Visste inte riktigt hur jag skulle formulera det hela?

Mina problem som medföljt med det här är aggressivitet, avighet och folkilsken, narkotika och slagsmål och en massa annat skit.

som okoncentration inte möjligheter att föra mig bland folk och en massa annat

Kämpa!!

Hela tiden, men har fått en tablett som jag är överlycklig över, även om den ska användas till epilektiker men det tar udden av mina aggressioner, vilket gör att jag hinner med att reagera och kan tänka till före innan jag exploderar.. Vilket känns bra.

Men ibland så känns det som om jag skulle vilja reagera mer än vad jag gör idag.. om det är saker som jag bryr mig om och skulle vilja reagera kraftigare på

lamictal?

Tegretol

oh faan.. och det verkar hjälpa??

Jo.. det funkar kanon, folk lever runt mig något som jag inte riktigt kunde förlika mig med för en månad sen, kan även om jag ogillar det gå in och ha kontakt med mydigheter, har jag faktiskt inte kunnat på många år…

Har alltid haft ett hat mot auktoriteter och så har ja själv jobbat som och med dom? men alltid föraktat dom, fatta vilka krig man haft i huvudet nästan varje dag…

Laddar upp en bild på hur mina humörssvängningar tidigar och nu samt hur dom borde se ut.. lite lättare än att försöka förklara?!

oj oj oj Freke ja det var ju en väldans sklinnad!! Verkligen ett krig i huvvet har du haft som sagt. skönt att se att det mycket lugnare idag…

Ja det är faktiskt underbart! Helt plötsligt börjar jag tro på att det kan finnas en framtid, ett liv även för det här gamla psykbrytet!

Det som är lite sorgligt är att jag har haft det så här i alldeles förlänge?
Jag blir 46 i år och det har varit så här så länge jag kan minnas.

jag fick min första diagnos när jag var 5år och då hette det MBD och behandlades men amfetamin, tills jag var 12år.. då tog dom bort det för då skulle det här med ålder kompenserat det jag saknade.. or NOT

Resultatet blev att jag hittade egen tillfredställelse, i sprit och droger, som jag använt kontinuerligt fram tills nu, och hela livet haft skygglappar?? Jag har alltså inte sett folk runt om mig, för att jag har varit för inriktad på dit jag skulle eller det jag skulle göra??

Helt jävla vansinnigt.. att ett halvt liv har gått åt till att vara bitter och arg, rent av vansinnig och folkilsk, folk klev åt sidan när jag kom för dom visste vad som kunde hända när dom såg mina korpsvarta ögon?!

Usch säger jag bara.. fan va elak jag varit mot folk?! sorgligt..

Det som ställer till värst för min del om man ser direkt till det som är kopplat så är det komma igång, hålla fokus uppe och slutföra. Samt den ständiga rastlösheten. Mer indirekt så är det ju att jag fått deiverse följdsjukdomar pga av att jag som odiagnosticerad försökt "vara normal" och klara av allt på samma sätt som andra och omvärlden har också förväntat sig det. Jag säer inte att det är saker jag aldrig skulle klara men det är en hel del saker (framförallt inom skolan) som inte hade behövt bryta ner mgi så förbannat om jag vetat om varför jag hade  svårt och om andra runt mig kunnat stötta på rätt sätt.

jaaa,,,va fan e det som funakar?inte mycket om än något?fullkomligt kaos.i dag är jag medveten om det … lite lättare..än att leva i totalt mörker…

#11 Hej totalnaken!

Vilka diagnoser har du?

ADHD'n ställer till med mycket.

Att ständigt vara rastlös och känna att man är på väg någonstans utan att veta var gör att jag i slutändan mår kasst. Oron i kroppen gör att det kryper i mig när jag måste sitta still, det betyder att studierna på universitetet sket sig rejält.

Huvudet är kaos, tusen tankar som snurrar runt konstant, det i samband med att jag har GAD, alltså väldigt duktig på att oroa mig och ha ångest över allt, gör att livet blir ett helsike. Att kunna tänka på en massa saker samtidigt som alla ger mig ångest sliter på mig.

