Livsmönster förändrades på så sätt att jag vet att jag t.ex. måste ha påminnelser av olika slag (anteckningsbok, larm, etc) om jag ska komma ihåg saker. Det hjälper inte att försöka vara dukltig och komma ihåg, så där har jag tagit vara mer på de strategier jag redan tidigare visste var bra för mig. Och att jag försöker ta itu med tråkiga saket, t.ex. diska och städa på strategiska sätt för att få det gjort.

Relationena jag hade innan diagnosen har  förändrats. Några har klippt rakt av eftersom de inte vill ha mig längre i sina sammanhang när jag har ADHD, och då får det väl vara så då… Andra ler och säger att de har anat, och de jag hamnar på samma våglängd med, brukar visa sig vara NPF-människor. Som en nyfunnen bekant sa för en tid sedan: "Du har väl nån diagnos antar jag, för det har alla som begriper sig på mig!"

Inte spciellt mycket faktiskt.

o det var gulligt sagt coffee.girl. jag fick positiva rysningar. det jag menar är vad din väninna sa för så känner är jag och mina vänner också.

Har mer tålamod,förståelse för mig själv.Är mer förlåtande mot mig själv.Sett / ser mig själv utifrån och kan förstå hur andra upplever mig,varför det blir så fel så många ggr.

En omfattande fråga, som jag känner mig icke mäkta med att svara på så här…

Har väl nämnt en del i andra trådar.

I stort sett så har det inte inneburit någon större praktiskt skillnad, annat än att jag - och min sambo - har blivit mera medveten om problematiken, och börjat tvinga mig att ta den på allvar. Detta kommer iofs på sikt att förändra vardagen även praktiskt. Till det bättre då, får man hoppas. Detta, att ta större hänsyn till sig själv, känns som ett slags balsam, vilket är bra och positivt. Det är, vad man behöver.

Diagnosen har inte förändrat mitt liv något nämnvärt men däremot Concertan. Jag lever som jag hela tiden har gjort tex. agenda har jag haft i många år. Skillnaden nu är att jag är i harmoni med mig själv,känner mig inte jagad av ångest och massa karuselltankar.

Men min pos. personlighet är kvar och det är jag jäkligt glad för:)

Inget speciellt, men har börjat med Concerta som tyvärr inte hjälper längre. Hoppas få läkartid snart så jag kan få komma upp en dos till (maxdosen) och se om det hjälper nåt.

Annars är det väl bara så att man förstår sig själv lite bättre nu och varför man gör/tänker som man gör

För mig har det fått den effekten att jag har förstått att allting inte är mitt fel och slutat stånga min panna blodig mot saker som jag inte kan ändra. Det har gjort att jag har satt gränser för saker och ting där det inte fanns någon gräns förut. Hur mycket man kan förvänta sig av mig, vad som är ok att säga och tycka kring min person. Mycket av detta tror jag även kommer av att det framkom att jag hade en mycket hög begåvning, vilket de senaste 15 åren liksom har kommit bort i sammanhanget. Det har bara varit det jag har varit dålig på som legat i fokus. Nu är det ändring på det.

Diagnosen har nog gjort mig farligare än innan.

Ex:Min kontaktperson ringde nyss…

Jag får inte gå ner på AF utan att hon är med fortsättningsvis…

Min AF tant hade ringt till henne och berättat om sista mötet med en idiot i kassan…

Kanske att jag har lite aggressions problem då…

Men fan han stod ju och dumförklarade mig i kassan och jag såg att han blev rädd och började fråga ut honom om hans Agmydala och vilka signalsubstans som kanske saknades, och varför han kopplade in vänstra hjärnloben och inte kunde se det positiva och använda den högra hjärnloben istället. Då började gubben hota med polisen, men då bad jag honom bara lugnt och stilla att lämna en anteckning om att jag varit där.

Tycker inte att jag gjort något fel, det är ju de på AF som ska be mig om ursäkt för att de är handlingsförlamade och inte jag för att jag vill att de ska lyfta på sina feta rövar, håller ni inte med?

