för barnet och för stödfamilj/stödperson, kopplingen är jätteviktig. Man kan faktiskt få stöfamilj/kontaktperson med en person som man själv känner o litar på, det behöver inte alltid vara någon som soc har på sin "lista".

Kämpa på, Kramar i massor 

Tack Helisa, nu är min dotter vuxen så nu gör hon som hon själv vill och hon vägrar låta andra människor som hon ej känner komma henne nära. Tur att hon har vänner som stöttar henne. Den värsta tiden är över för hennes del tack och lov.

En tjej jag vad handbollstränare för hade stödfamilj och hon älskade dom, det fungerade klockrent.

Och jag har ju jobbat "i svängen" och vet att stödfamilj funkar ofta väldigt bra. Det finns ungdomar som tom föredrar HVB hem framför att bo hos föräldrar eller stödfamilj!?

Vi är olika och behöver olika saker. Det kan vara väldigt svåra saker det här.

Tålamod och lyssnande är viktigt från båda sidor i sådana här fall. Det verkar vara den biten som det faller på oftast, som jag ser det.

pEr

# till er alla…

Min syster är sk stödfanilj/avlastningsfamilj MEN det är inte hållbart i längden verkar det som,pga att min dotter ej vill vara hos henne och pga att det nu har skurits sig mellan dom.Detta är något vi hoppas ska ändra sig men jag vet inte… Min dotter är ju inte bara tonårsarg,lessen,förtvivlad osv på mig,utan även på sin moster,syster,alla i hela världen.

Vi hade en kort period när vi tsm träffade en annan familj,men herreguuuudd…så fel det var för min dotters del och även min egen.Så vi var lite "tvugna" att ta tebax syrran som avlastning.

Jag vill ha en stödfamilj/avlastning till min dotter som bor i våran närhet,som VERKLIGEN förstår hur det är att ha tonåringar,som tar ansvar helt och fullt ut.Helst ett " äldre " mkt stabilt par med vuxna barn på G ut eller nått sånt.Så min dotra får sin tid,uppmärksamhet osv osv.Har så svårt att förklara…

Någon här skrev att ju mer hon tex rymmer,testar röka osv osv desto mer skriker hon efter gränser,desto mer behöver hon mig.I vissa fall är detta sant och är på sätt och vis nu med i vårt fall.Men mina döttrar har vart envisa,egensinniga,och oerhört svåra att "fostra" från början.Detta har ej stoppat mig,tvärtom,jag har haft ordning & reda,regler,och konsekvenser av om regler och dåligt uppförade och det har vart en jävla tur på ren svenska att jag haft det så/gjort så trots min släkt & ibland omgivningens uttalanden om att jag är "för hård".Jag har aldrig vart för hård som dom kallar det,jag har däremot ej varit rädd för att sätta gränser,regler,och allmänt vett/ettiket/uppfostran.

Om dessa släktingar & övriga personer bla dagispersonal sen skulle ha hand om mina döttrar ett par timmar var dom som dom själva sa HELT SLUTKÖRDA efter dom haft hand om dom.Min mamma har vart barnvakt åt dom 4 ggr under deras uppväxt.Hon har oxå ringt när jag vart i väg och bönat mig i telefonen att skynda mig hem.När dom började på dagis fick jag tillstånd att börja innan yngsta dottern var 1,5 år.Hon var 1 år & 2 månader.Jag ammande fortfarande henne.

Dagiset var litet/privatdagis,bra personal med en "avdelning" där små barnen fanns,jättefins,jättebra rutiner,jättebra tänk kring att små barn tar det tid att klä på,leka ute med,äta,osv,och dom ska få sin tid precis som dom äldre ska få sin tid utan att behöva vänta å vänta på småbarnen.Det gick jättebra att amma min dotter och sen lämna henne(efter invänjningen)hon trivdes,jag kände mig trygg.Men även dagispersonalen tex ringde och frågade om jag har nått knep för att få henne att sova lunch?Jaa,det har jag sa jag…Hon sover ej lunch.Hon är vaken från tidiga morgonen till kvällen.MEN HERREGUD UNGEN MÅSTE JU FÅ SOVA!!sa dom då,klart hon får sova sa jag,men hon somnar ej.vilket dom efter ett tag förstod.Och det var tufft för dom för då fick dom inte sin vanliga lunch och rast ifrån barnen.

