Inget svaaaaaaaaaar. Ingen som har funderat över detta?

hhmmm… äähhh… jag har inga ADD vänner. kanske därför ? jag har några ADHD vänner… ADHD med autism men det e jag väldigt nära själv oxå…. äähh..

men jag själv upplever mig som en adhd;are med stort plus.men jag är ej så avktiv längre.ju äldre jag blir desto mer oaktiv har jag blivit.nu känns det mera som om min hyperaktiviet sitter i mitt huvud och inne i mig själv.

äähh..

Håller med Svea.  Och att jag har inga speciella erfarenheter av det #0 skriver

Vi är nog inte så många Add-are på detta forum. Men jag föreställer mig att såna som oss skulle nog må bättre av att umgås med någon som har mer energi, annars finns risken att ingenting blir gjort. Å andra sidan finns ju risken om jag umgicks med en adhd-person att deras energi skulle göra mig tokig ungefär som en fluga i ens ansikte, och jag skulle känna ett starkt behov av att kväva vederbörande.

Nej det är vi kanske inte. Jag har träffat på en hel del ADHD-personligheter och jag blir trött av att samtala. Egentligen gillar jag när det händer saker men när det blir för mycket på en gång hänger jag inte med. Nu låter det som om jag inte gillar ADHD-personligheter, vilket jag gör. Frågan är bara hur väl man kompenserar varandra.

Min lärare sade till mig att jag visst kunde göra praktik 100 procent trots min ADHD (sade ADHD för att de inte förstår ADD) eftersom man då har massor av energi. Blev lite stött eftersom en ADHD-personlighet behöver precis lika mycket lugn som mig som är en ADD. Eller har jag förstått det fel?

Menar ADHD-personligheten som är i full gång med projekt som jag (ADD) inte orkar hänga med i.

Nu har jag inte fått min ADD diagnos bekräftat än, men det lutar åt det. Två av mina allra bästa vänner har ADHD och jag trivs jätte bra i deras sällskap. Dom är goa och snälla och bryr sig inte om att försöka vara stela "svensson" vilket jag gillar :-)

Visst har vi olika sätt att reagera på och så, men det viktigaste är att man är tolerant och ärlig så brukar det inte vara några problem. Om man vet att man båda är lite udda så spelar det inte så stor roll på vilket sätt. :D

va öppen och berätta om du inte orkar

min bästa väninna som har ADHD är inte lika hyper som jag, man kan vara olika hyper i sin egna diagnos också

men vill bara tala om att vi med ADHD, fattar bara man är öppen och berättar att det blir lite mycket för tillfället

men som också skrivs om ovan, du behöver hitta på saker men i din takt.

Ja just ja. På vilka olika sätt kan man vara hyper i ADHD. Inåt och utåt?

Stela svenssons… Så kan jag beskriva min omgivning. Det tar emot att anpassa sig till ett stelt svenssonliv. Men det är ju det som krävs om man ska slippa ha ångest över sin existens. Därför jag vill hitta likasinnade. Förstår inte var jag ska leta bara?

jag skrev tidigare att ju äldre jag blir ju mindre hyper blir jag i kroppen/energin men att jag är hyper inuti och i huvet.jag tror visst jag kan vara vän med en som har ADD bara den vännen säger åt mig att jag vill vara med dig i dag å kika i tex affärer men jag orkar inte jiddra så mkt.då blir det så,vi umgås men att jag tänker mig för att du den dagen ej orkar.ärlighet framför allt.

jaaa..jag tycker nog att om jag som har ADHD med stort plus ska jobba så behöver jag lung omkring mig,i princip alla saker triggar ju mig,stör mig i mitt ev lilla fokus jag har för att klara mitt jobb.

förstår precis hur du menar svea när det kommer till ärlighet. då är man inställd på det.

ett annat exempel på att vara inställd är när man ringer till någon som inte svarar, gång på gång ringer man såklart, en bomb av samtal. om personen ringer upp på kvällen och säger "fan vad du ringde många gånger idag." blir jag så irriterad. hade den personen bara sms:at och sagt att den var upptagen, men att den ringer mig imorgon klockan 10 kan jag vara lugn och vänta, eftersom jag ställer mig in på det. apropå ingenting : )

# 12

jag hatar oftast att prata i telen.detta beror på att jag har svårt med fokuset och måte vara på ett sånt ställe där jag är "trygg" för att kunna koncentrera mig på att just hålla fokus i telefonen å inget annat.därför svarar jag nästan aldrig.

dom som behöver en bekräftelse på att jag ej kan prata i telen brukar jag smsa mkt kort sms å säga att jag ej kan nu.sen får det vara upp till dom om dom ej hajjar å ska bli sura.

men å andra sidan ringer jag galet hysteriskt om jag själv ska ha tag på nån.svarar denne ej blir det ofta ett syrligt sms.samma sak gäller här,sms nått kort om att du ej kan å jag lägger av.då hajjar jag.

och jag försöker så väldigt mkt att inte säga jag ringer dig i morgon eller jag ringer dig efter lunch för jag vet att många kan sitta å titta på telen å bli galna när jag ej ringer den tiden jag sagt.och det förstår jag när jag är så svår att få tag på.

jag försöker hitta sätt att ej såra/göra andra frustretat arga på mig.jag försöker sansa mig när jag tokringer någon.jag försöker tänka efter före.jag försöker å försöker ändå har jag lika mycket tålamod som en godissugen 4-5 åring i kön på konsum,ändå hatar jag svara i telen i för mig tid och otid ,,,

jajjaja… nu så…doggywalk ,,,kram på er

jag  är nog lite galen här. ringer jag ett samtal till en mobil och någon trycker en upptagenton i örat på mig så kan jag tänka. jaha, va han var sur då.

men gör jag det själv så tänker jag ju inte den tanken.

