Hej alla!

Är nyregistrerad på i fokus men har hållt till här på Bokstavsfolk en del ändå den senaste tiden.

Jag har alltid haft lite funderingar kring min son som snart fyller 7 år och i och med att han började i förskoleklass så förstärktes mina tankar ganska mycket. Han har haft otur med väldigt oengagerade pedagoger på förskolan och det har varit svårt att få veta något alls om honom mer än om han gjort något dumt just den dagen. Så nu först får jag bra samtal med en lärare som faktiskt bekräftar det jag ser och kommer med egna exempel på det. Det är inte bara jag som är en hispig morsa liksom…

Han är väldigt intelligent, klarar och förstår saker som är långt över vad som är åldersrelaterat. Läste som 4-åring tex. Och lär sig saker inom sina intresseområden extremt fort. Då är hans hjärna som en dator. Så jag trodde det skulle bli toppen i skolan men det blev tvärt om. Det är som att han inte har förmågan att ta in det lärarna ber honom att göra. Inte att han struntar i det utan att han helt enkelt inte klarar av att omvandla det till handling när hela klassen är runt omkring + att han är väldigt "ointresserad" av att lyssna på andra. Alltså får han inte rätt saker gjorda eftersom han inte orkar lyssna och ta in när fröken ger instruktioner. På tu man hand kan man ge honom uppgifter, gärna väldigt klurigt och svårt. Det fixar han och han älskar det.

I alla fall så tog jag kontakt med BUP och jag trodde det skulle ta väldigt lång tid innan något hände. Men det har rullat på. Vi har varit där utan honom några gånger och han har varit med + att de kom och var med honom i skolan en dag. För 2 veckor sen fick vi veta att de tycker att det finns grund för en utredning. Första besöket var i måndags. Då träffade han en psykolog själv medan jag fick träffa en annan och nu verkar det rulla på ganska fort och tätt.

Allt det här känns för mig som mamma både som en lättnad och väldigt skrämmande. Skönt att det händer något, att få hjälp och att bli tagen på allvar. Skrämmande att det faktiskt händer något, att det kanske blir definitivt att han har något som inte kommer att växa bort, att få svart på vitt att min son inte är som alla andra. Jag kan känna att det vore skönt med en diagnos. Då får vi redskap för att förstå hur han fungerar på ett annat sätt och även skolan kan hantera hans behov bättre. För hur det än blir, med eller utan diagnos, så är ju han densamme. Han blir inte annorlunda med en diagnos. Det är vi runt omkring som blir annorlunda i vårt sätt att möta honom. Han är högst älskad och speciell hur som helst.

Till er som är mer kunniga i det här än vad jag är:

*Vad gör de på utredningen-han är ju inte världsbäst på att återberätta så jag vet inte riktigt vad det är han är med om.

* Hur lång tid brukar det ta innan man får något besked?

Hälsningar från en ganska orolig mamma