Så bättre vetande personer har blivit "knäckta" av mina barn samt släkt och vänner.Och jag har aldrig haft någon barnvakt annat i än riktigt,riktigt akuta lägen,och ibland ej ens då. :0(

Så från små barn,till "mellangammla" barn har det vart bra,ok osv.Sen när dom blev tonåringar finns det inget som vart / är okej. Äldsta dottern blir snart 18 år och det funkar mellan oss,oftast.Ibland blir det kaos…

Yngsta dottern nu 14 år gammal,vet ni ju hur det är med..

Och jag själv tror inte att dom har saknat någon form av uppbackning från mig i form av att jag ger konsekvenser utav att man ej håller tider,skolkar,m.m.Och jag tror ej heller att dom har upplevt att jag inte finns där för dom,gör allt för dom,älskar dom oavsett vad,när eller hur.

När andra föräldrar har problem med sina tonåringar funkar oftast utegångsförbud,ingen data,ingen mobil,ingen tv och massa annat föräldrar ofta gör som en konsekvens av tonåringens revolt.Här hemma med mina döttrar funkar inte sånt.Om jag skulle ta mobilen eller datan,ge utegångsförbud osv så tänder dom till ännu mera,låser in sig ännu mera,gör mig till den största av alla fiender,hatar mig mer än någon eller nått annat.Och allt ovanstående är okej för mig att ta,men det slutar inte där och det funkar inte här hemma.

Mina döttrar säger bara jag går ut nu..Nej säger jag du har utegångsförbud.Det skiter jag i.Ja,det förstår jag,men klä av dig nu för du har utegångsförbud.NEJ..jag skiter i det…Jag ber vänligt men bestämt nån gång till,sen kommer jag ju till att jag måste ta tag i barnet då.Barnet är mkt argt,hatfull,m.m.vad tror du mitt barn gör på mig då?Försöker ta sig loss,vilket hon till slut lyckas med.Skulle jag där & då ta nytt tag,springa i kapp henne,brotta ner henne?Vad händer när hon får in en smäll som gör ont på mig?Kommer jag då att säga aj…osv.. Eller kommer jag att bli så arg att jag klappar till tebax?

Om ni nu tänker på ovanstående situation så har jag det och så har jag haft det med båda mina tonåringar.Mycket mkt mer med min yngsta som nu är 14 år.

Jag har frågat bättre vetande,bup,barnläkare mfl..alla tror jag…och ingen har något svar.På vad jag ska göra då när sk vanlig fostran ej funkar.Ingen har nått svar.Dom erbjuder sig att prata med barnet ifråga vilket resulterar i att dom är tysta,säger ingenting.Eller är som dom är hemma,ifrågasätter vartenda ord,vänder och vrider på allt,utmanar och frågar om jag var din unge hur skulle du göra då?när jag bara gick i väg?skulle du slå mig till slut?Osv osv..tyvärr går många vuxna/bättre vetande igång på detta,dom blir provocerade,och vips så har min tonåring "övertaget" så som dom ser det då.

Jag är ensamstående.Deras pappa är en tvättäkta 100% skitstövel som drog från sverige för X antal år sen.Han är oxå tyvärr väldigt "dum" när det kommer till fostran av barn då han själv tänker som en tonåring/litet barn.

Vårt liv har vart och är galet tufft och hårt.Många tragedier som vi gått igenom,går igenom,så jag kan ej säga att mina barn har haft/eller har en bra uppväxt,men jag är alltid här,jag älskar dom.Jag försöker allt och mycket mycket mer.Jag jobbar för dom,alltid.Jag respekterar dom.Jag gör verkligen allt jag kan för dom,och många gånger gör jag för mycket,vill jag för mycket,för dom till dom med dom.

