Just nu känner jag mig mer som en alien än jag någonsin gjort.

Har inte sett filmen. Är den värd att se?

I hela mitt liv har jag känt mig mig som en utomjording, som bor i ett mänsklig kropp och är här för att studera människorna och deras seder och vanor, beteenden mm Som en slags kosmisk antropolog.

Nästan exakt likadant har jag skrivit om mig själv…

Jag tror inte jag har någon form av autism, men jag studerar människor, fascineras av alla våra beteenden och förmågor, och häpnar över vilken ondska och vilken godhet vi är kapabla till.

Jodå, här finns en till utomjording. Föddes sån, och kommer förmodligen att dö i den skepnaden också. Fast i en fantasi om min död, eller mitt döende, har jag många nära och kära runt omkring mig; och just innan döden inträder, så går det upp för mig, att livet bara var en mardröm, och att jag nu håller på att vakna till sans igen, in i den "riktiga" världen, den sociala himmelska sfären…

Fast jag gillade ju sär-heten i "mardrömmen" - kanske mitt sätt att stå ut; vad vet jag. Eller så är jag faktiskt sådan - sär - och har min idealtillvaro just i den rollen.

- Vad tror ni andra aspergare?

#1 Ja jag gillade filmen.

#0 Jo, precis så har jag kännt och tänkt sen jag var liten. Skum känsla det där. Det har liksom känts som om jag är ensam på jorden med känslor och andra bara är skal utan känslor. Äh jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men definitivt känner jag mig som en utomjordling och ensam i hela världen.

Varulv, jag brukar tänka/dagdrömma om att joden bara är en ond mellanplats eller en mardröm

Oj här har ni en til utomjording som trode att hon var helt ensam i ela världen om den känslan… känt så så länge jag kan minnas.

*räcker upp en grön liten alienhand och viftar med*

Alienerad är ett ganska bra begrepp på det, tycker jag.

WOW!!! Jag ÄR inte ensamutomjording här! Det var tydligen fler med på farkosten som tog mig hit…

#3 och #5 - ungefär så tänker jag oxå. Att livet är en slags mardröm, eller rättare sagt mer som en skola, att man här här för att lära sig saker, studera. SEDAN får man återvända. Hem…

Tror att det har påverkat mina självnordstankar som har poppat upp då och då. Särskilt den senaste tiden. Nu har de dock minskat, pga olika behandlingar, ny medicin och olika projekt på gång.'

Men under mina mörkare perioder har jag haft MYCKET svårt att övertala psykpersonalen dels att jag är en Alien och dels att jag ser det som något POSITIVT att dö. Att man kommer till något bättre (och nej, jag är inte speciellt religiös).

Men - som min underbara make säger - man ska invänta sin död, inte fuska och skynda på… Så *suck* jag ska ge det här en chans. KANSKE blir det bättre.

KUL i alla fall att jag hittade några tlll Aliens här på forumet.

Vinkar till alla…

#8 Sträcker ut en famn

#7 Fiction! Verkligen kul och dessutom lugnande att se dej här åter! Välkommen! vill jag varmt säga. Vi har saknat dig, många av oss.

Jag önskar att jag verkligen vore en utomjording för som många människor beter sig skäms jag över att vara en.

#9 Tack! Jag fortsätter att agerar lite i bakgrunden, dock och sticker upp huvudet lite då och då. 

hej fiction. kul att se dig igen.

jag känner mig som en varg, någon som finns här i samhället men som inte passar in liksom och som inte har rätt att finnas här.

Som andra får sparka, slå och hata.

Inte så konstigt att jag alltid har älskat rovdjur i alla former, känner mig ju själv som en sådan.

fullmånens sken har kraft åt mig, kanske jag skulle varit någon annanstans.

så svaret på en utomjordning i den bemärkelsen, ja.har inte autism men räcker nog med ADHD för att känna dessa känslor för mig.

så i flock med likasinnade älskar jag att vara, men annars så utanför i världen.

vargjakt nu, jakt på oss mentalt också.

#12 Men vi varulvar har dock hittat ettslags strqategi… - vi är människor till nöds, men vid vissa tillfällen framtonar vi i varg-hamn…

:)

#14 LOL

Varg och varulv…nice!

Är ingen utomjording….jorden är mitt hem…men har hamnat i helt fel tidsepok och längtar tillbaka….till en värld utan höghus, asfalt, räkningar, blanketter, myndigheter, pengar, telefoner och stim med nya människor….fast jag skulle aldrig överleva i den andra tiden längre även om jag hittade en tidsmaskin tillbaka….så jag hör inte hemma någonstans längre…

Så jag känner lite med er utomjordingar….

