Onödigt att hålla på att anta saker om ett barn som är ett år. Ta barnet som det är istället för att försöka diagnostisera det, totalt onödigt faktiskt.

Diagnostisera gör man när barnet behöver extra stöd och hjälp, men att diagnostisera innan problemen ens har dykit upp finns det ingen mening med. Färutsätter man problem, då kommer problemen.

Ett tvåspråkigt barn börjar ofta prata senare än andra barn dessutom, inte alls ovanligt.

Att ett barn blir otröstligt ledsen är inget ovanligt, har du aldrig plågats på en buss när ett barn skriker i en halv evighet trots förälderns tröstande?

Barnet kanske hade ont i magen, var hungrig eller av nån annan anledning blev ledsen lättare än vanligt. När en person pratar med en röst den aldrig gör m,ed annars så blir såklart en ettåring förvirrad, konstigt vore väl annars.

I mina ögon bör du lägga ned med diagnostiserande av andras barn om du inte är en psykiatriker som är specialiserad på barn.
Feldiagnostisering ger felbehandling, att behandla ett barn efter vad man tror att det ska bli behandlat är inte så bra. Se istället barnet för den det är, se personligheten varnet har och lägg inte in det i ett fack efter steriotypiska beteenden.

#1 Ja, absolut. Bra reflektioner!

Men jag tror att du misstolkar mina intentioner.

Varför jag tar upp detta och ber om hjälp med det är ju för att jag upplever att min kusins bemötande av hans sons ihärdiga fascination för det ena och andra är kontraproduktivt för barnet.

Jag kopplar det starkt till hur jag själv var som barn och inte diagnosticerad och år efter år påtvingades begränsningar och skäll utan en enda förklaring. Detta ledde ju till att jag som tonåring och vuxen begränsat mig själv och tagit på mig mycket skuld och skam som inte varit min att bära. Dessutom har jag känt mig av andra förhindrad att utveckla det jag är bra på. Om någon frågar mig vem jag är har jag svårt att svara. Hur är jag i olika situationer? Jag vet inte. Jag saknar referenspunkter för att jag alltid påtvingats (och senare påtvingat mig själv) reaktioner och kroppspråk som varit intellektuellt styrt, inte naturligt. Jag har alltså i princip aldrig fungerat spontant i någto sammanhang, utan alltid med ett stort, tungt ok av självmedvetenhet och rädsla, som gjort att jag med intellektuella processer i 500knyck försökt möta olika sammanhang. Det är inte bra. Det har inte gått bra. Jag har ju inte lyckats fånga essensen av den mänskliga tillvaron på ett intellektuelly vis, fastän jag försökt i 25 år! Varför skulle jag överhuvudtaget vilja göra något dylikt? För att jag inte som ung tilläts utveckla den jag var. För att jag blev kritiserad och begränsad. Det är skit.
Eftersom jag nu med stor trolighet har AS och möjligt andra NPf-relaterade problem så har jag lidit på grund av att ingen vetat om och kunnat ta ställning till detta tidigare. Mina problem och tydliga avvikelses från andra barn (bland annat mina tre bröder) noterades av mina föräldrar redan innan jag var två år fyllda. Redan då fanns "varningssignaler" men ingen reagerade med något konkret på detta. Synd och skam!

Fruktansvärt om detta med min kusins barn får fortgå och det senare visar sig att jag har rätt om jag valt att inte utveckla och hålla ögonen på detta bara för att jag av hänsyn och försiktighet skulle blunda för dessa eventuella "varningssignaler" jag nu uppfattat. Då skulle ju pojken bli lika uppfuckad som jag. Jag tycker han är en fantastisk grabb, men hans far verkar oftast sakna energi att bemöta honom på ett sätt som jag tror är mer konstruktivt.

Därför ber jag om hjälp att avgöra huruvida de beteenden jag besrkivit verkligen är helt "normalt" eller inte. Kan de vara teckan på beteenden som är typiska för t.ex. AS-barn?

Jag vill inte förringa pojken och hans personlighet alls. Tvärtom. Jag vill hjälpa till att låta honom få vara precis den han är och inte bli hämmad i sin utveckling, utan uppmuntrad.

Jag är inte psykiatriker, nej.

Men jag är heller inte dum.

