Själv blir jag typ stressad av allt. Det minsta lilla krav kan bli för mycket….som att vara tvungen att ringa ett samtal eller något annat. Nästan bara att någon tänker en önskan så försvinner all energi ur mig….den lilla som fanns..

Har inget bra sätt att hantera den mer än att stå ut och försöka kämpa på, vilket får konsekvenser som depression och annat. Alla fina ideer om avslappning mm fungerar inte. Det enda som fungerar är att eliminera kravet. Hur ofta kan man göra det egentligen?!

Bara blivit sämre och sämre….

Har fått för mig att aspergare har svårare för stress än ad(h)are? Någon tanke om det?

jag har ju inga sk reservbatteri att ta utav vid nån form av stress m.m så jag blir helt slut av det mesta,,,mkt jobbigt,min läkare förklarade att jag har maladaptivt stressyndrom.det blev väl en liten form av "tröst" och en förklaring.

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=anpassningsst%F6rning%2C+traumatisk+krisreaktion%2C+maladaptivt+stressyndrom

Lugn får mig att bli stressad, tystnad likaså..

Så för att hålla mig lugn är det på med musik och massa jobb.
För lite att göra då blir det bara jobbigt och jag bir galen och saker går sönder, folk likaså..

Det har blivigt bättre med åren men va f-n  är 46 och har uppfört mig som en testo-stinn tonåring i hela mitt liv??

Jag är väldigt lättstressad, mitt största problem är den inre stressen. Är jag under stress en längre tid så mår jag riktigt dåligt. Panikångesten blir värre och grundångesten blir värre och kan bli riktigt deprimerad. Magkatarren blir såklart värre då också.

Intre stressen kommer när jag känner att jag inte hinner med allt jag borde göra, när jag har för mycket saker jag borde göra men inte klarar av att göra pga. ångest (en situation är väl när jag inte klarat av att handla i flera dagar pga. att jag får ångest av att vara i affärer, och ser hur maten tar slut hemma, då blir jag stressad..) eller om jag känner tat folk runt omkring mig harf för stora krav på mig som jag inte kan nå upp till. En del av de saker som ger intre stress..

Men det tror jag har mer att göra med min GAD än min ADHD.

Mer konkret och direkt stress är jag heller inge bra på att hantera. När jag hamnar i stressfyllda situationer bland andra så flyr jag direkt därifrån, hem till min trygga fristad.

Stress när jag inte klarar av en uppgift jag blir ombedd om blir det kortslutning, exempel på det är väl när jag tränar med hästen för min tränare och om hon ber mig göra nåt jag känner är för svårt eller jag känner att jag blir rädd av, då orkar jag oftast inte ens försöka då jag känner hur all energi rinner ur mig. Blir stressad när jag hör henne säga det, och direkt känner jag hur jag inte klarar av det och då blir jag bara handfallen. Men min tränare är bra för mig, för då delar hon upp det i mindre steg istället och då känns dte inte liga oöverstigligt att klara av det.

Riktigt konkret stress, såsom när tiden är för knapp på morgonen när man ska iväg och man måste hinna med saker innan, eller när jag ska ut och köra med andra och de är klar före mig (det är alltsid så, jag är alltid sist) och jag ska skynda mig att sela på och joxa, då tar allt bara längre tid. Blir som en yr höna och springer bara runt och försöker vara snabb, men egentligen så glömmer jag bara bort vad jag ska göra och gör lite här och där, men det tar lång tid innan jag blir klar.
Hade gått snabbare om jag tagit det lugnt och inte stressat..

Jag är väldigt stresskänslig alltså, för de flesta sorternas stress. Men jag reagerar oftast på stress genom att hålla det inom mig och sakta må sämre och sämre av det. Och konkret stress blir jag riktigt hyperaktiv av, men inget blir gjort ändå.

Intressanta inlägg från flera av er!

Själv aspergare har jag först på allra sista tiden blivit medveten om mina stressmekanismer. Inser mer och mer hur min kropp och mitt psyke reagerar på olika stressmoment. Det var jag aldrig medveten om förr, utan gick bara på och på, liksom körde över mig själv, var skoningslös mot mig själv. Reaktionerna, de kom även då, men jag kopplade dem aldrig till orsakerna. Och så rasade man till slut, utan att förstå varför.