---------------

I och med att jag nu vet att jag är överintelligent, överlogisk, med savanta förmågor och lätt hamnar i situationer där jag känner mig dumförklarad så går jag upp på en nivå som jag vet att den jag diskuterar med inte kan hänga med på och istället för att själv göra bort mig så gör jag bort den andre så det visslar om det.
Som i exemplet: Jag går upp och diskuterar hjärnkirurgi med en vanligt anstäld på AF.

Jag kallar det hämnd mot samhället, min hämnd…

#10 Japp håller definitivt med!!

Men light-bringer, hade du inte gjort likadant innan du fick diagnosen då? Jag tror att han blev rädd för att han inte hade en aning om vad du pratade om. En vanlig anställd på AF har ju inte ver kunska om NPF än gemene man. Och vet säkert inget om hjärnforskning

#12 Nä, jag gjorde aldrig det, jag svalde och gick.
Nu har jag ju ett enormt självförtroende.
Förr sökte jag upp typ präster och pastorer för att argumentera och diskutera, nu är det ju alla nötter som passerar i min väg.

Att ha på papper att man har en IQ och logik på 140 ger självförtroende, innan diagnosen vågade jag ju inte ta ton knappt, betygen från skolan är inte att skryta med, ett snitt på IG.

Så du blev också överraskad av att du hade så högt på logik och IQ. Du kan ju ha ännu högre, de mäter väl inte högre än 140 på WAIS? Själv har jag ju "bara" 136…

#14 Bara 136 ?

Lite chockad ja, och nä de mäter inte högre än 140, och det av anledningar, väldigt låg prosentsatts som kommer upp dit.

80% av världens befolkning ligger mellan 80-120, 10% ligger under och 10% ligger över, av världens befolkning.
Ju högre upp eller lägre så minskar prosentsattsen, krävs ju bara 128 för att kunna gå med i Mensa som är en klubb för nötter med hög IQ.

Jo. Alla säger att jag ska gå med i Mensa men jag försöker bli mer som vanligt folk, inte mindre. Fattar de inte att det hade varit otroligt givande för en sån som dig att få veta om du har 141 eller 158?

#16 Räcker gott och väl med de siffror jag har, har svårt nog att acceptera dem, men det förklarar en hel del om mitt förflutna.

Nä, Mensa är för nötter som vill glänsa, känner ingen som helst dragning åt det hållet…

#0 För mig betydde diagnosen allt.

När jag fick min diagnos var jag på avgrundens brant. Jag hade just blivit utbränd och insett att jag inte kunde fortsätta på mitt jobb, jag hade misslyckats med allt jag någonsin försökt göra kändes det som, jag kände mig hopplös och hatade mig själv och jag var livrädd för att försöka studera, hitta ett nytt jobb eller ens försöka göra något av mitt liv, kände inte att jag skulle klara ett misslyckande till. Att sitta hemma och vara sjukskriven var inte heller ett alternativ förstås, så för mig återstod bara självmord som en lösning.

När jag insåg att jag kanske kunde ha ett funktionshinder som skulle förklara alla mina misslyckanden, mina svårigheter och egenheter så var det som ett hopp tändes.  Det var verkligen tur att jag råkade snubbla över en artikel om kvinnor som får ADHD i vuxen ålder, precis när jag blivit utbränd- jag hade ju inte tänkt tanken på att det kunde vara något sånt annars.

Diagnosen, och även själva utredningen var som en pånyttfödelse (ja jag hör själv hur fjantigt det låter).  När jag fick se min hjärna kartlagd av utredaren och fattade VARFÖR jag fungerar som jag gör och att jag inte alls är dum i huvudet (t.om. jävligt intelligent på vissa områden) så revolutionerade det min självbild. Jag kunde inte förebrå mig själv längre, allt mitt självförrakt försvann i ett trollslag.

Diagnosen gjorde också att jag kunde läsa på om ADHD och lära mig mer om mig själv. Jag fick Ritalin vilket hjälper en hel del och har kunnat få en massa råd och verktyg för att lära mig leva med mig själv. Det hjälper inte till 100% men att veta att jag inte är helt strandsatt är bara det en enorm hjälp.

Idag (lite över ett år efter att jag fick diagnosen) ser mitt liv helt annorlunda ut.