Jag själv har Dyslexi,dyskalkei,adhd,med mycket stora AS drag.Min äldsta dotter har inga diagnoser,hon är en "produkt" av sin miljö hon växt upp i/bor i.Min yngsta dotter har samma diagnoser som jag.

Men det finns inget i vanlig fostran och omsorg på barn som funkar här.Jag vet att jag gör allt,att jag gör på det bästa sättet jag kan för just dom här barnen.Jag sätter fortfarande gränser.Jag säger vad konsekvenserna att just det du gör just nu kommer att bli.och det har ingenting med att göra vad jag än tycker tänker och känner.Jag menar att jag är öppen,pratar med dom,ljuger ej för dom.Jag menar att om yngsta dottern fortsätter och vägrar samarbeta kommer samhället att kliva in.Hon vet vad det innebär.Jag hoppas jag når fram till henne snart igen.

Jag ser att hon lider,att hon har ont,att hon är på väg att stänga av alla känslor helt,att hon känner att det är hopplöst.En ung människa utan hopp…

Hjälp mig … kom med tips,synpunkter,tänkade…tack för ni tar er tid att läsa..kram

Jag har läst det du skriver, och jag kommer inte på något vettigt att säga. Förutom en fråga - vad gör din dotter glad?

Trist Lady dragon! Jag håller med dig i det du skrev absolut!

Bup  måste ju vara första steget..de kanske kommer hem

om man inte får dit dottern frivilligt?Man behöver ju prata!

Det behöver alla tror jag..Familje center finns ju..men man

behöver ha en klar diagnos säkert.(socialpsykiatri?)

GOOD LUCK SVEA! Pyssla om dig det du kan och när du kan få avlastning…(stödfamilj?)men någon människa över 18 år)

Lady dragon? HHAHA, vilket namn

#32, #30 skrev Lady Dragon, och jag tyckte det var så roligt

Inte bråka…please.. jag behöver ej tjafs här.. där min enda frizoon är…

# pEr du som har lite mer kunskap … har du mera tips,mera tankar,ideer… ?

# LenaR … min dotter tycker om att det händer nått alltid och jämt.Prova nya saker hela tiden.hon tycker om att sjunga,spela gitarr,m.m.teater.äta god mat.

kram på er alla… kram…kram,, kram

Har du provat att rådfråga någon på adhd-center? Dom har ju stor kunskap om just ADHD och kanske kan hjälpa dig att hitta rätt i djungeln av hjälp och myndigheter? Jag tyckte dom hade bra koll på sånt när jag var där på min kurs.

#34 Förlåt Svea! Det var inte meningen. Tyckte bara det lät roligt!

Kraaaaaaaaam på dig!!

Hej svea. öppnade datorn först idag, men det var tur att jag såg ditt inlägg.

jag har varit i en jättesvår situation med min son. och idag så är det betydligt bättre. vi har inte varit osams sedan han flyttade.

Jag skulle starkt rekommendera ett hvb hem. jag vet några bra.

men herregud vad jag fick slita för att komma dit, jag skulle för din skull men framförallt för din dotters skull se en sådan lösning som det bästa. hon kommer ifrån hemmet, ni får en jättebra relation. hon kommer säkerligen att hata dig om du gör detta beslut, men bara för stunden. hon kommer att älska dig senare. men det finns ju en uppsjö av hvb hem så det gäller att kolla efter ordenligt.

bup kommer inte hem, din dotter är så gammal så hon måste vara vänligt inställd till träffarna. Jag rekommenderar dig att du tar i kontakt med ungdom soc. där både du som förälder kan få stöd. men också ungarna. Jag känner att din dotter inte är elak, utan gör detta som ett rop på hjälp för att hon mår jäkligt dåligt.

