Ja du, det var ingen lätt fråga att svara på, kan förstå dig en del i det hela. Är själv inte överviktig, men har i hela mitt liv velat träna regeöbundet och vara så där snyggt vältränad.

Samma pboblem som dig där, det gr bra ett tag men när man inte ser resultat på en gång, gärna innan man ens börjat. Ja då tröttnar man och det hela rinner ut i sanden, sedan håller man på sådär år ut och år in.

Hur andra ska kunna förstå hur du tänker, det är en annan femma. Det är så lätt för andra att säga det är bara att ta sig i kragen med att gå ner i vikt/sluta rlka/äta godis eller vad det nu är.

Men kan garantera att dessa människor även de har svårt med något som de inte tänker på när de säger som de gör.

Kan bara säga att du ska stå på dig och försöka förklara hur du känner och hur du fungerar, sedan får vi alla hålla tummarna att någon förstår hur du fungerar.

Önskar dig lycka till och ger en spark i baken som kanske håller någon dag.

Tack zatanica. Visst är det så att man vill ju se resultat redan innan man börjat och så håller det på. Men NT-personer verkar inte se det som vi gör. Jag hoppas att min nya läkare skall förstå hur jag mår och skriver en så bra remiss till kirurgerna att dom godkänner operationen.

Håller alla tummar jag kan för dig och hoppas att det går bra. Som jag försöker leva efter det kan ju inte gå åt helvete hela tiden någon gång måste man ju få lite tur.

Japp jag hoppas. Annars hoppar jag till nästa läkare.

Jag vet hur du har det. Jag har det precis likadant fast åt andra hållet. Vägde 64 kg innan jul. Nu har jag rasat till 57kg… Och jag bara rasar i vikt och blir anorektikersmal när jag mår dåligt… Man ser lätt mina höfter oh kan räkna revbenen utan att jag drar in magen…

Jag kan inte äta för det samkar inte och jag mår illa och får kväljningar och vill kräkas.

Jag har tyvärr inget bra svar då jag tampas med liknande: Men ät, flicka, så du går upp i vikt.

Min mage klarar inte av fet mat, då mår jag illa och får diarré för det, kolhydrater ger också diarré… Så om någon skulle säga åt mig att äta extra fett eller socker, det går inte…

Och jag kan inte påstå att jag trivs så som jag ser ut nu…

Det blir en ond spiarl också. Man mår dåligt för att man inte trivs med sig själv och då blir det bara värre.

Jag kan tänka mig att sötsuget är samma sak som mitt illamående, fast tvärtom… Visst har det funnits tillfällen som jag har haft sötsug, men det är inte ofta.

Nu tog jag iofs en liten liten chokladbit. Men det var inte för att jag var sugen utan för att få i mig lite energi etc. Sliskigt äckligt, ja…

Haha, tålamod ja, borde ju kanske äta något, men det tar tid att laga mat. Är många moment. Äsch, gör något annat istället, som inte är lika jobbigt och som är klart mycket snabbare. Som att skriva ett inlägg på iFokus istället.

Lyckliga äro de med självdiciplin och tålamod. Men inte särskilt smarta, då skulle de veta hur vi har det.

Lyckliga äro de med självdiciplin och tålamod. Men inte särskilt smarta, då skulle de veta hur vi har det.

Gillar den meningen.

Ja jag önskar också att jag kunde ha varit åt andra håller men vissa liksom jag själv går upp istället.

Neja, jag tror inte att du vill det, gumman. Att få ont överallt för att skelettet skaver mot huden, att må illa och känna kväljningar när man känner matlukt, inte orka göra saker för att man har för lite näring i kroppen. Tarmarna tar inte upp näringen. Jag tror att bägge två har lika mycket nackdelar faktikskt, då bägge inte är bra alls för våra kroppar.

Alltså jag tycker vanligtvis om mat, men min kropp vill inte ha den/tar upp för lite av näringen.

Okej.

Tänk, tack vare BusHannas inlägg, så förstår jag nu, att jag var anorektiker som liten. Vet hur ni har det, och minns det övermäktiga med att pina i sig något av det som låg på tallriken. Och bara den påtagliga vetskapen om att det snart var matdags… (olidligt!).

Endast för att eliminera könstänkande här (vilket jag, som forna anorektiker vet, inte det är frågan om alls i just vårt problematikfall), så vil jag säga, att jag själv, som ganska sexuellt fungerande man (i mina bästa år), blivit "tänd" på kvinnor på grund av helt andra egenskaper än deras utseende. Om jag blev "kär" i en viss kvinna, och hon råkade vara tjock, ja då blev "tjockhet" ett ideal för mig beträffande alla kvinnor - och om - au contraire - jag helt oförhappandes bleve förälskad i en "tana" - ja då blev smalhet idealet!