Känner att jag inte passar in någonstans, hittar ingen som förstår hur jag fungerar och framförallt ingen som jag förstår hur den fungerar. Står ofta undrande över människors idioti, men har ändå ångest över att jag inte är som dom.

Går nu på en bra dos med Concerta efter mycket trixande hit och dit, så senaste (nästan) halvåret har fungerat bättre och bättre. Börjar lyckas samla ihop mina tankar nu och få ordning på hjärnan, men har forfarande många problem att tacklas med.

Och en massa annat, men jag försöker att inte vara så negativ och tänka på allt som är dåligt.

Svår ADHD autismspektrum..svår Dyslexi och dyskalkyl.__

zaphix. bra beskrivet.. !! !freke tack för den genonköraren… tufft värre du haft det.. kämpa!

Som vanligt en mycket bra beskrivning av din existentiella situation, Zaphix. Kan inte du skriva en bok om hur du upplever att det är att ha svår ADHD…?

Ty vem skulle göra det bättre än du!? Ingen, är mitt svar.

Ja va fan ska man göra?? Kan ju inte bara lägga av… Jag har gjort alla fel som går men har nu kommit till punkten då det är dags för en förändring och hjälpa andra med det skiten jag gått igenom.

Jag skäms inte för något, är öppen att prata om allt, även sånt man generellt inte pratar om.

Så som droger, förhållanden, förbindelser och sätt att hitta ut ur den negativa spiralen som man springer i..

Det lustiga med mina problem är att jag aldrig tidigare fokuserat på dom, utan alltid tagit mig an andras problem bara för att slippa tänka på mina egna, men nu håller jag på med att göra både och..

Men främst då fixa mina egna, men även hjälpa andra med sina och främst hjälpa föräldrar att förstå vad och varför saker händer hos deras barn

#16: Hade jag kunnat skriva den boken så hade jag inte behövt skriva den. ;)

#17 Det du beskriver känns hoppfullt, tycker jag. Önskar dig all lycka med din goda verksamhet!

#18 Eh…  (förklara gärna närmare…  !)

#19 Tror det är så att Zaphix menar att om hon kunnat skriva boken så hade det inte funnits något att skriva om eftersom hon med dom problemen inte klarar att skriva en bok. För att skriva en bok skulle hon alltså varit tvungen att vara utan adhdproblematiken och därmed inte behövt skriva boken eller kunnat skrivit den.

#20 Kan vara så hon menar. Men jag tror inte alls att det är sant. Ty hon har i princip redan skrivit sin bok: bara att lyfta ur ett antal inlägg här på denna sajt, så vips! har vi råmaterialet till boken…

Det som ställer mest till det för mig är min selektiva mutism, som gör att jag inte kan prata alls med människor. Och kan man inte prata, så fungerar inte många saker.
Jag har Aspergers syndrom också.

Exakt så jag menar HannaM. :)

Funderade på om jag skulle förklara det närmare när jag skrev inlägget, men kände att det räckte. :)

Jag är bra på att skriva kortare texter, men att traggla på sida efter sida tills man fått ihop en hel bok är inte min grej, rätt säker på att jag skulle bli galen av tristess.

Grejen är väl att jag mest svammlar när jag skriver, försöker komma till punkt men hamnar på så många sidospår att jag glömt bort vad jag ville med det jag skulle skriva..
Jag raderar ofta stora delar av mina inlägg när jag inser hur irrelevant det jag skrev, mest utsvävande.

Skulle jag lyckas komma till skott och skriva en bok och inte bli galen av tristess så skulle jag antagligen få ihop sextoielva böcker där jag ömsom svävar ut från ämnet och ömsom hastigt hopper tillbaka.