Jag ser det jag ser och lägger ihop två och två.

Snälla kritisera inte. Jag är klar med det för egen del.

Hjälp mig istället att konstruktivt förstå hur jag kan gå vidare med detta och vad jag kan tänka på.

Du hade inte lidit av att inte vara diagnostiserad som barn om du blivit bemött för den du är. Bättre att förklara för föräödrarna om hur du uppfattar barnet och vilka sätt du känner att de skulle kunna hantera olika situationer på. Allt eftersom de uppstår.

Alla är vi människor med olika personligheter som ska bli bemötta för de vi är och för de förutsättningar vi har. Det beyder att för en ettåring har det ingen betydelse om den har AS eller inte, det som betyder något är omgivningens bemötande av barnet.

Får ett småbarn en diagnos satt, föräldrarna berätta vitt och brett om diagnosen som barnet har, då kommer man att förutsätta beteenden och det kommer överskuggas de beteenden barnet faktiskt har.

Man ska aldrig förutsätta saker, inte göra antaganden, utan istället se saker för vad det är.

Om barnet får problem, då ska hjälp sättas in, men man ska inte göra antaganden om framtiden för att det verkar som att barnet kommer att få problem senare.

Jag hjälper dig konstruktivt, se det inte som kritik, utan se det jag skriver för vad det är.

Såklart att jag inte hade lidit av att inte vara diagnosticerad om jag fått förståelse tidigare. Men nu fattade inte min omgivning överhuvudtaget att det gällde att ta nån sorts särskild hänsyn till mig och skapa särskild förståelse.

Varför? De utgick ifrån att jag var som alla andra och att jag skulle skaka av mig kritiken. Jag gjorde inte det.

Självklart är det inget jag tycker barnets föräldrar ska skylta med om så inte är strikt nödvändigt. Men jag ser det som en möjlg förklaringsmodell till varför det kan vara idé att ha något annorlunda bemötande och förståelse för barnet än det som idag tillämpas.

Jag föredrar att pröva teorier snarare än att blunda för problem. Oavsett när de ev. uppstår eller visar sig.

Provar man teorier missar man lätt saker, har man öppet sinne så ser man istället hur saker egentligen är.

På köpet med en teori kommer antaganden, man antar att barnet kommer uppföra sig på ett visst sätt. Man sr om ens teori är applicerbar eller inte, om barnet passar in i ens antaganden eller inte.

Passar barnet in på din teori tio gånger så ser du det som en bekräftelse på att din teori är sann och gör fler antaganden. Ju mer man tror att man ser sanningen och tror hur olika situationer ska blii, desto svårare blir det också att se när barnet inte passar in i den tro man byggt upp. Lätt att man omedvetet sorterar ut de saker som passar in på ens föreställning.

Se istället på barnet med ett öppet sinne, även om alla andra gör antaganden så har barnet i alla fall dig som ser den för den de är, inte för den de tror att den är.

Ps. Jag förstår nu, efter att ha andats ett par djupa och läst dina inlägg igen, att du inte ansåg det du skrev i första svaret som kritik.

Jag tolkade det som kritik på grund av ditt avståndstagande från min frågeställning i kombination med vissa - i mina ögon - onödigt skarpa formuleringar och ordval.

Varför jag överhuvudtaget valt att lägga ut dessa frågor och starta denna tråd är för att jag är rädd att om jag kritiserar min kusins nuvarande bemötande av sin son och försöker ge honom konstruktiva tips på hur han "bättre" kan bemöta sin son, så kommer han slå detta ifrån sig. (Vem är jag att kritisera - jag är ju inte en direkt del av deras familj!) Om jag inte kan validera mina argument med en förklaringsmodell som förklarar varför hans skäll och tjat inte alls biter på pojken. Då tror jag att min kusin lättare kan ta till sig mina argument och lyssna på mina tips.

Diagnosticering får aldrig vara ett självändamål.

Oavsett hur självtillräcklig jag kan låta i mina formuleringar kan jag försäkra dig (er) om att jag på intet vis njuter av mina funderingar kring de ena och andra diagnoserna rörande mina kusinbarn. Varför jag hänvänder mig till dom är för att jag tror min till synes neurotypiska kusin inte kan förstå att särskild hänsyn kan vara befogad om inte särskilda förklaringsmodeller och därtill tillhörig litteratur och konkreta tips finnes.