Ylva, Med operationen så kommer du att vara tvungen att ha rutin nog att äta ca 6-7 mål mat om dagen, ingen skit utan näringsriktig föda. Du måste motionera för att skinnet ska dra ihop sig alls.

Jag såg en op som den enda lösningen, gjorde den -01 och komplikationer kom ju direkt. Kunde inte äta vanlig mat, ingen frukt, inga grönsaker alls. Jag levde på socker och risifrutti.

Så september -09 tog jag bort bandet, det hade eroderat in så långt i min matstrupe att jag fått gå med stomipåse om nåt år så operationen var nödvändig…

Men än idag lider jag av komplikationer… om du vill läsa vad som hände så läs inlägget "inläggning på torsdag" på viktminskning.

Jag säger inte att operationerna är onödiga eller av ondo men man ska tänka till åtminstone 7-8ggr extra innan man lägger sig under kniven. För har du otur kan du få mitt liv.

Jag har aldrig varit så fet i hela mitt liv som jag är nu och inget kan jag göra åt det gör går jag med mina vätskefyllda ben så spricker dom och eftersom infektionen fortfarande finns i min kropp så får jag genast bensår.

Usch det låter tråkigt att du fått såna komplikationer. Det har gått bra för min mamma, min bror och mni syster samt min bästa kompis som alla gjort denna operation. Min mamma var med bland dom första som djorde dessa operationer och hade en annan typ av operation där man fick fylla i en ring med vätska eller tömma den beroende på hur mycket man ville äta, sen gjorde hon om den för några år sedan.

Nu blir jag jobbig igen YlvaP. ;)

Det kan gå bra, men det kan också gå jättefel.
Men det som gör att jag känner mig tveksam till en operation för just dig, är att det inte är en direkt lösning. Du måste jobba på ditt förhållande till mat först, annars kommer inte en operation att hjälpa, alls. I början kanske.. men det är väldigt många som inte jobbar på sitt förhållande till maten och sen går upp igen. Det går att töja ut magsäcken igen liksom.

Ta inte det här som att jag inte förstår ditt problem, för det gör jag. Man blir panikslagen efter ett tag. Men en operation ÄR inte en magisk lösning som ordnar allt.

Just det du skriver YlvaP att hur ska jag orka när jag mår så här dåligt…just den biten förstår jag helt och fullt.Just den biten är ju allting,oavsett vilket problem man än har.Och jag tycker att OM någon bara lyssnar och avlastar en i sitt dåliga mående gör det mkt stor skillnad.Skillnad i att orka se problemet från olika vinklar,ta in infomation,sätta ord på saker och ting m.m.

Jag hoppas du får den sortens förståelse och avlastning.

Den är så avgörande för hela alltihop.Det behöver inte ens vara så att den/dom som avlastar en,ser dig,hör dig och förstår dig kan göra / lova att dom kan hjälpa en/dig.Men just att bli förstådd,sedd,hörd,avlastad…är avgörande.

kramar om

#13 Åh, precis så Svea. :)

Kan inflika en sak föresten. Jag KAN inte i gå ner i vikt när jag mår dåligt. Det bara funkar inte. Omöjligt.. Det spelar ingen roll om jag rör mig, äter rätt etc. Vågen står still.
Det vände när jag började få rätt hjälp för mina problem. Hjälp som var mer anpassad för just mig, och inte någon mall.. (Man trodde att jag hade social fobi t.ex, vilket jag hade, men inte särskilt länge.. Och det är rätt lönlöst att försöka behandla det om det inte längre finns. ;) )
Så när jag började få må lite bättre i mig själv. Då orkade jag. Då funkade det! Inga jätterasande. Men 15kg på ett år.
Men nu har jag mått dåligt igen ett tag, och vågen stått still.

Visst är det svårt att gå ner i vikt när man mår dåligt. Ja jag iaf. Orkar inte röra på mig heller och vågar inte gå ut och visa mig så här tjock. Social fobi har jag också fast inte lika mycket som förut men en del kvar. Skulle vilja ha pengar så jag kan åka och träna på ett gym men det vågar jag inte heller.

Jag kommer mig inte för att träna här hemma heller för det är så tråkigt.

#15 du har ingen som du kan börja smygträna lite med och som kan puscha dig lite lagom?

