Men kära. Stackars dej.

Redan fenomenologerna - med Brentano och Meinong i spetsen - ägnade sina liv åt att studera just dessa fenomen. Dessa insiktsfulla psykologer skulle ha avskedat din kurator omedelbart, är min tro.

Kognitionen sker inte linjärt. Åtminstone inte för mig. Och inte för dig, som du beskriver det. Och förmodligen inte för de flesta andra människor heller. Möjligen för ett och annat inskränkt NT. Till vilken kategori din kurator kanske hör?

Stå på dig!

Orkade inte läsa hela ditt inlägg, väldigt trött i huvudet idag, så kan ha missat nån del. :)

Jag gick i KBT stora delar av förra året, trodde inte då att det gav nåt resultat alls. Men nu i efterhand då jag hunnit bearbeta allt och jag börjat lyckas befästa lite nytt tänkande, så inser jag att det han fungerat till viss del.

De problemen jag fick det för, depression, insåg vi allt eftersom inte var grundproblemet. Ångest är mitt stora problem, det som ställer till det för mig och skapar problem som ger depressioner.
Läkaren gav mig diagnoserna social fobi och GAD under behandlingen då vi lyckats reda ut det egentliga problemen.

Vi jobbade mycket med mindfulness-metoder, jag har hållit på med mindfulness mycket innan och vet hur det går till. Rent intelktuellt vet jag det.
Jag har gått ledarskapsutblidningar tidigare där vi lärt oss endel KBT-metoder, hitta en paus-knapp. Jag kan det teoretiskt, jag vet hur man ska göra det.

Min terapeut, som höll på att utbilda sig till KBT-terapeut, men jobbat många år med annan terapi, drev jag nog till vansinne emellanåt. Hon fick första halvan av terapin dra ur mig saker då jag har mindre lätt för att våga prata om hur jag egentligen känner och vilka problem jag egentligen har. Men när jag väl började våga öppna mig lite gick det bättre.

Gick igenom i teorin hur man tänker, hur tankebanor fungerar om hur det kopplas ihop med känslorna. Visste det redan, men var bra eftersom vi kunde diskutera det.
Fick efter varje terapitillfälle hemläxor av olika slag. Allt ifrån att jag fick en bok där jag varje dag skulle skriva nåt positivt som hänt den dagen. Fick bara skriva positiva saker, blev inte mycket skrivet i början men efter hand så lyckades jag skriva ned nåt varje dag. Hade ändrat mitt tänkande lite alltså.

Andra läxor var att fylla i olika skattningskalor om hur olika saker kändes och hur jag mådde. Bra att få göra det hemma och få en vecka på sig, fick jag göra sånt under terapin så vågade jag inte fylla i hur jag egentligen kände. Fick och fundera på allt ordentligt, bra det med.
Fick också läxor som att vi beslutade om att göra nåt som låg utanför min komfortzon, men bara lite utanför. Går man för långt utanför komfortzonen minskas den ju och inte expanderar. Gick väl sisådär, men tanken var god.

Mycket sånt, inge egentligt fokus på att ändra tankebanor, utan bara teoretisk information hur det fungerade och sedan pratade vi om hur jag i nuläget handskas med situationer och funderade ut andra sätt jag kan lösa det på. Och sedan övningar att göra som i slutändan ledde till målet att ändra tankebanorna, men övningarna var inte fokuserade på det utan var mer lömska och ändrade tankebanor utan att jag tänkte på det.

Det är ett bra sätt för mig, att lura mig själv och på köpet ändra tankebanorna utan att jag vet om det.
Min terapeut sa alltid att jag är för smart, att jag tänker för mycket och analyserar sönder saker. Att jag vet väldigt mycket och förstår saker direkt. Men det är intelekuellt, jag får inte till det i praktiken. Så kan inte försöka tänka annorlunda, utan det måste komma till genom att "det bara blev så..".

Har ADHD, och min terapeut har jobbat mycket med ADHD-personer och vet hur vi fungerar. Men hon jobbar i vanliga fall på beroendeenheten med behandling av drogberoende personer, så var annorlunda för henne att jobba med de problemen som jag har. Men vi hjälptes åt för att få fram en bra metod.

Det jag gillade var att hon hade en dagordning för varje terapitillfälle som hon följde, vi hade den framför oss så jag kunde se vad vi skulle prata om och kunde förbereda mig innan. Fick många gånger reda på vad vi skulle prata om terapitillfället innan vilket varf bra för mig. Gillar struktur och behöver kunna förbereda mig, dessutom viktigt att planeringen hålls.

Jag gillar KBT'n, saknar min terapeut faktiskt då hon är den första jag vågat öppna mig för till en viss gräns. Inte helt, inte ens halvvägs, men tillräckligt då jag inte har lika stora problem längre.
Har inte social fobi i samma grad, klarar av mer saker nu än innan även om jag fortfarande får panikattacker av många saker. GAD'n är densamma, men den har blivit hjälpt av medicin, vilket jag inte skulle fått utan terapin eftersom jag då inte skulle vågat berätta om mina verkliga problem för min läkare.

#2 Zaphix! Bakom din engagerande text anar man en mycket professionell mentor/coach i din läkare/terapeut. Och detta illustrerar då, med önskvärd tydlighet, inte minst mot bakgrund av Casiopeias inlägg, vikten/betydelsen av en god handledare i livet.

Ja, även om min terapeut bara gjort slutjobbet som mentor.

