Jadu det var en bra fråga. Jag tror nog att man kan ha svårt att märka det bara genom att studera folk på satn eller påe tt fik.

Men däremot tror jag att man dras till liknande personligheter, så i slutänden så kan nog många man umgås med ha någon form av diagnos när man börjar pratad.

Lika barn leka bäst

Ja så kan det nog vara. :) Jag har hört att AS kan medföra ett "yngre utseende". Det vore ju bra på sätt och vis för oss som har passerat 30;)) men det kan ju vara önsketänkande oxå.

Personligheten spelar nog stor roll, skulle jag tro.

Intressant spörsmål!

Spontant tror jag att man inte per automatik registrerar sina egna "bokstäver" i andra som man möter. Spridningen på olika personligheter gör det oerhört svårt. Men dem man lär känna lite närmare är det förmodligen lättare med.

Kan förresten berätta en liten anekdot i anslutning till detta. Jag hade anmält mig till en föreläsning av en (relativt känd, men här ej nämnd) aspergare, och kommer några minuter för tidigt in i det kulturhus, där föreläsningen skulle äga rum. På vägen in får jag ögonkontakt med ett städpersonal som står och håller på med något i en skrubb. Vi mer eller mindre morsar på varandra, och jag upplever omedelbart ett slags själslig gemenskap med vederbörande. Men tänker väl inte så mycket mer på det, utan bänkar mig i föreläsningssalen.

Min ansiktsblindhet till trots, igenkänner jag omedelbart "städpersonalen" (eller snarare "vaktmästaren", som jag hade upplevt honom kanske som) i föreläsaren! Således en med-aspergare (och ingalunda vare sig städpersonal eller vaktmästare - han hade bara företagit förberedelser där uti skrubben, då jag gick förbi).

Så, refererande till ovanstående, vet jag, att jag har en våglängd gemensam med andra aspergare; det tror jag står helt klart. Men sedan kan ju olika aspergare ha olika tilläggsdiagnoser; vara olika funtade för övrigt osv. vilket gör dem mer eller mindre Lätta/svåra att identifiera.

Känner lätt av om någon har AS, men iofs kan jag ju missa en massa AS'are utan att jag är medveten om det.. :)

ADHD'are vet jag inte, visst, endel kan man lätt placera in i det facket, men andra missar man nog. Känner bara till en annan med diagnosen ADHD, men kan nog placera in endel andra. :)

Det kanske inte är så lätt att få kontakt med andra aspergare eftersom många (inte alla kanske) inte är socialt lagda. Eller som för mig, jag skulle inte märka av ifall någon skulle försöka "vilja bli vän med mig". Prata med folk kan man ju göra, men läsa av deras vilja är ju svårt. Såvida de inte tydligt talar om sitt budskap förstås.

Det var en intressant anektot "Varulven":) Jag har oxå en.

För ca 10 år sedan gick jag en kurs där en tjej berättade för mig att hon var aspergare. (Jag visste inte att det fanns, fick veta det av henne) Jag kände någon slags samhörighet med henne o hon var en del äldre men såg mycket yngre ut. sen var det inte mer med det. Jag hade inte en tanke då på att jag själv hade AS. Men så var det ju.

Jag tror mig däremot kunna se om någon har ADHD. Kanske för att min son troligen har det. (Ska påbörja utredning nästa vecka) Liknelser som man ser hemma varje dag. Dessutom har min mamma ADHD och jag själv fick visst en skvätt av det.

Intressant att du, Zaphix, som väl är ADHD:are, inte så lätt känner igen dina "egna" men säkrare ser aspergare. - Och på motsvarande sätt att du, Inna74, som är aspie, tror dig missa aspies men igenkänna ADHD:are…!

En sak som jag själv har tänkt på, och som jag tror jag nämnt här förut i någon tråd, är att jag själv tycks gilla ADHD:are spontant (i den mån jag kan identifiera dem, förstås). Själv är jag ju aspergare. Men kan mycket väl äga ett stänk ADHD.

Känner ofta igen det på småbarn :o Allafall familjens och släktingars ungar

- Hur!?

Det är inte så att jag medvetet letar efter vem som har ADHD, men jag känner ofta igen "ADHD-vibbar" hos nån jag umgås regelbundet med, t.ex. en vän. Om en nyfunnen vän säger att den har ADHD, så blir min reaktion ofta "jamen det anade jag redan!" Men såklart kan jag missa nån som har en diagnos, om den inte pratar om det.

händer ibland  , man känner igen hur dom är i sig själv . men jag sitter offta när jag väntar på bussen och blickar upp i himlen över hustaken   XD , sen kollar man kyrkan ,, för att se klockan XD  har la lite för tråkigt ibland

#8 Dem beter sig typ som jag gjorde när jag var mindre (a)

#11 Ahaa! Då förstår jag!

Då borde jag kunna igenkänna på motsvarande sätt… Således: barn, som liksom går som på lina fast i den vanliga verkligheten - eller som om de går på krossat glas - och tycks reagera väldigt starkt på allt de upplever - de är således aspergare?

Kan säga så här, första killen som jag tyckt bra om och pratat med och brytt mig om (han har tjej) avslöjade för mig att han var aspie för nån vecka sen…

Jag dras till aspies och adhd:are, NT folk har jag svårare för men en del är ju så bedårande rara att man inte kan göra annat än att bli vän med dom :)

Visst är det så, Allamej! Ungefär som med husdjur - man kan inte låta bli att bara älska en hund, eller kela med en katt…

…Bara skojade, förstås…

LOL Varulv :D Jag älskar mina katter, önskar jag hade råd med en hund och avgudar mina råttor och fåglar :D

…Och våran katt och jag har ofta det bästa förhållande! Önskar att man kunde umgås med NT på samma otvungna sätt…!

Jepp, vad jag förskte säga var att en del NTV är inte lika förvirrande eller fördömande som andra… dock så är det ju så otroligt enkelt med våra djur. Dom anpassar sig efter oss och vi behöver inte anstränga oss för att förstå dom… oftast…

Har en hankattunge här hemma som ena stunden är helt ljuvlig men andra ett monster… hoppas hans ljuvliga perioder blir längre eller permanenta när jag knipsar honom om 7 veckor.

Så var det med våran honkatt också innan hennes äggstockar opererades bort… Men hon är värsta kelgrisen, och tycks ändå ha en nästan sexuell tillgivenhet - utan att gå till överdrifter. - Så hormoner kan nog vara av ondo.