Det gäller ju tyvärr att börja lite lagom och sätta små mål. Även om man ju vill se resultat innan man ens börjar. Tänk på att även småsaker räknas som att ta trapporna istället för hissen, damsuga mm. Eller varför inte sätta på någon musik man gillar i sin ensamhet så klart och bara skaka loss. Musik funkar för det mesta på mig oavsett hur man mår så man får röra lite på sig.

Men tror det kan vara en bra ide för dig med någon som du kan träna med eller som bara kommer med bra förslag vad du kan hitta på för att röra på dig. Blir ju lite balansgång för personen i fråga får ju inte bli som en tjaj tant/gubbe så man inte vill av den anledningen.

Det gäller ju att hitta en träningsform som man gillar.

Själv har jag fastnat för yoga, när jag lyckas yoga regelbundet ett tag så känner man att man inte längre har sama sötsug (är en godis råtta) Så kanske är det så med all Träning att får man kläm på det så börjar man äta bättre av bara farten. Bara en tanke.

Hoppas du fick lite mer tips här, hade gärna puschat dig lite om jag bott närmare.

Ja just kom på en sak till :)

Om du har en kalender skriv in i den så fort du gjort något som du räknar som Träning så blir man lite gladare och känner sig bättre när man ser att man gjort något och känner sig inte sådär tvär värdelös.

Skottar du snö 10 minuter skriv upp det. Om du tar en promenad skriv upp det med, skriv även upp om du går på stan för då rör du ju på dig. Du kanske hugger ved 5 minuter eller lyckas springa upp och ner för en trappa 4 gånger för att du glömmer saker skriv det med.

Tycker det är super för då kan man när veckan är slut se att man har gjort något i träningsväg. Vissa veckor kommer man gjort mer och andra mindre, men är det i allafall en dag man vart hurtig ska man vara glad :)

Har inga kompisar på denna holme. Har bara mannen och han är inte heller för att vara ute bland folk men han har inte socail fobi. Jag menar att jag verkligen inte har någon kompis. Bara en men hon bor i Sverige.

Sen är jag sjukpensionär med en massa skulder så vi har inte råd med att åka och träna nånstans. Jag tror att styrketräna kan vara min grej.

Jo styrketräna gillar jag med, känner igen mig där igen min kombps är min sambo sedan var det dåligt med vänner om inte katterna räknas. :)

Min sambo köpte bänkpresstång med vikter eller vad det heter och jag köpte hantlar på rusta för en billig peng. Sedan kan man ju googla fram övningar man kan göra. Man kan komma ganksa långt på att träna med vikter sa gubben min.

KAnske kan ni komma över lite billiga vikter någonstans.

Drömen vore ju om man hade råd med en personlig tränare eller hur? Men då skulle man troligen mest känna sig dum och malplaserad. Men vore kul att prova.

Men vardagsträning var väll en bra början? Tänk bara på hur jobbigt det är att släpa hem matkassar.

Kanske skulle behöva ett nytt liv?

Av dina inlägg på detta forum verkar det ju inte direkt som att du trivs med hur du lever. Du kanske skulle ta och flytta till fastlandet?
Göra nåt helt nytt, ändra på alla gamla rutiner och dåliga vanor du har och skaffa vänner.

Känns som att du snarare skulle ändra din levnadssituation snarare än din magsäck. Tror inte du mår bättre även om du skulle vara smal. Du befinner dig i samma situation ändå.

Dumpa maken, ta med dig barnen och flytta till fastlandet. Maken kan väl flytta med om han vill det, antingen med er eller utan er men till samma ställe för att kunna ha delad vårdnad om barnen.

Äh, extremt och omoget tänk av mig kanske. Men seriöst, en operation är inte lösningen på dian problem, att ändra ditt liv är det.

Du har ett enda liv, vill du leva det såhär?

Nä det klart jag inte vill men inte vill jag skilja mig från min man vi har det bara lite svårt just nu. Inte vi personligen bara det ekonomiska. (Fastlandet för oss är Finland, hihi)

Visst vill jag ändra på mitt liv men jag har inte verktygen att klara av det. Utan min man skulle jag inte finnas här.

Men du, hör med din läkare, du kanske kan få FaR? Fysisk aktivitet på recept. Det gör ju den ekonomiska biten lite lättare? Träning är ju positivt både för det psykiska och det fysiska.

Satt här om dagen och pratade med en god vän om det här med att gå upp eller ned om man behöver.

Behöver man gå ner…ja då får man slita ihjäl sig. Och sen är det meningen att hålla det också…oj oj.

Minst lika illa är det om man behöver gå upp….ett verkligt slit då också…försöka trycka i sig mer mat än man vill ha….inte kul kan jag tänka mig.

Ja…hur gör man…har inget svar.