Han vill inte ha hjälp..
Hej alla ni där ute!
Nu är det såhär att min storebror på 19 år är diagnoserad med autism. Visst, han är precis som en vanlig 19 åring, men vissa saker brister han på.
Te.x han klarar inte av gymnasiet. Han hoppade av flera gånger och har bytt gymnasium i flera år, men nu har han gett upp. Han jobbar inte heller.
Våra föräldrar förstår inte varför han inte orkar jobba, men jag tror det är för ångesten. Han klarar inte av nya situationer, han stannar hellre där det är bekvämt och han vet exakt vad han ska göra.
Han har ingen aning om vad han ens vill jobba med och hans plan är att söka bidrag och bo hemma.
Jag är jätteorolig för min bror, för han verkar inte må så bra. Han har inte många kompisar, mest för han klarar inte så mycket socialt. Efter ett tag så går han in i sig själv och vill helst bli lämnad ifred, då har han haft nog.
Saken är den att han inte vill ha hjälp. För han själv tycker att han blir illa behandlad såfort han säger att han har autism. Alltså, att dom "daddar" med honom och behandlar honom som han vore 5. Jag förstår honom, det gör jag verkligen, men jag vet inte hur jag ska hjälpa honom.
För all hjälp som ges vägrar han ta emot och jag vill att han ska förstå och acceptera att han faktiskt har autism (han VÄGRAR acceptera det) och börja våga mer, för då kommer han komma så mycket längre här i livet!
Någon som har några tips eller något? Jag är så himla orolig för honom, orolig för att han kommer sluta som en alkoholist på gatan eller som en 35-årig gubbe som fortfarande bor hemma, utan vänner.
Jag vill att han ska skaffa ett jobb, bli kär, resa, skratta, vara lycklig! För jag älskar min bror så otroligt mycket!
Väljer att PM'a dig istället för att skriva här.
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Vill ge dig en stor kram för ditt inlägg, DanceOnRainbows! 
Du ger verkligen uttryck för sann mänsklig empati och till och med människokärlek. Tänk, om alla vore som du! Då hade vi inga brister alls i vårt mänskliga samfund…
Men nu förhåller sig dock sakerna lite annorlunda. Och jag, själv autist, kan förstå din bror ganska väl. Inget problem med det, men problemet består säkerligen i att det är så förtvivlat svårt för en utomstående att kunna sätta sig in i just vår problematik. Och det är inte att begära! Men om alla - som du - kunde känna medmänsklig respekt, då skulle det kunna lyssnas mera på vad exempelvis vi autister har att säga om oss själva.
Ty du ska veta (och det vet du säkert redan), att vi autister ingalunda är en främmande art på vår herres jordyta. Vi är människor vi, som alla andra människor. Det går att kommunicera även med oss! Och vi förstår vida mer än ni NT tror…!
Ändå är vi annorlunda!
Förklara det, den som kan…!
Jag blir så rörd av det du skriver, DanceOnRainbows. Jag förstår att du bryr dig om din bror och jag är övertygad om att du är ett underbart syskon. Det är en svår situation - jag har det lite likadant med min 14-åriga, deprimerade lillebror med AS, man försöker allt men känner ändå att man inte når fram. Jag har nog inget konkret tips just nu mer än bara fortsätta vara så kärleksfull och omtänksam som du är - det känner han, och han behöver det verkligen!
Och vilket fint och sant inlägg av dig varulv - det berör mig också väldigt. Så härliga ni är!
Jag håller med din bror att många daddar med en, vilket även jag tycker är väldigt irriterande. Men behöver man hjälp så är det ändå värt att ta emot den. Man får försöka sätta dem på plats helt enkelt och förklara att man faktiskt inte behöver bli pratad till som en femåring. :P
Jag säger som en del härinne till dig, DanceOnRainbows: Väldigt fint inlägg, och gripande. Har du testat att skriva förhand till honom? Om ej, testa det. Det hjälper på många av oss (men ej på alla). PM:a mig, om du vill, också?
# 2
Jo, en stor kram är något jag verkligen skulla behöva! :/
Jag är en väldigt förstående människa, även fast han påstår att jag inte förstår så förstår jag sååå mycket mer än vad han tror.
Min bror har nämligen kommit fram till att jag inte fattar något, pga att jag är hans lillasyster.
# 3
Mjo, men jag vill hjälpa han så mycket jag kan! Jag följer redan med han på möten, jag har skippat skolan flera gånger för att ta med honom på saker som han måste gå på. Jag vill så himla gärna hjälpa honom, men jag vet inte alls hur. Nu är jag också bara 16, jag kan ingenting om arbetsförmedligen eller hur man söker vissa bidrag. Men jag försöker!
# 4
Ja, men han blir bara irriterad och vill inte gå mer. Mest för han skäms jättemycket över sin autism och tror att han kan bli av med autism, som om det är som att vara förskyld. Jag tror det är mest att han inte vet något om autism, han ser det bara som en stämpel som visar att man är dum. Vilket inte är sant!
# 5
Jag tror inte det skulle funka :/
Han skulle nog leka som ingenting och gå vidare, för jag tror han tycker det är väldigt jobbigt att släppa in folk. Jag tror också han tycker det är jobbigt att ändra, för han är så himla bekväm med sitt liv just nu. Faast jag tror också att han inte mår bra av det här, att han tänker för mycket, att han är orolig för framtiden, liksom.
Starta ny diskussion