Är du kompis med henne på msn, facebook. har du koll på vilka vänner hon har.

har du någon som kan hjälpa dig om den ohållbara situationen du lever i och som kan prata med ungdoms soc åt dig. du ska inte ha ett lvu, då får du ingen rätt att själv välja och säga till . utan det din dotter behöver är en solplacering.

gärna på ett hvb hem som kan hjälpa henne med dom intresserna hon har. och att skolan kommer att kunna fungera.

hör av dig till mig, jag är jätteinsatt i hur man driver sin hjälp mot soc.

kram

#34 Då finns det något att bygga ifrån! I musik och teater får man ut mycket energi, och det händer alltid saker. Skulle hon vilja ägna mer tid åt musik? Det skulle säkert vara bra för henne.

(Säger en som lever tack vare kommunala musikskolan.)

Min väninna har en flicka med svår adhd+depression (och lite annat) och hon ÄLSKAR teater. Dom har som tur är teater i skolan och nu i  jul var hon med i skolans julspel och det bygger verkligen på hennes självförtroende.

Kanske din flickas skola har någon form av teater med?

Oj Svea vilken skitsituation du verkar vara i!

När jag ser vad du skriver så känner jag spontant att din dotter behöver bli lyssnad på. tagen på allvar och få hjälp med att lyckas med saker.

Av någon utomstående du och din syster är nog tyvärr lite brända för ett tag…

Vad är det för hjälp om inte din dotter får vara tjafsig och ifrågasättande? Det är ju det jobbet om ska göras. Vi (på mitt förra jobb) tjafsade diskuterade om och om igen. Så försökte vi ha roligt tillsammans med tjejerna också så att man får se de roligare sidorna med. Men i en arbetsituation så byter man ju av varandra. Har man det i vardagen 24/7 blir det ganska fort knäckande. Du har ju gjort ett jättejobb och du borde vara än mer slut än vad du är!?tark jobbat Svea!

Det LenaR säger ligger det nånting i. Själv kan jag säga att hade det inte varit för musiken så…

Har din dotter ett sunt intresse  så stöd henne i det så mycket du kan.

Låt henne kanske skita i skolan då och då om det  i sin tur kan få henne att göra nåt positivt! Hade mina föräldrar tvingat mig att sköta skolan så hade de knäckt mig eftersom varken skolan eller de kunde hjälpa mig. Detta såklart av okunskap inget annat men ändå.

Men musiken hjälpte mig och gör fortfarande!

Din dotter är så stor nu så att från där jag ser det så är det henne man måste ställa frågor till och hela tiden påminna henne att trots allt är det mamma som bestämmer och att om hon inte kan acceptera det så kommer det att hända saker och ju mer hon samarbetar desto mer kan hon ju påverka det i "sin" riktning.

Tåget kommer att gå. Du kan få välja vagn om du samarbetar…

Det finns som redan påtalats många olika lösningar.

Timmelin nämnde HVB hem. Ja kanske om du verkligen tror på det. Du och HVB hemmet måste kunna samarbeta och du måste lita på dem! Annars kommer din dotter ha möjlighet att "spela ut" er mot varandra och det händer ingenting som är positivt. Sen ska det vara ett HVB hem med kompetens för din dotters problematik.

Fördelen för dig med ett HVB hem är att du får vila dig lite så att du har mer ork när din dotter är hemma.

Det här blev långt och lite pladdrigt men hoppas jag är begriplig. Annars ställ frågor.

Du verkar faktiskt ha haft en väldig massa otur med folk som inte är riktigt profesionella. Eller inte har förstått. det är synd.

Din dotter har en engagerad mamma det har inte alla ska du veta. Det vet nog din dotter också egentligen.

pEr

jag stöder och stöttar dig alltid. det vet du gumman

För det första… åter igen verkligen från djupet av mitt hjärta,,,är så tacksam och oerhört glad för jag har er. Jag kan inte hitta dom rätta orden för ni tar er tid att läsa,ge tips,ideer,stötta och skriva värmade ord. Det finns inga ord för att förklara hur mkt ni alla betyder för mig. Här får jag det rätta stödet oavsett hur,var eller varför och det är helt unikt i vårt samhälle.