Det är klart att jag inte påstår att mina misstankar rörande detta är något mer än just misstankar. Men min fruktan är alltså att min kusins lillpojke ska komma att lida i framtiden om jag inte använder mig av mer utvecklade, uppbackade misstankar i det att jag strävar efter att bryta hans fars på flera sätt begränsande, likriktande bemötande.

Så snälla. Är det nån mer som har tips om vad jag kan ha i åtanke rörande dessa spörsmål?! Eller Zaphix - vill du vara mig behjälplig i att svara på mina frågeställningar och delge dina egna erfarenheter rörande detta?

#5 jag vet.

Se ovan.

#5

Och snälla. Försök att inte tro det värsta om mig. Dina formuleringar får dig åter att verka som att du misstolkar mina intentioner. Det vore mig mycket behjälpligt om du istället kan hjälpa mig besvara mina ursprungliga frågeställningar.

Det är dem jag känner att jag behöver ta ställning till.

Jag förstår att du inte alls tycker jag behöver ta ställning till detta. Men du vet inte hur min kusin och hans familj funkar. Och du vet inte hur relationen oss emellan ser ut, och hur bilden av barnuppfostran rent generellt sett ut i vår släkt.

Och utgå inte från att jag tänker använda mina ev. kunskaper i detta ämne för att underminera mitt kusinbarns möjligheter att leva ett fullödigt, eget liv fritt från fördomar.

Kanske jag ändrar uppfattning och lär mig att det du säger är helt sant och riktigt och att jag verkligen inte behöver ta ställning till detta. Men låt mig då lära mig det själv. Jag lovar att jag inte ska agera på mina misstankar om ev. NPF inför barnets föräldrar förrän dessa misstankar är mycket noggrant prövade i mitt eget tysta sinne.

#6: Skarpa formuleringar vet jag väl inte, men jag lindar inte in saker utan ser det som lättare att få fram det jag vill på ett rakt sätt.

Grejen är väl lite den att jag har varit som dig, jag har varit i din situation inte bara en gång, jag har redan gjort misstaget att hobbydiagnostisera andras barn. För mig har det inte gått så bra, utan det är som att gå in i en vägg, de har inte lyssnat till vad jag sagt.

Men å andra sidan kan det ju vara för att jag inte lindat in det jag sagt i fluffiga ord, men har en känsla av att det hade hjälpt föga. Kanske med så mycket fliffighet att man inte kunnat känna någon hårdhet därunder så kanske de inte besvarat det med atrt sätta upp med vägg, men då hade de heller inte förstått vad jag menat..

Det är något som måste mogna fram och om ev. diagnos skulle bli aktuell så kanske föräldrarna skulle accepterat det då.

Fast hade föräldrarna accepterat att sonen kanske har ett NPF, och behandlat honom som det och det senare hade visat sig att så inte var fallet, då hade nog sonen med största chans känt sig lika missförstådd som du gjorde.

#8: Du får lära dig det själv, man måste lära sig det själv för att just lära sig det.

Grejen är väl att du inte har tillräcklig kunskap till att diagnostisera, just därför behöver man så många års utbildning för att få sätta en diagnos. Hobbydiagnostiserande är av ondo, eftersom det är så lätt att bli sin diagnos även om den inte ens stämmer.

Men ska lägga ned, ingen mening att fortsätta eftersom du ändå inte tar till dig tips som inte överrensstämmer med de svar du vill ha. Att dina teorier är sanna och du såklart ska berätta det för föräldrarna.

Men till sist, om du ändå är inne på ditt spår, läs inte bara om barn med ett NPF, utan läs lika mycket om barn utan NPF. Just för att du inte ska förtsätta vara lika enkelspårig som du till synes är nu.

Tack för dina synpunkter!

Förstår hur du tänker. Jag har gjort likadant flera gånger.. 
Men som svar på dina frågor om barn.

Alla är olika. Det är väldigt individuellt när  de börjar prata. Tom inom familjen. Hos endel kan första barnet vara mycket tidigare än syskon, men också tvärt om.

Endel barn kan vara otroligt farscinerade vid tekniska prylar, både diagnosbarn, men också ntbarn. :) Flera av mina syskon barn (utan diagnos) har varit precis likadana.