Hej Känner igen mig i dig Lotus . I filmen så kan jag säga att Simon är precis som min storebror var i den åldern både utseende mässigt och med dem starka Aspbergers dragen. Super häftigt att se. Själv är jag diagnos stark ADHD med asperbergers drag. Kul att du tog upp detta med utomjording. Jag har även ibland känt mig som att jag är med i en film hela tiden. Kan inte förklara det dock.

I filmen inga känslor i rymden, så är det busschauffören som jag känner igen min älskade aspergerson mera i.

Som  pratar om saker  som intresserar honom och som inte kan vara tyst och som kanske inte lyssnar och iaktar om människan som lyssnar på honom lyssnar och är intresserad.

En aspergare för mig, dom som jag känner är folk med visioner, ideer, envishet. Men jag tror att då måste det nog finnas ADHD drag hos personen också. Annars kanske man är som simon mera.

Det jag känner igen sonen i när det gälller simon är det logiska tänkandet, som vid rittävlingen.

#18 Precis, timmelin. När jag befinner mig i min människohamn, så är jag " bara" aspergare. Men stundom (och i synnerhet vid fullmåne…) gör sig mina adhd-egenskaper mera gällande, och jag blir varulv…

Haha

Hmm visst har jag alltid känns mig som en utomjording eller snarare som jag brukat uttrycka det en förvirrad själ som råkade hamna i en annan dimmension letandes efter anda som också hamnat fel. Har trots allt nu på senare dagar hittat kompisar som förstår mig bättre och gillar mig för den jag är men i skolan och efter den så samanfattar jag lättast det med denna låt text, då det är precis hur jag upplevde min skoltid.

"Leave me alone- I'm a freak
leave me alone- make it easy for yourself
everywhere I go they all stare
I don't understand why they care
and I don't want to be part of your world
and I don't want to see the things you see
can't you understand how I feel?
can't you let me be?"

Som jag brukar säga åt min äldsata och bästa vänn.

"Hur är det där ute i verkligheten?"

Då jag lever i min fantasi bubbla. Känns som om detta inlägg blev välldigt osamanhängande då jag vill berätta och säga mycket men inte vet hur jag ska få ner det på pränt just nu.

Här är en till alien!

Japp japp, utomjording här ;)

#21 Vem har du citerat, Winterheart!?

"Leave me alone- I'm a freak leave me alone- make it easy for yourself everywhere I go they all stare I don't understand why they care and I don't want to be part of your world and I don't want to see the things you see can't you understand how I feel? can't you let me be?"

Ibland, under vissa omständigheter, kunde jag ha skrivit den dikten själv, då jag begriper och känner in den till fullo.

Över huvud taget, så gillar jag ditt inlägg här, Winterheart.

Jag har även en teori om varför vi känner sådär så som beskrivet. Tror det har att göra med att vi på något sätt betraktar tillvaron liksom utifrån, uppifrån eller hur man ska säga. Vi har inte landat. Men det har NT gjort. Där är en skillnad mellan oss.

#24 Det är en låt av bandet The Crüxshadows och låten heter Leave Me Alone.

Och tack för att du gillade mitt inlägg Varulv ^^

Ja det har jag med tänkt på då jag upplever det som om då jag iaktar männiksor så ser jag dom inte från deras synvinkel utan det känns som om jag kan gå runt personerna och se på dom från alla vinklar kommer även ihåg att jag i tonåren skrev i en dikt att jag satt i ett hörn där jag såg allt som hände i rummet jag var i men jag blev aldrig ingjuden att vara med i gemenskapen.

Har även en anna pardox som jag brukar försöka få den vänn jag nämnde förut att först. Och det är att jag förstår han men ändå inte jag kan förstå via att lägga ihop 1+1 varför han kan känna och tänka som han gör men jag personligen kan inte förstå det.

#25 Du uttrycker vårt asperger-trauma så bra och tydligt, och det blir nästan kusligt påtagligt när en annan än jag själv uttrycker precis det som allt handlar om.

Nu är jag själv relativt välanpassad i "verkligheten", men det hindrar inte alls, att jag dagligen och stundligen brottas med just denna problematik.

Och visst är det så, att vi främst upplever empati genom logik. Att inbilla sig något annat vore grovt självbedrägeri.

Hej, kompis!

ja att inte passa in, att hela tiden känna att man liksom tänker på ett annat sätt och dessutom ett hårt samhällsklimat som inte accepterar mitt tänkande.

jag tror på ett öppet samhälle, vilket inte sverige är. där ska vi alla hamna i samma fålla.

ibland så känner jag även att jag inte passar in på detta forum.