Precis just nu för stunden,då menar jag oxå exakt för stunden är det ok.Och det är jag djupt tacksam över,varje nanosekund av ok-tillvaro är jag så tacksam över.

Ska läsa allas svar,tips,ideer en gång till senare och ge svar.Just nu är hjärnan för trött för att ge nått svar…

TACK ALLA FÖR JUST NI FINNS…kramar till er alla..

Och bäst av allt, Svea: du behöver inte ge svar! Vi älskar dig för den du är, och emotser inga kvitton tebax. Du skulle ha gjort det samma för oss (eller rättare: för dem, som verkligen hjälpte dig i din svåra stund) - och du har förmodligen redan gjort det, många gånger om kanske till och med.

hum jag tänker bara på en grej. gillar hon djur? jag har alltid upplevt att hästar/djur har hjälp mig på ett bra sett. ovilkårlig kärlek även hur dum man varit. någon som lyssnar även om man inte säger något viktigt. jag har precis som din dotter, underbara föräldrar som skulle gå genom eld å vatten för mig. ibland har jag älskat dom i bland har jag hatat dom. innerst inne har jag alltid älskat dom å kommer alltid att göra. jag skulle prova att introducera henne till något djur. kanske e en long shot men de kanske kan funka för henne också? djur ger både kärlek, ömhet och ansvarstagande. bara en tanke,

lycka till! jag tänker på er båda

#44, håller med dig, jag har hästar och använder dom jätte mycket i "arbetet" med dessa barn, både mina egna o de jag har som fosterbarn och stödfamiljsbarn. Djur är en guda gåva många gånger för dessa barn

du har stöttat mig tidigare svea. äkta vänner oavsett i real life eller här stöttar varandra

*kramar om Svea- massor och sänder all energi jag kan*

# 44 & 45   djur är bra,djur är underbara och kan väldigt väldigt många ggr vara en räddning.Nu har vi en hel del djur i familjen,men hon har inget intresse för dom alls.Tyvärr.

Sång,instrument,teater är mer hennes grej.Ska försöka få henne till nått sånt.

Vad har hänt sen sist? Pust…

Hon är ömsom okej i sitt humör ömsom extremt arg,avståndstagande,kaxig,….hittar ej rätt ord … vill ej vara med mig/oss alls…

Hon "straffar" ut sig i skolan,så hon blir utslängd m.m.

Hon straffar ut sig från familjen,skolan,allt…

Hon är mkt trött.Och jag upplever henne som om en stor del av hennes hopp om framtiden,allting är mkt låg.

Hon vägrar åka på samtalen på soc,vägrar åka till sin moster.

Vad gör jag/vi? Söker hjälp överallt…Finns här för henne,gör allt vad vi kan för att underlätta,för att det ska kännas bättre.Älskar henne,oavkortat…

Jag vill oxå säga att jag haft så oändligt många samtal med bup,barnläkare,kuratorer,psykologer,mfl mfl i många år för att få fram att jag/vi måste börja hjälpa henne NU ( då för flera år sen) för att vi INTE skulle komma hit.Och ev så mkt värre än det nu redan är.

Att jag/vi måste agera och ha en "plan" som kommer att behöva ändras med jämna mellanrum för att få ut det bästa möjliga,när hon var mkt yngre än hon  nu är just FÖR ATT INTE HAMNA HÄR!

Men det funkar inte så i vårt land.Här har jag så många ggr fått höra att :

-- Vi jobbar inte så.Det är ju först när hon ev inte funkar som vi börjar se om  vi kan göra något/sätta in stödinsatser.

Okej,men då är det ju många många ggr FÖR SENT! Då blir ju bördan,det enorma lidandet,och kostanden som alla ser till så mkt mkt större än vad det blir om vi stöttar henne på en gång!

Jag har gjort och gör så förbannat mkt för att det ska bli bra,för att hon ska få må bra,för att hon ska känna självförtroende,känna sig som en tillgång och INTE SOM EN JÄVLA VARBÖLDS-BÖRDA!