Timmelin
Så tänker jag alltid. Vad har jag nu gjort eftersom personen trycker upptaget…

Hehe, jag trycker aldrig upptaget, för jag vill inte råka såra någon!

johanna. skönt att du tänker som jag.

lena - jag trycker inte upptaget för att jag vill såra, bara mina impulser som kan göra det tex när jag sitter på personalmöte eller hos läkaren mm och inte kan ta emot samtalet.

men jag sms sedan eller ringer upp och berättar varför.

#17 Jag förstår väl att du inte vill såra någon, bara stoppa telefonsignalen, jag bara berättade att jag hellre stänger av signalen än trycker upptaget, just för att jag är rädd att någon ska ta illa upp. Bara ett exempel på hur jag tänker…

o du är betydligt mer planerad än vad jag är. men jag lär mig.

gott initiativ och jag förstod att du förstod hur jag tänkte.

Mer rädsla än planering, men okej.

Jag kan säga som så att jag inte alls känner igen mig i din beskrivning av en ADHD-person - och detta trots att jag själv är diagnostiserad med ADHD (den kombinerade typen) och inte ADD.

Det du beskriver låter mer som en NT, tycker jag… Annars är det väl jag som är feldiagnostiserad och borde ha fått ADD i stället.

jag tror inte riktigt det har me diagnoser att göra om man kommer överens eller inte. de har väll mer med ärlighet och kunna säga 'jag orkar inte mer idag' å vara ärlig me sina problem och hitta en person som accepterar detta och också värderar ärlighet?

#23 Instämmer

en motfråga i all vänlighet….

tror ni att dom med ADHD alltid kommer överens?

eller att dom med ADD alltid kommer överens?

om du menar olika människor, vilket jag antar att du gör.

så är svaret nej. Man kan nog reta ihjäl sig på människor som är bara för mycket. Måste vara personligheten också utöver diagnosen.

Nu har inte jag fått min diagnos än men misstänker att jag har ADHD. Har i 6 år varit ihop med mannen i mitt liv. När vi blev ihop sa jag att jag troligtvis har ADHD, men att jag nog inte behöver diagos. Han köpte det och månaderna började rulla, vi flyttade ihop efter 10 mån. Han är den enda person jag inte hittar fel på och som jag accepterar som han är även om han är en pain in the ass ibland. Efter några månaders sammanboende började vissa saker uppträda hos honom, en del hade han varnat mig för; att han hade svårt med höga ljud, svårt med vänkontakt, svårt att följa med i samtal etc Han hade kort och gott kännt sig annorlunda hela livet. Jag tänkte inte så mkt på det.. Mina egna ADHD-drag är tydliga nog för att ställa till det än då.  Efter 2 1/2 år sa killen att han ville vara mer sig själv, jag fattade inget, trodde han hade varit sig själv. Nej det hade han inte vågat riktigt. Jag sa, men visst ska du vara dig själv älskling. Förstår inte varför du inte har varit det hela tiden. Tyvärr blev det upp och nedvända världen efter det. Efter ytterligare 1 års evigt funderande på vad jag gör för fel och varför han plötsligt inte kommer hem när han sagt, etc etc så insåg jag att han troligtvis har ADD. Detta för att hans syster en dag berättade att hon gjort utredning för ADHD och hade det. 

Det är svårt när båda har dessa drag, men jag är övertygad om att det går att ha ett underbart liv tillsammans bara man verkligen älskar varandra oerhört mycket och har tålamod med varandra. Eftersom han är så lik mig i mkt så har jag aldrig hittat fel på honom som på "normala" killar. Utan allt har känns naturligt o enkelt med honom.. Men med en person som ADHD är det inte lika enkelt att umgås tycker jag för, jag blir jättetrött på den personen, precis som min sambo blev på mig emellanåt. :(

#27 Intressant. Tack för att du berättade

#25 Nej det tror jag inte…..

Det är svårt att generalisera, då alla med ADD eller ADHD är individer. Jag har själv ADD, och jag fungerar alldeles utmärkt ihop med vissa med ADHD och mindre med andra. Samma med personer med ADD.

Vissa med ADHD kan få igång personer med ADD, samtidigt som personen med ADD har en lugnande inverkan på den med ADD. Det funkar om den ena inte är alltför dominant, för då kan den andra känna sig överkörd, som t.ex att den med ADHD känner sig uppbromsad av den med ADD, eller att den med ADD känner sig pressad att vara alltför aktiv av den med ADHD.

Om man nu ska generalisera, så skulle jag nog säga att det bästa är om man kompletterar varandra, dvs en med ADHD och en med ADD. Dock gäller det ju att de klarar av att gå halva vägen var, och att man respekterar varandra.

Jag har sett många kraschade förhållanden på att det inte fungerar, och oftast beror det på att kommunikationen mellan parterna inte fungerar. Den som har ADHD går på och skäller gapar och skriker, medan den med ADD drar sig undan. Observera att detta är en rätt grov generalisering. Man får helt enkelt prova sig fram, och se vem man man passar ihop med. Detta gäller såväl förhållanden som vänskap.