- jag vågade börja drömma om en ny karriär och med den nya insikten om mitt funktionshinder och förutsättningar hittade jag ett jobb som jag på allvar tror att jag kan klara av.

- jag vågade söka till en yrkesutbildning till yrket i fråga och kom in, trots att jag aldrig trodde jag skulle klara att studera igen. Med hjälp av ritalinet, medvetenhet om hur jag funkar och det stöd som finns för funktionshindrade på skolan så går det faktiskt hyffsat. Bara det att kunna FÖRKLARA för sina lärare varför funkar som man gör, gör att det kändes möjligt, för första gången är jag inte i konflikt med mina lärare pga hur jag är.

- Inte nog med att jag tog det stora steget att börja studera, utbildningen ligger hundra mil från min hemstad och jag fick för första gången i mitt liv bo ensam, långt bort från familj och vänner på en främmande ort. Har levt som sambo (i olika relationer) sedan jag flyttade från mina föräldrar för 9 år sedan och var livrädd för att klara mig själv- men jag vågade! Det är fruktansvärt jobbigt, men det går faktiskt! Har fått en del stöd och hjälpmedel av arbetsterapeft och väntar även på besked om stödsamtal. Detta hade varit otänkbart utan diagnos.

- Jag har bytt pojkvän sedan jag fick min diagnos, och det har varit kämpigt för min nya kille att lära sig leva med mig och mina egenheter. Om jag inte hade haft diagnosen och därmed möjlighet att förklara varför det blir som det blir, vet jag inte om vi hade klarat att vara ihop. Jag hade definitivt mått fruktansvärt över alla misstag jag gör som går ut över honom och han hade kanske gett upp på mig. Nu jobbar han för att lära sig att leva med mitt funktionshinder och det känns väldigt hoppfullt för oss!

Diagnosen har inte bara gett mig ökad kunskap, behandling, hjälpmedel, strategier  och "ursäkter".  Framförallt har det gett mig en ny självbild och ett hopp om livet.  Mitt självförtroende är fortfarande inte bra, jag har fortfarande svårt att klara vardagen och studierna - men det går. Jag vågar inte tänka på alternativet…

Casiopeia tack för en väldigt fin presentation av ditt live så här efter ett år som du fått diagnos.. kul att lästa att det går bra och att du hare drömmar och visioner häftigt…  kämpa

#19 Tack :)

Hej. Jag tyckte också att det var väldigt skönt att få svar på mycket, att jag förstår varför jag är som jag är liksom.

Och att jag har blivit medveten om mina svårigheter på ett annat sätt, och kunna ta itu och jobba så dom blir lite bättre. Tex att inte avbryta hela tiden i samtal. Visst glömmer bort mig men jobbar på det

Att ha min diagnos på papper gör att jag inte upplevs som lika jobbig när det gäller strul på jobbet utan att jag kan tas för den människa jag är. Dessutom så är det skönt att prata med folk i real life om hur jag upplever saker och då menar jag med folk som själva har ADHD. För det visar sig att vi upplever saker på samma sätt och ibland så coachar vi varandra till att kunna fixa saker.

Så att faktiskt ha diagnosen gör livet enklare, att jag inte bara känner mig dum. Har ju också högt iq, och att vi kanske kan lyfta fram det är ju inte att vi vill skryta utan att folk tror att vi inte har det.

O jag känner igen mig själv i light-b… men sådan har jag varit hela livet. Mina tankar kör ju i raketfart och jag har alltid varit duktig på att prata. Vilket är min styrka

Min kreativitet håller mig uppe, i deppiga stunder.

Så jag skulle bara vilja säga till light-b att det är bara att köra på men att inte vara otrevlig, för då går folk bara in i försvar.

Man kan köra på med fakta, och argumentationer men på ett smart sätt.

Träffade en tjej ifrån soc, jag behövde hjälp då med min son och jag var enormt argumentationsstark, men aldrig otrevlig. Jag hade kunnat skrika på dom för dom var liksom så sakttänkande, tråkiga mm, men fick över tjejen på min sida ju och jag fick som jag ville till slut.