Jag är bra på att ordbajsa faktiskt, att traska runt ämnen utan att komma till själva kärnan i det.
Får allt för ofta höra att jag borde satsa på politik då jag skulle passa bra som politiker. Har dock inte fått reda på varför folk tycker det, men har en känsla av att det beror på att jag svammlar så mycket utan att tänka på det. I och med detta så kan man bli en bra poliktiker, att istället för att svara på frågor man får så lyckas jag trassla runt svaret så mycket att jag aldrig ens svarar. En nödvändig egenskap hos politiker verkar det som..

Men skriver man en tjock bog av svammel och i slutändan ändå inte kommer fram till nåt vettigt, då blir nog läsaren lite less.. :)

Men nu ska jag skriva nåt som hörde till det jag svarade på.. Det finns en anledning varför jag mestadels skriver poesi, för att det är kort och man får leka med orden bäst man vill och skapa känskor och tankar istället för att berätta en sammanhängande histotia. Om du förstår vad jag menar. :)

Dock kan jag väl erkänna att jag i sinom tid planerar att ge ut en bok, men i form av en diktsamling. Skrivit en stor del av den redan, men i nuläget handlar det tills törsta del om att få ihop allt med en röd tråd.

#22 Även jag har kämpat med selektiv mutism genom hela livet. Kan glädja dig med att jag hela tiden har gjort framsteg. Så just det går att förbättra. Men den underliggande autistiska problematiken finns tyvärr alltid kvar, även om dennas betydelse går att reducera avsevärt!

#23 Också jag har fått höra att jag skulle passa som politiker, utan att förstå varför. Men i ditt fall, Zaphix, är det ganska uppenbart att du har en osedvanlig förmåga att kunna uttrycka dig genom det skriftliga mediet. Så varför inte acceptera det som ett faktum, när folk säger det till dig!? Dikter låter intressant! Kul, att du gillar att uttrycka dig poetiskt! Själv har jag lätt även för det, men har aldrig någonsin gjort någonting utav den ådran.

#24: Jag skulle aldrig palla politik eftersom jag anser att hela det politiska systemet i Sverige är fel. För mycket matkälskande hos politikerna och de glömmer snabbt bort folket, inte så mycket att göra nåt åt, folk är såna. Men jag kommer aldrig vara med i den typ av spel som de spelar. Inte min grej.

Jag blir tyvärr bara så frustrerad at folk som inte är nytänkande och vill förändra saker, så jag skulle nog bli utbränd på en vecka pga. jag hela tiden skulle springa in i en vägg,

Däremot skulle jag kunna bli en såndär surtant som skriver arga insändare i tidningar om alla korrupta politiker, dock behöver jag väl ett par år till på nacken innan jag kan klassas som tant. :)

#25 Ok, jag börjar känna din personlighet. Du ringaktar och underskattar dig totalt. Du är förmodligen sådan, och det är följdaktligen inte mycket att göra någontingen åt…

#26: Jag är en såndär som tycker att hon är en realist, när andra kallar henne negativ och cynisk. ;)

Jag försöker bli lite mer öppet realistisk och se allt, inte bara se nackdelar. Det skulle underlätta mitt liv lite har ajg en känsla av. Det går bättre och bättre faktiskt, börjar se saker jag är brta på också. Även fast jag än sålänge kan hitta tre tusen fler saker jag är dålig på.

Ursäkta att jag verkar negativ, men jag känner mig mest realistisk.. ;)

#27 Du behöver givetvis inte ursäkta dej - det är ju din egen person det gäller! Men jag gläder mig med dig i det du säger, att du försöker se saker lite mer positivt.

Och just det menar jag med att "du är sådan", i yttringen, att du tar din negativism för realism.

Andra kan säkert ha andra verklighetsuppfattningar ifh till din i det fallet. Men det kan du inte inse, utan tar din egen uppfattning som "sanningen".

Personligen är min verklighetsuppfattning den, att du är en mycket trevlig, godhjärtad, rättänkande, (mestadels) realistisk och klarsynt tjej, som ägnar sig idogt åt en god sysselsättning nämligen hästar och ridning.

Att du sedan har en inre verklighet som ställer till problem för dig, tycker jag är mycket sorgligt. Men du verkar ändå kunna göra det bästa möjliga av det hela, vilket inger ett slags hopp ändå.

