Nja, alltså ADHD/ADD är medfödda funktionshinder och ingeting man "får" vid något stadium i livet, det är en av diagnoskriterierna- att man ska ha haft symtom sedan barndomen.

Däremot är det ofta man missar symtomen hos flickor eftersom de inte har samma tendens att vara utåtaggerande, aggresiva och stökiga som pojkar. I tonåren kan dock även sådana symtom visa sig då många blir stökigare i tonåren, och särskilt tjejer brukar ha det tufft om de redan sedan innan kännt utanförskap och svårigheter. Problemen med uppmärksamhet, koncentration, närminne osv borde inte påverkas., Å andra sidan är det ju problem som är lätta att ignorera hos unga flickor, istället förklarar man det med att de är lata, slarviga, oengagerade osv. Problemen uppmärksammas kanske först när kraven i skolan ökar högre upp i klasserna.

Det svåra med ADD är att symtomen ofta liknar de som man kan få t.ex. av stress eller andra psykiska problem, t.ex. deppression. ADD förvärras också av sånna omständigheter, men skillnaden är att en person med ADD har sina besvär hela livet, om än i varierande grad.

Nej visst vet jag att det är medfött. Men hur uttrycker sig ADD när man är så pytteliten (under 7), och inte har några fler ansvar än att vara nöjd?

Mor min, som ställer sig tveksam, har själv lätt för att glömma vad hon har sagt, vart hon lagt saker, och hon har en miljon listor och påminnelser i noga detalj om timmens, dagens, veckans, månadens att-göra, blir lätt överväldigad och helt slut efter sociala sammanhang. Om hon har sådana tendenser själv, och alla hennes tre döttrar har det, kanske det är svårt för henne att objektivt uppmärksamma något som eventuellt skulle vara avvikande, för det är allt hon känner till själv?

Jag var poppis som liten, men de allra flesta av mina kamrater fick vara mina vänner på nåder, för att jag var snäll och lite uttråkad. Jag drog väldigt tidigt slutsatsen att jag måste nog vara lite smartare, bättre och "äldre" än de andra barnen i min ålder eftersom de inte så ofta begrep hur jag tänkte. Jag hade lite storhetsvansinne som liten. Underhöll mig själv i timtal med mina armeer av låtsaskompisar och tillochmed slavar(!) som hade vett nog att förstå min grandiositet ingen av de andra fjantarna förstod. På släkträffar bad jag en liten bön för att det inte skulle vara andra barn där som försökte leka fel med mig.

Det kan ju tolkas som ett slags utanförskap, att inte finna några likasinnade och liksom inte känna någon länk mellan mig själv och andra i min ålder.

Vad säger ni, särskilt om stycket med min mamma? Kan hon missat något? Har jag överhuvudtaget nånting att komma med om jag ringer och talar med någon om ADD, eller kommer jag bli utskrattad för att allt fallerar på att jag var en duktig och artig liten tjej?

Grejen är väl snarare vilken nytta du skulle ha av en diagnos?

Vilka hinder har du i vardagen som skulle underlättas av att få en diagnos och sedan hjälp och stöd för att hantera det bättre?

Tror du medicin skulle göra att din vardag blev lättare?

Hur har det gått för dig i skolan? Klarat av att koncentrera dig på lektionerna?

Läs diagnoskriterierna, ADD handlar om en uppmärksamhetsstörning, inaktivitet, mindre lätt för att komma igång med saker, trött av att fokusera bara en liten stund och sånt.
Virrighet och varierande begåvningsnivå är väl också ingredienser.

Ser inte helt varför din realtion med dina vänner spelar in i diagnosen ADD, men jag kan ju ha missförstått.

Misstolka mig rätt, inte menat som kritik, utan vill få dig att fundera lite kring nyttan med en diagnos.

#3 Utifrån vad jag har läst här och så så verkar det vara mycket prat om utanförskap och känna sig annorlunda när man var liten, det var väl den kopplingen jag försökte göra med att berätta om relationer till andra människor. Men det kanske är irrelevant som du säger, jag är inte helt insatt antar jag.

Nyttan med en diagnos skulle väl vara bekräftelse i att jag inte är galen eller sinnessvag. Att jag inte bara är lat, inkompetent och undermålig för att jag är vek, utan för att där finns bevisliga problem som sätter käppar i hjulet för mig.

Så vill jag bli hjälpt, med medicin eller terapi eller stöd av annat slag. Hjälp att fungera som en normal människa i vardagen helt enkelt. Det gör jag inte idag. Ingenting blir gjort, jag kommer mer och mer efter i mina studier, känner mig mer och mer avskärmad från ett fungerade leverne.

Lite så.