Haft turen att ha många bra mentorer i livet som lärt mig många bra saker som jag har med mig. Mycket stöd av visa människor som försökt att hjälpa mig och vidgat mina vyer, tacksam för det.

Haft många psykologer/kuratorer, men denna är den enda som har lyckats fått nåt ur mig och fått mig att må bättre. Om det har med min mognad att göra eller deras kompetens är väl egentligen oklart, men denna terapeut gillade jag.

Och haft tur som fått en bra läkare efter ett par läkare som jag får panikångest av att bara se på håll på sjukhusområdet. Taskigt bara att hon har slutat på min enhet.

#0 En kurator har väldigt begränsad utbildning. De har en socionomutbildning i botten, och sedan en påbyggnad för att bli kurator. De har dock mycket att lära in, om de vill bli psykologer. KBT i sig kan vara bra, men att få KBT-behandling från en kurator som inte ens har erfarenhet av ADHD, är jag mycket tveksam till.

Det finns som sagt de som är specifikt inriktade på ADHD, och det är en sådan du bör vända dig till.

Du skrev 'Min kurator blev så förvirrad av detta att hon kunde utbrista " Men du kan ju inte känna både ilska, rädsla, glädje, trygghet och ointresse på samma gång, det är ju omöjligt" '

Nej, det är inte alls omöjligt, vilket en KBT-terapeut med ADHD-inriktning bör känna till. Det är mycket vanligt bland oss med bokstavsdiagnos med flera känslor samtidigt. Det är alltså inget specifikt för just din hjärna.

Oftast är det dock flera negativa känslor på samma gång, som t.ex ilska. ledsamhet, frustration och bitterhet. Jag tycker nog att du ska testa KBT, men som sagt så bör du gå till en som är inriktad på just ADHD, och inte utgår från att man har en känsla i taget, som kuratorn gjorde med dig.

Du skrev också "Mitt problem är att jag inte funkar så! Jag tänker inte linjärt, jag tänker aldrig en tanke i taget, känner en sak i taget, och regagerar därefter.  Redan när hon frågade mig "vad tänkte du när du råkade ut för x?" så var det kört. Jag kan liksom inte svara på en sån fråga. För det första minns jag nästan aldrig vad jag tänker, det är inga klara tydliga meningar, för det andra stannar en tanke aldrig kvar någon längre stund, för det tredje tänker jag ofta 17 olika saker samtidigt"

Samma med mig! Många med ADHD upplever det som jobbigt med flera samtidiga tankegångar, men jag ser det som en fördel, t.ex när jag ska lösa problem. Jag brukar snabbt kunna analysera en situation och komma med bra förslag på lösningar på problem.

Räkna dock inte med att KBT på något sätt "botar" ADHD. Det gör det inte. KBT generellt hjälper framförallt mot depressioner och ångest, men kan också bringa lite struktur i en ADHD-hjärna, men man blir inte "botad" som sagt, vilket jag tycker är bra. ADHD är ju faktiskt ingen sjukdom.

Det som gjorde att jag började skriva det här inlägget var att jag som en del i focus-programmet jag går just nu (nätbaserat hjälpmedel för personer med ADHD) ingår en del KBT, och jag hade hoppats att det skulle fungera annolunda då det ju är anpassat för ADHD-folk. Att min kurator inte hade koll på ADHD eller någon ingående utbildning viste jag ju, men nu blev jag osäker eftersom det verkade vara samma princip som gällde även för de som påstår sig kunna ADHD….

Jo att man kan känna olika negativa känslor/tankar samtidigt är ju inte konstigt, men är det fler än jag som tänker flera helt motsttridiga känslor/tankar på samma gång, t.ex. glädje, nyfikenhet, rädsla, ointresse och sorg?

Problemet är inte att jag är rädd för/inte är van vid att prata om mina känslor, problemet är att jag känner och tänker så mycket att det ju är hopplöst att försöka förklara det på ett vettigt sätt. Allt pendlar ju så fort också, från en microsekund till en annan.

För att ta ett exempel, häromdagen bjöd jag och min pojkvän på en lägenhet som vi gärna ville köpa, men som vi förlorade. Om någon skulle fråga mig hur jag tänkte när jag fick reda på att vi förlorat så skulle jag nog svara att jag blev besviken- för det är ju den mest logiska känslan att känna. Men om jag ransakar mig själv, hur kände jag egentligen? Jo, jag blev besviken, men samtidigt tyckte jag att det inte gjorde något och brydde mig inte, samtidigt var jag  glad för att det kommer säkert något roligare att buda på och den var ju inte så fin, samtidigt som jag var asförbannad på den som bjöd över oss,samtidigt som jag tyckte det var kul att någon annan fick en lägenhet som de ville ha, samtidigt som jag kände mig uppgiven och ledsen för att det var ju bara i den lägenheten och ingen annan stans jag ville bo. Allt sker samtidigt, och ingen känsla är starkare än någon annan. Hur summerar man det?

#6 Bra beskrivet, och intressant! Helt naturligt, förresten (tror jag). Det där sammanfattande omdömet som du beskrev först ("besvikelse") kan man ju se just som ett sammanfattande omdöme av alla de där andra - ibland och oftast - motstridiga tankarna och känslorna. När dessa svall har lagt sig, återstår vanligtvis en dominerande känsla, ett "slut-omdöme" av saken. Det är detta man sedan företrädesvis förmedlar i ord till dem man känner. När - och om - man är klar med bearbetningen, vill säga.

När och om man inte någonsin känner sig klar med bearbetningen av en situation, då kan man behöva psykoterapeutisk hjälp med det. Och varför inte KBT…