Jag har självdiagnoserat min ADHD och jag kan tycka smärta r lite skönt ibland XD Typ tattuering & piercing. Men inte smärta i magen/ innuti kroppen, det hatar jag. ><

Jo.. Jag känner igen det där! 
Eller känner inte.. Har alltid haft en sjukt hög smärt tröskel, så jag kan med gå med brutna ben och liknande utan att direkt bry mig om det..

Sommras så drog jag av lårmuskeln? fick en lårkaka, en sen då, tyckte jag då, nu är det ett hål i låret?? Och jag har inte än varit hos läkaren för vad ska dom göra??

Har ett flertal liknande händelser.. där ja det gör ont men går över, så varför ta tiden av en läkare när det säkert finns någon som behöver tiden mer än jag..

Är väl lite så jag resonerar

Hej. Min son har adhd( själv ska jag utredas snart) och han e grymt tålig. Men han e livrädd för blod( han e 6år) Under hans första levnads år fick jag kolla han noga om han ramlade. Och han e inte rädd för nåt då han sällan slår sig så det gör ont. Han förstår inte att saker kan vara farligt..

Han e oxå rädd för knivar,nålar och eld. Tur e väl de..Själv skriker jag högt om jag drar i tån eller liknande. Men jag har fött 3 barn och har gjort egna hål i öronen sen jag va 12 och har piercings och 4gaddningar…Men när blindtarmen va inflammerad och när gallblåsan dog va det hemsk smärta.. Så jag e mer tålig när det e nåt jag vill. Typ gaddningar och sånt. Har en ganska stor på ryggen..

min son har ADHD (14) och är ett levande blåmärke …. har alltid blåmärken och vet inte vad han har gjort för att få dom.. men är han i behov av lite extra omtanke så räcker det med minsta lilla.

min dotter har ADD (10) och där räcker det att man petar på henne så skriker hon :)

Är på ADHD utredning själv och har hög smärtgräns för det mesta. födde barnen utan bedövning, stuckar fötternar i tid och otid och fortsätter gå på fötterna, låg hemma och inväntade läkartiden när jag hade diskbråck( men sen vart jag inlagd på lasarett ) som sagt , varför ta upp läkartider för dom som behöver dom bättre :D MEN om min sambo klappar el smeker för länge på ett ställe gör det ont, massage är också en pina, kan inte påstå att jag gillar huvudvärk el magvärk heller…

Smärta är ju rätt subjektivt ändå, jag vet faktiskt inte om jag har en låg eller hög smärtgräns.

Drämmer jag i tån i något så gör det väldigt ont, men andra som säger sig ha hög smärtgräns kanske inte får lika ont. Men det kan ju också vara så att de inte slår in tån lika hårt, och därför inte får lika ont. Om nån förstår vart jag vill komma.. :)

Har jag ont i magen pga. magkatarr så kan jag ligga i fosterställning och bita mig själv i handen för att förflytta magontet till en smärta som är lättare att hantera.

Jag får ofta rejält ont av magkatarr, medan andra inte får lika ont. Om det beror på att jag påverkas mer av smärtan, eller att andra som inte har lika ont kanske har lindrigare magkatarr.

Men visst, jag har antagligen en lägre smärtgräns än andra, då jag ofta blir rädd om jag gör illa mig, och blir jag rädd så kan jag nte vifta bort smärtan som jag ofta gör annars.

#4 Jag får också ont när min pojkvän klappar ngnstans för länge, typ på armen. Så irriterande för han tror typ inte på mig heller tror jag xD

Jag kan tåla viss smärta men smärta i magen där har jag låg smärttröskel..

Har låg smärttröskel. Petar någon på mig ömmar det i flera minuter efteråt

Hög tröskel när jag vet det är tillfälligt och går över. Låg för kroniska som finns där hela tiden.

Kan hålla med om att magkatarrer o dyl kan vara näst intill olidligt smärtsamma. Medans så kallad "fysisk" smärta har en tröskel som är rättså låg ändå, och därutöver rår inte smärtan längre.

Var bara härom året, då jag hade bytt tandläkare, och denne frågade om vi skulle ta bedövning? Nej, svarade jag, det har jag aldrig tagit, och det har gått bra ändå. "Men det här rör sig ändå om rotfyllning" sade min tandläkare. "Man ska inte känna obehag, det är så onödigt", sade han vidare. Oki doki då, svarade jag, lägg i en bedövning då, så kan jag prova, det skadar väl inte. Sagt och gjort, och det var ju behagligt. Kände faktiskt inte ett piss.

Jag kan bli helt överlycklig när jag ser blod. Eller mitt eget blod gäller det då, bryr mig inte så mycket om någon annan blöder. Har tagit hål i mina egna öron och det gjorde jag utan några problem. :P Sedan en gång skulle jag sätta ihop två marsvins hanar, men det var ingen bra idé dem började slåss och bita och allt, så jag fick panik och satte in handen imellan och då fick det ena marsvinet tag på mitt finger. Såret blev himla djupt och fick åka till akuten, jag var helt över lycklig. Jag skrattade och var liksom helt borta från alla mina bekymer. Det var jätte härligt det minns jag. xP Sedan satt jag och skrattade på akuten, dem fattade ingeting. ^^ Fast sen fick jag bedövning och då gjorde det inte ont längre och då blev allt tråkigt och vanligt igen. :(
Jag vet inte om man ska säga att jag har låg eller hög smärt tröskel, men jag älskar synliga sår om man ska säga så, men inre skador är bara irriterande… -.-

Tack för era svar.

Alltså jag menade inte smärta och självplågeri

Ja jag har hög smärttröskel har jag förstått. Jag tål mycket, känner sällan smärta.

Min son också, fast han är överkänslig i håret o munnen, men resten av kroppen är han som en grävling. Ex kan bli trampad på handen utan att reagera.

Båda har vi ADHD o han har även autismspektrumtillstånd. Tror det har med saken o göra ja.

Jo, kan nog. Jag tänker på "halvbrodern" i Stieg Larssons trilogi, han som inte kände smärta över huvud taget. Det rörde sig nog om ett slags bokstavsfamilj där, helt klart.