Gång på gång ska hon orka misslyckas för "man måste prova".Jovisst,men hur många ggr ska hon behöva prova,hur många ggr ska hon behöva misslyckas?

Det finns ju skolor,osv osv där det "rätta" stödet och VILJAN att genuint hjälpa barnen som sig bör…MEN dom ligger inte exakt här i våran kommun.Då kommer vi tillbaka till att söka till skolor,m.m,att vår kommun ej vill betala skolpeng osv osv osv till den skolan/kommunen.Allt detta TAR LÅNG JÄVLA TID!Under tiden växer mitt dotter,under tiden tappar jag henne allt mer å mer.Under tiden …

mår hon allt sämre…

Och om jag som är hennes mamma INTE kan ställa såna här saker till rätta,saker som är varje barns rättighet,mänsklig rättighet,vem ska hon så tro på?Lita på?Vad ska hon då vilja kämpa för?

Tomt prat om en bättre grundläggande mänsklig rättighet… för ett barn i sverige i dag..

nnäää…jag förstår henne…FUCK THEM! det spelar ju ändå ingen roll…

Åhhh….. jag lider så med er. Har min "fosterfamilj" här i finland som har samma problem. Varför kan dom inte lyssna  INNAN det går åt skogen? Sätta in alla åtgärder som finns i hela världen innan det brakar åt skogen? Jag känner ju inte er men jag ser denna familj som är så lik din och den dottern. Och jag, som är en stödperson, känner mig så otroligt hjälplös!

För som du säger, tomt prat om en mänsklig rättighet….

BUP, soc och andra menar nog väl - på sitt sätt ( hoppas jag)

Men det får bara inte ta sådan tid att få hjälp!!  Visst.. de har sin jäk**a ekonomi, för lite personal osv osv.. men när ett barn far illa får inte sådant vara en ursäkt

Jag har slagits själv i flera år för min dotter .. Nu, när hon snart fyller 18 så börjar det röra på sej lite.. Men då får jag veta att hon ska flyttas vidare pga åldern. Och så börjar karusellen om….

All tid som går.. alla "skrik" på hjälp och stöd som ingen verkar agera på….denna ilska , frustration och sorg som man bär på  …  det är tungt att vara mamma - och hjälplös

Men, man gör det bästa man själv kan , finnas där.. älska och stödja så mycket man kan - något mer kan man inte

Kom ihåg svea-,  att du måste ta dej egentid och hinna ladda batterierna själv också för att orka !!

*sänder styrkekramar*

Hej Svea! Nu har jag läst igenom allt som skrivits här…

Det första jag vill fråga dig är. Har ni provat att medicinera din dotter för hennes ADHD?

Jag har själv en dotter på 14 år med ADHD och som du vet så får man fajtas för deras utredningar och hjälp.  Min dotter har ätit Concerta och jag kan säga dig att det var ett enromt lyft både för henne och för mig!

Hon blev gladare, kunde fokusera bättre osv. tyvärr gick hon ner en del i vikt så vi fick sluta med den…men vi har nu börjat med näringsdrycker så att hon ska kunna börja om med medicinen.

Du nämnde att du själv har ADHD medicinerar du?

Jag tänker oxå att din dotter skulle ha glädje av ett HVB hem, för att ni ej ska köra slut på varandra och för att hon ej ska hamna i större svårigheter än vad hon är i nu. Är det nåt du kan tänka dig ?

Varm Kram till dig

Svea, som en utväg så finns alltid media. jag har använt mig av lokala tidningen några gånger för att nå ut o allmänheten är ett bra indirekt påtryckningsmedel.

@Svea: Timmelin har sagt till mig att du behöver stöd, vilket jag kan ge dig. Hon skulle ge dig mitt nummer, så att du kunde ringa mig, men jag har fortfarande inte fått något samtal. Hör av dig, så ska jag hjälpa dig att lösa dina problem.

ja svea kontakta coachingtig….

han är underbar.

du får ett jättebra stöd, jag lovar.