Hoppas att du en dag "kommer loss" och får förmånen att känna dej som den fullständiga människa som jag är övertygad om att du är!

Tack för alla fina ord!

Du vet verkligen hur man gör andra människor glada, det är helt klart en stark sida hos dig, godhjärtad. :)

Jag kan vara väldigt enkelspårig, jag kan se andra alternativ, jag kan förstå hur andra tänker, men jag är i slutändan övertygad om att mitt sätt är det rätta. Dock kan jag utan problem erkänna att jag haft fel, när jag blir övertygad om att nåt annat är rätt.

Är alltid öppen för andra synsätt, åsikter och tankar, förstår det andra lätt. Men jag tar tyvärr bara till mig saker teoretiskt, jag tror inte på det, för jag är så inne på mitt egna spår.

Men som jag skrev, jag jobbar på det. Mitt taoistiska tänk tar som tur var över mer och mer och jag ser världen som den är, objektivt. Analyserar inte sönder saker lika mycket längre.

Jag går ifrån att vara smart, ha kunskap om det mesta och tänka logiskt, till att vara vis. Se saker som de är, och acceptera det och förändra det som går att förändra, när det är tid för det.

Dock fick du en sak om bakfoten, jag är väldigt hästintresserad, men snarare körning än ridning. Drömmer om att tävla med ett fyrspann innehållandes ädla och vackra springare, men i nuläget nöjer jag mig med att köra och tävla mig tjuriga och småfeta nordsvensk.. ;)

Okeey, jag fick ridningen om bakfoten. Vill förklara min förhastade slutsats med att jag såg (och ser) framför mig en bild, där du poserar bakåtlutad på en hästrygg… Men denna din belägenhet kan givetvis ha varit en sällangångsföreteelse…!

Det där du beskriver om din envishet, känner jag väldigt väl igen i min egen envishet. Och i sen tid har jag lärt mig, att det är ett aspergerdrag. Envis det har jag varit hela livet, gör alltid allting enligt eget fattade beslut, men som du, lyssnar jag väldigt mycket på andra, och tar till mig deras åsikter. Men till syvende og sidst…

Även jag har lätt att revidera mina uppfattningar, utifall det skulle visa sig att mina hypoteser vore fel.

Nä, jag rider också, men i huvudsak är det tänkt att han ska bli min tävlingshäst i körning. Så även om vi gör annat, så försöker jag rikta in mig på målet och då hjälper det att även säga till andra att han är en körhäst. Hjälper mig att sikta mot det jag vill, och inte vika av på sidospår allt för mycket. :)

Envishet behöver nog inte ha med AS att göra, är nog ett personlighetsdrag som vem som helst kan ha. Jag är rejält envis, ger aldrig upp innan det jag tänkt har lyckats. På senare tid har jag lyckats fått nåt som heter tålamod också (tackar min häst för det, brukar säga att man får den häst man behöver, och denne hrre har lärt mig att ha tålamod) så nu kan jag vara envis utan att få ett raseriutbrott när det inte fungerar. :)

Så ung du är tycks du stega in i visdomens domäner med stormsteg!

Kom att tänka på en sak som du skrev förut:

"Jag går ifrån att vara smart, ha kunskap om det mesta och tänka logiskt, till att vara vis. Se saker som de är, och acceptera det och förändra det som går att förändra, när det är tid för det."

Det låter ju onekligen "moget". Men "vis" - det är väl nåt man (i bästa fall) blir när man blir gammal, med ett livslångt leverne av erfarenheter att luta sig tillbaka på…

Nej, jag tror inte att du går ifrån att vara smart, ha kunskaper och tänka logiskt; jag tror att du har blivit medveten om att du kan använda de förmågorna effektivare än förut, i en ny (och bättre) livs- eller vardagsstrategi, där du ändå kan bemästra skeenden, men utan att slå huvudet i väggen så ofta.

Tiden utvisar nog hur allt blir.. Brukar vara så.

Har jag hört. :)

Ja, "den som lever får se", som det också heter.