Barn kan ibland bli otröstliga för vad vi tycker är ingenting. Ibland finns det inte heller någon given anledning. Barnet kanske visst tyckte det var läskigt att du plötsligt bytte röst, vem vet. Men det i sig är inte skäl nog för diagnos tycker jag. :) I den åldern tror jag de fortfarande har lite svårt att förstå och sätta ihop saker. Så om du plötsligt byter till en helt annan röst, så blir det kanske svårt att koppla vad som egentligen hände.

Det är i regel jättesvårt att se tydliga tecken på ett sånt litet barn, om det inte är "djupare" svårigheter, som autism etc. Då kan man nog redan vid 1 års ålder börja se vissa tendenser.

Nu är jag långt ifrån barnspecialist. ;)

#11 Tack för detta sätt att ge perspektiv och hjälpa mig till utökad reflektion och förståelse! =)

#9 Jag vill ödmjukast göra ett försök till att utreda vad jag ser som en av de starkast bidragande orsakerna till våra nyss passerade meningsskiljaktigheter. Jag är övertygad om att dessa främst beror på misstolkade formuleringar. Jag ska inte lägga några ord i munnen på dig, Zaphix utan fokuserar istället på detta jag upptäckte då jag ånyo läste mina egna inlägg här ovan. Plötsligt förstår jag mer hur Du kan ha tolkat mig och varför du isf reagerat så starkt som du gjort. Jag ser nu hur jag uttryckt mig vagt och inte alltid helt i linje med det jag egentligen menat. Det jag tydligast ser är följande:

Jag menar på intet vis att jag vill diagnosticera någon.

Det jag menar är att jag för att underlätta förståelsen och argumentationen i kommunikationen med min kusin och hans fru (som råkar vara psykolog) förutsätter att jag är mest hjälpt av att använda en retorik och särskilda förklaringsmodeller som återfinns inom förutsättningar, problematik och fördelar som tillhör olika tillstånd inom NPF-spektrat, och framförallt då att med detta som grund förespråka utökade försök till tålamod och perspektiv från föräldrarnas sida, så att den här lilla underbara pojken ska tillåtas växa fritt och utvecklas i enlighet med sina egna unika förutsättnignar! (vilka de nu är)

Detta ser jag som avgörande skillnader.

Men som sagt. Tack Zaphix och Ylva-Li för synpunkter och (mer eller mindre förvirrande) förklaringsmodeller!

Jag tror att jag förstår dig. Vi aspergare kan trots allt generellt betraktat se tecken och tendenser på autism-spektrum-drag hos det uppväxande släktet väldigt mycket bättre än NT (i regel, men givetvis inte alltid!) - av det enkla skälet att vi är - och har varit - likadana själva.

Också jag har en drygt ettårig (snart tvåårig) anhörig som skulle kunna passa in mycket bra på din beskrivning; även denne har en två år äldre syster, som är utpräglat social och förvånansvärt verbal och inkännande. Hon är säkert "socialt intelligent" enligt Howard Gardners beskrivning.

Men hennes lillebror är uppenbarligen "intelligent" på ett annat vis. Han fascineras av alla möjliga saker som han ser. Men talar, det gör han inte alls; utstöter i undantagsfall vissa påkallande ljud, men då utan att själv vara medveten om att han påkallar andra eller vissa människors uppmärksamhet, det blir mera liksom instinktivt.

Lillebror är enligt min iakttagelse utpräglat "visuo-spatialt intelligent", för att fortsätta tala med Gardner. Och detta, att ha intelligensen liggande inom det området, samtidigt vara socialt/språkligt "ointelligent", det tror jag på något sätt är kärnan i autism-syndromet.

Dock ska sägas om "lillebror", att han visst "ser" sina medmänniskor, och kan fascineras av oss också - han kan skratta åt våra beteenden, och även bli rädd för dem ibland. Så någon zombie är han icke - bara lite annorlunda perceptuerande sin omgivning… (tror jag)

Ser fram emot att få följa hans utveckling. Ställer inga diagnoser ännu… Men har mina funderingar - precis som du, Stormar.

#13

Ja, intressant!

Det är fint beskrivet och engagerade och låter som en sjysst inställning!