Jag tror idag, att vi aspergare är mycket stresskänsliga. Eventuellt kan det vara något, som accentuerats med åren - men lika gärna kan det vara så, att det bara är medvetenheten om mekanismerna, som ökat med åren…

Hmm, det bror väll på. Eller jag har faktiskt inte en aning. xP  Eller, ja, jag får försöka skriva något. :P
Brukar inte precis stressa vad jag vet, brukar ta det ganska lungt. För om jag stressar går det ändån inte snabbare så jag ser liksom ingen mening med det. ;)Fast så är jag angående saker som jag inte tycker är så viktiga att komma till, sedan om jag är sen till något som är viktigt för mig kan jag stressa ganska så rejält, fast jag brukar klödda till det då så det blir inte så bra. :P

Men om folk står och stressar mig då blir det aldrig bra. Får panik, tar ofta upp händerna och sätter dem liksom för öronen för att stänga ute alla andra. Också i värsta fall jämrar jag mig bara. Tycker det är super obehagligt om folk står ooch stressar upp en…

Jag tror dom flesta med "ren" ADHD har lätt för att hantera stress? Då vi alltid har sjuttielva bollar i luften samtidigt utan att egentligen vara medvetna om att vi har så många projekt samtidigt, fast vi brukar förvisso aldrig slutföra så många, för när det bli tråkigt släpper vi det och börjar med något nytt.

För gud förbjude om det skulle komma en vardag.
Sen är vi väl lite för tidsoptimistiska alldeles för ofta, men då är det ju bara att öka lite till, för det ska alla veta att energin är det ju inget fel på, det är fel på fokus det finns ju knappt.

Så vi är sällan rikitgt mål inriktade, vi tar ut kursen så får man se om man kommer i mål!
Fram tills den dagen man påbörjar medicinering, då ser man målet och man vet hur man ska komma dit!
Helt plötsligt finns det ett mål, en väg och en logik i varför man ska gå på vägen för att komma till målet..

#2 Ah känner igen mig,  diagnosen likaså. Det är som om batterierna har slutat fungera, går inte och ladda upp hur man än försöker….

#7: Sant, fast att ha olika projekt på G samtidigt är inte stressigt för mig. Och eftersom jag inte känner det som stressande alls, så förstår jag heller inte varför jag skulle vara stresstå¨lig när jag inte upplever det som stressigt..

Jag har ständigt olika projekt på G, är superbra på att planera olika saker jag ska göra, skriva listor och göra upplägg. Sedan börjar jag lite smått med det, och lessnar strax därefter eftersom jag kommit på flera roligare saker att göra.

Det positiva är väl att jag ät bättre än de flesta på att ta tag i saker och se till att nåt händer, förändra saker eller starta upp saker är min grej. Men lyckas jag inte på en gång så har mitt intresse försvunnit och jag har hittat nåt nytt jag vill genomföra.

Jag är alltid den genomdrivande kraften i en grupp människor, den som kommer med nya idéer och sedan ser till att de blir gjorda. Andra kan komma på saker, men det blir aldrig av att de gör det till verklighet. Fast när jag väl genomdrivit nåt nytt eller en förändring, då är jag redan någon annanstans och bryr mig inte så mycket om resultatet av det jag genomdrivit.

Det är inget som jag ser som stressigt, utan jag är sån som person och eftersom det är jag som skapar projekten, då känns det aldrig stressande. Eller ja, inte negativ stress, jag kan bli upprymd, och det är väl lite positiv stress kanske..?

Jag såg även innan medicineringen vilka mål jag hade, visste också vilken väg jag skulle ta för att nå dit (eller ja, jag kunde komma på hundra olika vägar och sedan välja ut den effektivaste), men sedan lessna halvvägs och påbörja nåt nytt.
Medicineringen har inte förändrat det, är på samma sätt fortfarande.

Har aldrig haft några problem att se det logiska i vilken väg man ska ta, har nog alltid varit bättre än de flesta på det egentligen.

Enda skillnaden är väl att jag har mer tålamod med mecinineringern, kan jag inte förändra saker här och nu kan jag numera vänta lite på det. I måttlig mängd såklart, men kan vänta lite längre iaf. :)

Så teorin i att se målet, hitta den bästa vägen dit och se sånt logiskt, det är inte det problematiska. Det problematiska är omsättandet från teori till praktik, att i teorin är hela vägen planerad, men i praktiken fastnar jag halvvägs och påbörjar ett nytt projekt.

Men å andra sidan så kanske det beror på att jag tränat på sånt i teorin hela min uppväxt, jag och mina föräldrar hade ofta middagsdiskussioner om hur man kunde förändra olika saker. Veta vad målet är, se hur det är nu, och sedan fundera ut sätt att starta en förändring på. Vårt landstings finansiella inkompetens var inget ovanligt ämne att diskutera fram lösningar på..

Jag har ren ADHD, så det behöver inte vara som du skriver. :)

Nu har jag läst igenom alla svar. Oj vilka bra svar! Tack för att ni vill dela med er.

#4 Känner igen mig så väl! Börjar nu undra hur mycket ångesten som jag har fått på senare år spelar roll i det hela. Vad bra du beskriver